Jag är kompromisslöst frihetsliberal och vill helst ha en ren nattväktarstat med en helt fri, öppen och genomsynlig marknad. Inom denna stat kan det då helt valfritt finnas medlemsbaserade välfärdregioner med egna penningsystem. De vuxna människor som är bosatta inom en region, men inte ”direktdemokratiskt” vill betala för medlemskapets kollektiva nyttigheter, tar då egna privata försäkringar och ordnar sitt eget pensionssparande mm.
Staten finansieras med stämplingsavgifter och vid behov utöver detta så kan exempelvis alla likvida konton beskattas varje natt kl 4 (~ 0,01 %?), för att bekosta rättsväsendet, försvaret och polisen. Barn bör rimligtvis vara obligatoriskt anslutna till välfärdsregionen. Via sina föräldrar, så lånar de - vid behov och önskemål - räntefritt till försörjningen, utbildningen mm. Från 20 årsdagen så börjar de arbeta och betala av på lånen fram till 40, och därefter pensionssparar de tills de fyller 60. Exempelvis...
Sedan decennier finns idag principlösningarna för den teknik som utan vidare skulle kunna tillverka och leverera så gott som alla homogena delar, OEM-moduler och fästelement mm., till vars och ens närsektor helt automatiskt och UTAN nämnvärd mänsklig medverkan. Detta system finns ju exempelvis redan när det gäller allas försörjning med vatten och avlopp inom städer och tätorteter, och inom Gbg så kostar det 0,92 öre/liter.
Om ca 1-2 % arbetar med lantbruk idag, så skulle det knappast behövas så många fler för att tillverka och leverera alla delar mm. som behövs för alla de saker, maskiner, datorer, byggnader, transportmedel, infrasystem osv… osv… som används. Dessutom bör det mesta kunna hyras just när det behövs istället för att köpas.
Dem som då ändå arbetar med jord, skog, bulk, fiske mm. och service, underhåll och förnyelse av saker, infrasystem, logistik mm., gör det förstås av intresse och engagemang. Över 95 % i åldern mellan 20 – 60 skulle då kunna jobba med sådana verksamheter som i stort är anpassade till varje individ önskemål, intresse och engagemang. Förutsättningen är förstås att det finns andra som direkt vill betala för det som erbjuds, eller förhandla om att modifiera upplevelseverksamheterna – eller vad det nu är som erbjuds. Alla dem som då börjar arbeta vid fyllda 20 har då möjlighet att välja och vraka bland allt marknadsutbud som attraherar tillräckligt många som vill betala. Om allt som tillverkas levereras till varje beställares närsektor utan nämnvärd mänsklig medverkan (helt jämförbart med leveransen av vatten till varje köks- eller badrumskran), så är ju det som återstår enbart direkta tjänsteverksamheter gentemot användaren och beställaren av tjänsten.
Till över 95 % så får vi alltså ett rent tjänstesamhälle! Citat, Åke E Andersson:
”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”
I det samhälle som jag här ovan kortfattat har beskrivit, så bör alltså så gott som allt arbete kunna anpassas och förändras efter just de individer som lever i samhället under varje särskild tidsepok. Istället för tvärtom, där nuvarande arbetsliv nästan enbart bestäms av vad som historiskt har hänt hitintills och fortlöpande vad riskkapitalisterna och rikspolitikerna vill satsa på. Det är alltså alldeles för få som bestämmer den framtida samhällsinriktningen. Framtiden har alltså hittills alldeles för mycket betstämts av alltför få och av alltför små besluts tyranni. Det som hittills gällt är i stort: ”På västfronten intet nytt”!
Självbetjäningsbutiker där kunden går runt för att själv plocka ner varor från hyllorna, och betala i kassan vid utgången, började införas för mer än 60 år sedan. Sedan dess så har det knappast hänt någonting som reducerat mellanledshanteringen och sidofunktionerna ”från jord till bord” och ”från skog och grus till hus”. I varje fall så har hitintills inget som helst hänt som gjort att priserna och boendekostnaderna på hemmafronten, hela tiden blivit allt lägre och lägre och lägre i takt med ökad teknisk effektivitet, produktivitet och förbättrad logistik, under dessa mer än 60 år!http://tinyurl.com/ybxg6ao
fredag 6 november 2009
tisdag 27 oktober 2009
När skapas användarnas alternativ till Saltsjöbadsavtalet?
LO har bl.a. via Saltsjöbadsavtalen med dess privilegier från socialistmajoritetens demokratiska speciallagar och utvalda remissinstanser, bildat korporationer med Sveriges storproducenter och distributörer. Detta gick visst an utan nämnvärd diskussion på den tiden! Kanske därför att Sverige saknar en författningsdomstol, som noga bevakar och värnar om medborgarnas personliga och privata fri- och rättigheter.
Skråväsendet har på så sätt mer och mer återinförts smygvägen, och permanentats i namn av t.ex. Saltsjöbadsandan:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism
Storföretagen och varumärkena köps och säljs allt mer och mer på världsmarknaden till fantasipriser, produktion flyttar mer och mer till låglöneländerna och distributionen sker mer och mer tvärs över kontinenterna.
I takt med detta så har denna ödesdigra korporativism medfört att kostnaderna, priserna och skatterna för den inhemska hanteringen av mat, bostäder, byggnader, anläggningar, infrastruktur, transporter, sociotekniska system och logistik blivit mer och mer betungande för användarna och konsumenterna.
Speciellt för boendet satte en helt otyglad kostnads-, pris- och skattespiral full fart på 1960-talet. Vår omoderna etta i centrala Göteborg; med stort kök, gasspis och dass på gården, kostade t.ex. 55 kr/mån i början av 60-talet. Den nybyggda 3:an på Hisingen som vi flyttade till när min blivande fru väntade barn, kostade abrupt mer än åtta ggr så mycket, dvs. 460 kr/mån.
Miljonprogrammet för bostadsbyggandet, var förstås det som gjorde att praktiskt taget alla alternativ med billiga bostäder försvann, i samband med ett gigantiskt rivningsraseri. Parkinsons lagar anammades samtidigt tillfullo, tom för att med social ingenjörskonst belasta vars och ens privata levnadskostnader! Generaldirektörernas tjänstemannakår smög aningslöst de byråkratiska beslutens tyranni på oss steg för steg! Det skedde bl.a. genom tvingande rigida byggnormer, och allmännyttans korporativa ägande av hyresbostäder.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Miljonprogrammet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag
http://sv.wikipedia.org/wiki/Social_ingenj%C3%B6rskonst
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/artikel_2730529.svd
http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=5492481
Alternativen för val av bostad och boendekostnader, försvann brutalt på mindre än ett årtionde. Rivningsraseriet inom städernas centrum och runt stortorget för att riva ner stadshotellet och bereda plats för Konsum och Domus, bidrog ytterligare till allt högre och högre levnadskostnader och minskat välbefinnande.
Det tycks alltså inte finnas någon som helst hejd på en mer och mer genomgripande ekonomisk obalans, och alldeles speciellt då mellan dem som producerar och distribuerar tunga, skrymmande och närskaliga saker och system, och de som använder och konsumerar alla dessa saker och system.
Maktförhållandena är långt ifrån jämbördiga! De enskilda användarnas praktiska förhandlingsmöjligheter med företag, rikspolitiker, ekonomer och massmedia, har hitintills varit så gott som helt obefintliga. Producenterna och distributörerna – inklusive fackföreningarna – av tunga, skrymmande, bulkaktiga och närskaliga saker och system, är såsom socialdemokratins och den privilegierade arbetarrörelsens nya adel! Det skedde liksom aningslöst demokratiskt genom återupplivade korporativa ”skråväsenden” och klåfingriga ”Lidbommerier”, som smygvägen utvecklades till ett integritets- och grundlagskränkande myndighets- och tjänstemannavälde!
http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/75664437.pdf
http://danne-nordling.blogspot.com/2006/06/vad-r-rttigheter.html
De storskaliga basindustrierna – med dess traditionellt mansdominerade verksamheter – är därmed som oligopoliskt ”skyddade verkstäder” inom varje region för sig! I praktiken så har LO-folket och socialdemokratin smygvägen och aningslöst blivit en del av en motpart gentemot de enskilda konsumenterna och hushållen. Tyvärr så har detta ändå aldrig kommit till uttryck och diskussion i den allmänna samhällsdebatten i Sverige!
Kostnaderna, priserna och obalansen för de privata användarna av varor och tjänster har skenat iväg ytterligare, genom att skatten och arbetsgivaravgifterna läggs direkt ovanpå företagens arbetskostnader och momsen läggs ovanpå priserna. Alla verksamheternas räntekostnader, reklam, sponsring, svinn och prisdumpningar hamnar dessutom ovanpå normalpriserna.
Under en relativt kort tid för ca 100 år så fanns det gissningsvis allvarligt menade tendenser för att utjämna maktförhållandena, genom bildandet av konsumföreningar och lantbrukskooperativ. Konsument- och lantbrukskooperativen urartade dock totalt, genom att istället för att såsom paraplyorgan enbart avropsavtala om lägsta möjliga kostnader och priser, så började de själva amatörartat och tjänstemannastyrt, att producera och sälja till de egna medlemmarna!!! De urartade alltså redan efter någon enstaka generation, till en Parkinsonslagbunden och vinstdrivande motpart till de egna medlemmarna!
Tyvärr så fanns det ju på den tiden inga som helst möjligheter att samtidigt bygga upp optimala logistik- och infrasystem i form av internet, datorer, IKT, Ipv6, automation, recirkulation i kretslopp och receptstyrd process och reglerteknik.
Det är ju dessutom inte enbart enskilda människor och hushåll som använder tillverkade saker, byggnader, anläggningar och system. Även tjänsteföretagen, offentligsektorn och andra verksamheter är mycket stora användare av allt som tillverkas, levereras och byggs upp. Offentligsektorn – såsom ”mjölkkossa” åt de stora basindustriföretagens mansdominerade och ”skyddade verkstäder” – gör exempelvis årliga upphandlingar för över 400 miljarder.
Någon sorts ”alla användares gemensamma paraplyorgan” för omfattande och långsiktiga teknikupphandlingar och avropsavtal direkt med exempelvis legoföretagen, underleverantörerna, sågverken och lantbrukarna – i klass med t.ex. Saltsjöbadsavtalen – finns inte!
Paraplyorganen på efterfrågesidan för teknikupphandlingar, avropsavtal mm., skulle kanske i vissa fall, kunna omfatta hela EU och varför inte även globalt för alla slutanvändare i hela världen. Obalansen gentemot utbudssidans multijättar såsom Wal-Mart och Co, bör på så sätt successivt mer och mer kunna elimineras.
Skråväsendet har på så sätt mer och mer återinförts smygvägen, och permanentats i namn av t.ex. Saltsjöbadsandan:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism
Storföretagen och varumärkena köps och säljs allt mer och mer på världsmarknaden till fantasipriser, produktion flyttar mer och mer till låglöneländerna och distributionen sker mer och mer tvärs över kontinenterna.
I takt med detta så har denna ödesdigra korporativism medfört att kostnaderna, priserna och skatterna för den inhemska hanteringen av mat, bostäder, byggnader, anläggningar, infrastruktur, transporter, sociotekniska system och logistik blivit mer och mer betungande för användarna och konsumenterna.
Speciellt för boendet satte en helt otyglad kostnads-, pris- och skattespiral full fart på 1960-talet. Vår omoderna etta i centrala Göteborg; med stort kök, gasspis och dass på gården, kostade t.ex. 55 kr/mån i början av 60-talet. Den nybyggda 3:an på Hisingen som vi flyttade till när min blivande fru väntade barn, kostade abrupt mer än åtta ggr så mycket, dvs. 460 kr/mån.
Miljonprogrammet för bostadsbyggandet, var förstås det som gjorde att praktiskt taget alla alternativ med billiga bostäder försvann, i samband med ett gigantiskt rivningsraseri. Parkinsons lagar anammades samtidigt tillfullo, tom för att med social ingenjörskonst belasta vars och ens privata levnadskostnader! Generaldirektörernas tjänstemannakår smög aningslöst de byråkratiska beslutens tyranni på oss steg för steg! Det skedde bl.a. genom tvingande rigida byggnormer, och allmännyttans korporativa ägande av hyresbostäder.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Miljonprogrammet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag
http://sv.wikipedia.org/wiki/Social_ingenj%C3%B6rskonst
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/artikel_2730529.svd
http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=5492481
Alternativen för val av bostad och boendekostnader, försvann brutalt på mindre än ett årtionde. Rivningsraseriet inom städernas centrum och runt stortorget för att riva ner stadshotellet och bereda plats för Konsum och Domus, bidrog ytterligare till allt högre och högre levnadskostnader och minskat välbefinnande.
Det tycks alltså inte finnas någon som helst hejd på en mer och mer genomgripande ekonomisk obalans, och alldeles speciellt då mellan dem som producerar och distribuerar tunga, skrymmande och närskaliga saker och system, och de som använder och konsumerar alla dessa saker och system.
Maktförhållandena är långt ifrån jämbördiga! De enskilda användarnas praktiska förhandlingsmöjligheter med företag, rikspolitiker, ekonomer och massmedia, har hitintills varit så gott som helt obefintliga. Producenterna och distributörerna – inklusive fackföreningarna – av tunga, skrymmande, bulkaktiga och närskaliga saker och system, är såsom socialdemokratins och den privilegierade arbetarrörelsens nya adel! Det skedde liksom aningslöst demokratiskt genom återupplivade korporativa ”skråväsenden” och klåfingriga ”Lidbommerier”, som smygvägen utvecklades till ett integritets- och grundlagskränkande myndighets- och tjänstemannavälde!
http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/75664437.pdf
http://danne-nordling.blogspot.com/2006/06/vad-r-rttigheter.html
De storskaliga basindustrierna – med dess traditionellt mansdominerade verksamheter – är därmed som oligopoliskt ”skyddade verkstäder” inom varje region för sig! I praktiken så har LO-folket och socialdemokratin smygvägen och aningslöst blivit en del av en motpart gentemot de enskilda konsumenterna och hushållen. Tyvärr så har detta ändå aldrig kommit till uttryck och diskussion i den allmänna samhällsdebatten i Sverige!
Kostnaderna, priserna och obalansen för de privata användarna av varor och tjänster har skenat iväg ytterligare, genom att skatten och arbetsgivaravgifterna läggs direkt ovanpå företagens arbetskostnader och momsen läggs ovanpå priserna. Alla verksamheternas räntekostnader, reklam, sponsring, svinn och prisdumpningar hamnar dessutom ovanpå normalpriserna.
Under en relativt kort tid för ca 100 år så fanns det gissningsvis allvarligt menade tendenser för att utjämna maktförhållandena, genom bildandet av konsumföreningar och lantbrukskooperativ. Konsument- och lantbrukskooperativen urartade dock totalt, genom att istället för att såsom paraplyorgan enbart avropsavtala om lägsta möjliga kostnader och priser, så började de själva amatörartat och tjänstemannastyrt, att producera och sälja till de egna medlemmarna!!! De urartade alltså redan efter någon enstaka generation, till en Parkinsonslagbunden och vinstdrivande motpart till de egna medlemmarna!
Tyvärr så fanns det ju på den tiden inga som helst möjligheter att samtidigt bygga upp optimala logistik- och infrasystem i form av internet, datorer, IKT, Ipv6, automation, recirkulation i kretslopp och receptstyrd process och reglerteknik.
Det är ju dessutom inte enbart enskilda människor och hushåll som använder tillverkade saker, byggnader, anläggningar och system. Även tjänsteföretagen, offentligsektorn och andra verksamheter är mycket stora användare av allt som tillverkas, levereras och byggs upp. Offentligsektorn – såsom ”mjölkkossa” åt de stora basindustriföretagens mansdominerade och ”skyddade verkstäder” – gör exempelvis årliga upphandlingar för över 400 miljarder.
Någon sorts ”alla användares gemensamma paraplyorgan” för omfattande och långsiktiga teknikupphandlingar och avropsavtal direkt med exempelvis legoföretagen, underleverantörerna, sågverken och lantbrukarna – i klass med t.ex. Saltsjöbadsavtalen – finns inte!
Paraplyorganen på efterfrågesidan för teknikupphandlingar, avropsavtal mm., skulle kanske i vissa fall, kunna omfatta hela EU och varför inte även globalt för alla slutanvändare i hela världen. Obalansen gentemot utbudssidans multijättar såsom Wal-Mart och Co, bör på så sätt successivt mer och mer kunna elimineras.
söndag 4 oktober 2009
Framtidens arbets- och marknadsarena
Lyckas vi gemensamt bygga upp ett framtida samhälle med försumbara kostnader för mat, tak och annat, så kommer alla att ha massor av tid och ork över, för att uppleva viktiga saker tillsammans med andra människor.
Försumbara kostnader för reproducerbart arbete når vi sannolikt enklast och säkrast med kvalitetssäkrade sociotekniska strukturer och kretsloppsbaserade infrasystem. Med optimala system, strukturer och logistik, så finns det sannolikt nästan alltid möjligheter att göra sig oberoende av att direkt eller indirekt behöva betala dyrt för att rutinartade reproducerbara bearbetnings- och flödesmoment utförs som mänskliga arbetsinsatser. Ineffektiva verksamheter som beror på rigida infrasystem och suboptimerad logistik, medför i sin tur onödiga ränteutgifter, skatter, avgifter, vinstutdelningar och inte minst onödigt slöseri med begränsade resurser.
Onödiga och miljöbelastande verksamheter, sker kanske dessutom ofta via olika sorts politiskt beslutade ”subventioner”! Politikerna, massmedierna, ekonomerna m.fl. tycks mycket hellre satsa på nya verksamheter och uppfinningar som ger löfte om ökad sysselsättning, än strukturomvandlingar och sociotekniska system som maximerar den tekniska effektiviteten.
Kostnaderna blir förstås mycket, mycket lägre, om rutin- och reproducerbart arbete autonomt utförs av receptstyrd dator- och maskinkraft. Via nätet dygnet runt, kan då de beställande ”prosumenterna” själva – eller deras utvalda ombud – deponera betalningen, initiera recepten och processerna, samt adressera och övervaka de helt receptstyrda produktions- och distributionssystemen.
Om och när fler och fler gemensamt och målmedvetet deltar för att bygga upp kvalitetssäkrade och sociotekniskt kretsloppsbaserade recirkulationssystem, så blir sannolikt fler och fler ekonomiskt immuna mot finansmarknadens bevisligen ohållbara riskkapital. Samtidigt blir rimligtvis fler och fler oberoende av räntelån, konjunktursvängningar, och oberoende av det rikspolitiska etablissemangets nyckfulla beslut om oerhört resurskrävande välfärdssystem, höger-/vänsterpolitik och sysselsättningssyndrom.
Internet och nätstrukturen möjliggör och motiverar förändring, utveckling, uppdatering och optimering av samhällets övriga infrasystem. De nya sociala nätverken möjliggör och motiverar en allomfattande successiv socioteknisk strukturomvandling av metoderna och logistiken för att avsevärt mera direkt byta tjänster och saker med varandra.
Alla de reproducerbara momenten av de traditionella mänskliga arbetsinsatserna från ”jord till bord” och från ”skog och grus till hus” bör – via nätstrukturen – successivt mer och mer övertas av receptstyrd dator- och maskinkraft.
De ständigt ökande möjligheterna till olika sorts kontakter via nätet, gör att fler och fler onödiggjorda traditionella företags-, offentlighets- och myndighetsfunktioner steg för steg bör fasas ut och/eller digitaliseras så att driftskostnaderna blir försumbara. För att så snart som möjligt minska levnadskostnaderna så bör utfasningen ske så snabbt som möjligt. När och om onödiga fysiska aktiviteter elimineras, så minskar förstås även energibehoven, klimatförändringarna, skövlingen av naturresurserna och varje människas ekologiska fotavtryck och försörjningsomland!
Vinsten med reducering och eliminering av onödiga mellanled kan knappast överskattas. Ett belysande exempel på detta är försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Vatten direkt från badrums- eller kökskranen kostar mindre än ett öre/litern! Samma sorts vatten som användaren själv hämtar på returflaska från butikshyllan kostar ca 1000 ggr mera! De extra mellanleden med att kanske varje dag om och om igen utföra flertalet onödiga mänskliga arbetsmoment från råvaruproducenten till butikshyllan och alla enskilda betalningar via kassapersonalen, kostar alltså tusen gånger mera!
Visserligen har det i detta fall tagit bortåt tusen år av utvecklingsarbete för att reducera kostnaderna så här mycket. Men det visar ju ändå vilka framtida möjligheter som rimligtvis faktiskt bör finnas för alla människor, att alltid ha tillgänglighet till alla önskade saker, på önskad plats vid varje önskad tidpunkt, till nära nog försumbara kostnader!
Allt talar alltså för att kostnaderna för maten bostäderna och allt annat, successivt, rimligtvis och faktiskt med tiden bör kunna reduceras till nära nog försumbarhet! Våra privata tjänsteutbyten bör samtidigt med totaloptimerade system, mer och mer kunna ske utan onödiga mellanled, skatter, avgifter, räntekostnader och miljöbelastningar.
Vad är det då för nya sorts tjänster som vi sinsemellan bör byta med varandra?
När och om de basala levnadskostnaderna blir så pass försumbara, så att alla har massor med tid, ork och pengar över för helt andra och valfria aktiviteter, vad är det då som de allra flesta människor egentligen vill sysselsätta sig med?
När de basala utgifterna blir mer och mer försumbara, så är det förstås helt avgörande att nya ekologiskt hållbara marknadsutbud och verksamheter blir tillräckligt omfattande och attraktiva, så att betalningsviljan och medianinkomsterna inte samtidigt minskar.
Gissningsvis så är det då olika kombinationer och mixningar av aktiva och stimulerande upplevelsetjänster, som de flesta är beredda att betala för. Olika människors olika önskemål, är väl sammantaget nära nog obegränsade. Men det går ju sedan länge att laga till massor av olika sorts maträtter med ett relativt fåtal olika sorts ingredienser. Rimligen bör då samma förutsättningar finnas för en nära nog obegränsad mängd av kreativa och attraktiva upplevelserecept.
De genuint mänskliga behov – som hitintills bara sporadiskt och i mycket begränsad omfattning har marknadsförts som målmedvetna upplevelseutbud – finns bl.a. listade på den här webbsidan:
http://tinyurl.com/mnuhyx
Lyckas vi gemensamt bygga upp ett framtida samhälle med försumbara kostnader för mat, tak och annat, så kommer alla att ha massor av tid och ork över, för att tillsammans med andra uppleva ömsesidig delaktighet/engagemang, uppskattning/tillgivenhet, förståelse/begriplighet, avkoppling/vila, kreativitet/skapande, identitet/mening och valfrihet.
Kreativa och passionerade entreprenörer, coacher och aktörer på en myllrande mångfald av olika marknadsarenor, bör på olika sätt kunna erbjuda alla betalningsvilliga konsumenter stimulerande och attraherande upplevelser. Ju fler som är villiga att tillsammans med likasinnade betala generöst för olika sorts upplevelser, ju större skillnad blir det ju mellan medianinkomster och de basala utgifterna för de fysiska behoven, beskyddet och tryggheten.
När och om den framtida marknadsarenan helt domineras av genuint valfria och hälsobringande tjänste- och upplevelseverksamheter, där var och en kan ta för sig efter önskemål och intresse, så krävs det förstås att även alla skatter och avgifter på arbete och all moms på konsumtion blir helt försumbara.
Försumbara kostnader för reproducerbart arbete når vi sannolikt enklast och säkrast med kvalitetssäkrade sociotekniska strukturer och kretsloppsbaserade infrasystem. Med optimala system, strukturer och logistik, så finns det sannolikt nästan alltid möjligheter att göra sig oberoende av att direkt eller indirekt behöva betala dyrt för att rutinartade reproducerbara bearbetnings- och flödesmoment utförs som mänskliga arbetsinsatser. Ineffektiva verksamheter som beror på rigida infrasystem och suboptimerad logistik, medför i sin tur onödiga ränteutgifter, skatter, avgifter, vinstutdelningar och inte minst onödigt slöseri med begränsade resurser.
Onödiga och miljöbelastande verksamheter, sker kanske dessutom ofta via olika sorts politiskt beslutade ”subventioner”! Politikerna, massmedierna, ekonomerna m.fl. tycks mycket hellre satsa på nya verksamheter och uppfinningar som ger löfte om ökad sysselsättning, än strukturomvandlingar och sociotekniska system som maximerar den tekniska effektiviteten.
Kostnaderna blir förstås mycket, mycket lägre, om rutin- och reproducerbart arbete autonomt utförs av receptstyrd dator- och maskinkraft. Via nätet dygnet runt, kan då de beställande ”prosumenterna” själva – eller deras utvalda ombud – deponera betalningen, initiera recepten och processerna, samt adressera och övervaka de helt receptstyrda produktions- och distributionssystemen.
Om och när fler och fler gemensamt och målmedvetet deltar för att bygga upp kvalitetssäkrade och sociotekniskt kretsloppsbaserade recirkulationssystem, så blir sannolikt fler och fler ekonomiskt immuna mot finansmarknadens bevisligen ohållbara riskkapital. Samtidigt blir rimligtvis fler och fler oberoende av räntelån, konjunktursvängningar, och oberoende av det rikspolitiska etablissemangets nyckfulla beslut om oerhört resurskrävande välfärdssystem, höger-/vänsterpolitik och sysselsättningssyndrom.
Internet och nätstrukturen möjliggör och motiverar förändring, utveckling, uppdatering och optimering av samhällets övriga infrasystem. De nya sociala nätverken möjliggör och motiverar en allomfattande successiv socioteknisk strukturomvandling av metoderna och logistiken för att avsevärt mera direkt byta tjänster och saker med varandra.
Alla de reproducerbara momenten av de traditionella mänskliga arbetsinsatserna från ”jord till bord” och från ”skog och grus till hus” bör – via nätstrukturen – successivt mer och mer övertas av receptstyrd dator- och maskinkraft.
De ständigt ökande möjligheterna till olika sorts kontakter via nätet, gör att fler och fler onödiggjorda traditionella företags-, offentlighets- och myndighetsfunktioner steg för steg bör fasas ut och/eller digitaliseras så att driftskostnaderna blir försumbara. För att så snart som möjligt minska levnadskostnaderna så bör utfasningen ske så snabbt som möjligt. När och om onödiga fysiska aktiviteter elimineras, så minskar förstås även energibehoven, klimatförändringarna, skövlingen av naturresurserna och varje människas ekologiska fotavtryck och försörjningsomland!
Vinsten med reducering och eliminering av onödiga mellanled kan knappast överskattas. Ett belysande exempel på detta är försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Vatten direkt från badrums- eller kökskranen kostar mindre än ett öre/litern! Samma sorts vatten som användaren själv hämtar på returflaska från butikshyllan kostar ca 1000 ggr mera! De extra mellanleden med att kanske varje dag om och om igen utföra flertalet onödiga mänskliga arbetsmoment från råvaruproducenten till butikshyllan och alla enskilda betalningar via kassapersonalen, kostar alltså tusen gånger mera!
Visserligen har det i detta fall tagit bortåt tusen år av utvecklingsarbete för att reducera kostnaderna så här mycket. Men det visar ju ändå vilka framtida möjligheter som rimligtvis faktiskt bör finnas för alla människor, att alltid ha tillgänglighet till alla önskade saker, på önskad plats vid varje önskad tidpunkt, till nära nog försumbara kostnader!
Allt talar alltså för att kostnaderna för maten bostäderna och allt annat, successivt, rimligtvis och faktiskt med tiden bör kunna reduceras till nära nog försumbarhet! Våra privata tjänsteutbyten bör samtidigt med totaloptimerade system, mer och mer kunna ske utan onödiga mellanled, skatter, avgifter, räntekostnader och miljöbelastningar.
Vad är det då för nya sorts tjänster som vi sinsemellan bör byta med varandra?
När och om de basala levnadskostnaderna blir så pass försumbara, så att alla har massor med tid, ork och pengar över för helt andra och valfria aktiviteter, vad är det då som de allra flesta människor egentligen vill sysselsätta sig med?
När de basala utgifterna blir mer och mer försumbara, så är det förstås helt avgörande att nya ekologiskt hållbara marknadsutbud och verksamheter blir tillräckligt omfattande och attraktiva, så att betalningsviljan och medianinkomsterna inte samtidigt minskar.
Gissningsvis så är det då olika kombinationer och mixningar av aktiva och stimulerande upplevelsetjänster, som de flesta är beredda att betala för. Olika människors olika önskemål, är väl sammantaget nära nog obegränsade. Men det går ju sedan länge att laga till massor av olika sorts maträtter med ett relativt fåtal olika sorts ingredienser. Rimligen bör då samma förutsättningar finnas för en nära nog obegränsad mängd av kreativa och attraktiva upplevelserecept.
De genuint mänskliga behov – som hitintills bara sporadiskt och i mycket begränsad omfattning har marknadsförts som målmedvetna upplevelseutbud – finns bl.a. listade på den här webbsidan:
http://tinyurl.com/mnuhyx
Lyckas vi gemensamt bygga upp ett framtida samhälle med försumbara kostnader för mat, tak och annat, så kommer alla att ha massor av tid och ork över, för att tillsammans med andra uppleva ömsesidig delaktighet/engagemang, uppskattning/tillgivenhet, förståelse/begriplighet, avkoppling/vila, kreativitet/skapande, identitet/mening och valfrihet.
Kreativa och passionerade entreprenörer, coacher och aktörer på en myllrande mångfald av olika marknadsarenor, bör på olika sätt kunna erbjuda alla betalningsvilliga konsumenter stimulerande och attraherande upplevelser. Ju fler som är villiga att tillsammans med likasinnade betala generöst för olika sorts upplevelser, ju större skillnad blir det ju mellan medianinkomster och de basala utgifterna för de fysiska behoven, beskyddet och tryggheten.
När och om den framtida marknadsarenan helt domineras av genuint valfria och hälsobringande tjänste- och upplevelseverksamheter, där var och en kan ta för sig efter önskemål och intresse, så krävs det förstås att även alla skatter och avgifter på arbete och all moms på konsumtion blir helt försumbara.
tisdag 18 augusti 2009
Kapitalism – en adaptiv naturlag?
Kapitalism – en adaptiv naturlag?
Amartya Sens definition på frihet:
”Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter
att förverkliga sina önskningar.”
Kommittén Välfärdsbokslut utvidgar definitionen av välfärd
till ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna
kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”!
Rimligtvis bör då menas sådana varubaserade resurser
som med hänsyn till ekologiska fotavtryck och hållbarhet
är förnybara, återanvändbara, återvinnbara och reproducerbara.
För att alla människor alltid skall ha tillgänglighet till
valbara saker, på valbar (hämt-) plats, vid valbar tidpunkt
så förvandlar autonoma och mänskliga arbetsinsatser
dagligen och stundligen, försörjningsomlandens naturresurser
till många, många människors önskvärda varurelationer.
Och efter en viss insvängningstid efter varje störmoment
så sker kretsloppet ALLTID
som ett återkopplat och i högsta grad självreglerande system!
Självregleringen av produktionen, distributionen och säljledet
sker i stort sett via återkopplingen till nästa månadslön.
Antingen det nu sker
på en helt fri, öppen och transparent marknadsarena.
Eller om det
i viss mån åtgärdas med teknokratisk social fördelningskonst
och med klåfingriga och fåfänga försök att styra och reglera
politiskt och utilitaristiskt
enligt fördelningsregler och hämmande restriktioner!
När då politiskt röstfiske kräver sysselsättning för alla!
och näringsliv och LO lobbar för korporativism (skråväsende)!
så blir resultatet faktiskt enligt ”de små beslutens tyranni”.
Det blir ju oftast då indirekt alldeles på tok för många procent
av andra människors arbetsinsatser som
– enligt Parkinsons lagar – både direkt och indirekt används
från ”jord till bord” och från ”skog och grus till hus”.
På så sätt blir ju arbetskostnaderna och därmed priserna
ALLTID alldeles på tok för höga
i förhållande till de allra flesta hushålls arbetsinkomster
(jämför dagens boendekostnader med 1950- och 60-talet)!
Politikerna är ju sanslösa och aningslösa dumskallar
då det ju numera finns Internet o kontokort (isf sedlar o mynt)
så belastar de ändå fortfarande arbetskostnaderna
med skatter och arbetsgivaravgifter
och konsumtionen med moms
istället för att i så fall automatiskt varje natt kl 4
dra (0,2 %?) direkt från alla likvida konton (> 1500 mdr).
Detta gör förstås dilemmat med återkopplingen sju resor värre!
I ett återkopplat
och av begränsade resurser självreglerande system
och där den utbetalda arbetsinkomsten
plus arbetskatten och arbetsgivaravgiften
ingår i arbetskostnaden!
som i sin tur ingår i LO-korporativa regleralgoritmer
plus att momsen ingår i sossepolitiska regleralgoritmer
och som då ytterligare blåser upp derivatan
och därmed ”priset”!?!
När då priserna och utgifterna
(arbetskostnaderna + momsen styr ju obevekligen priserna)
når och hotar överskrida arbetsinkomsten
så hjälper det ju ABSOLUT INTE
att ytterligare öka på arbetsinkomsten
då ju arbetsinkomsterna mer än dubblerar
arbetskostnaderna (= positiv återkoppling!!!).
Börjar liksom då att tjuta i det ”analoga högtalarsystemet”
SÅDAN eee… KAPITALISMEN … eller…
… är det kanske … matematiken … som fortfarande gäller?
Vad gör man då?
flyttar man på den analoga ”mikrofonen”
så att en del av arbetskostnaderna
flyttas till låglöneländerna
(utan att skatter och arbetsgivaravgifter följer med)
ELLER varför då inte istället
använda Internets möjligheter för att fjärrstyra automatisk
tillverkning av monterbara delar enligt digitaliserade ”recept”.
Via nätet bör alla möjliga materialdelar kunna förhandsbeställs
direkt från olika legoföretag och underleverantörer.
Gör bara musklick på bilden av produkten på datorskärmen
samtidigt som betalningen deponeras med nästa klick.
Om allt beställs och betalas i förväg av dem som själva vill
montera ihop och använda de färdiga grejerna så blir det ju
ingen överproduktion, inget svinn och ingen prisdumpning.
Initierat via beställarens datormus så hämtas ”recepten” som
styr de bearbetande och ytbehandlande verktygsmaskinerna.
Varje enskild användare kan förstås själv beställa,
men det är nog bättre om det är monteringsföretag inom
varje lagom stor stadsdel som gör beställningarna.
Användarna behöver då inte köpa de hopmonterade sakerna
utan istället hyra dem just när de behöver användas.
En stor fördel med att det är lokala monterföretag som
beställer och monterar för att sedan hyra ut de olika
utrustningarna, är att de monterbara delarna då kan
konstruerats och utformats så att de då kan användas till
kanske hundratals olika utrustningar, samtidigt som kanske
vissa generella fästelement och OEM-moduler som beställes
från många andra legoföretag och underleverantörer, kanske
kan användas till ännu många fler olika utrustningar.
Utrustningar som teknikupphandlas för att hyras ut eller leasas
istället för att säljas, konstrueras förstås så att de håller och
fungerar så länge som möjligt. Särskilt som uttjänta delar
med fördel kan bytas ut efterhand. De uttjänta delarna kan då
enkelt sorteras och returneras för återvinning med samma
containrar som användes vid nybeställning av delarna.
Både av miljö- och kostnadsskäl bör det vara fördelaktigt för
hela offentligsektorn att hyra och leasa all sorts utrustning istället
för att köpa. Offentligsektorn gör ju upphandlingar för
ca 500 mdr kr varje år, och en hel del av detta är ju varurelaterat.
Om samma utrustningar omväxlande hyrs av tiotals olika
offentliga inrättningar istället för att var och en köper var sin
likadan utrustning – som kanske då bara finns i beredskaps-
förråden under 95 % av tiden – samtidigt som dessa utrustningar
har konstruerats att hålla minst tio ggr så länge, så behöver
det ju bara tillverkas hundradelen så mycket som vid köp!
När det gäller leveranserna från tillverkarna till alla de olika
monteringsföretag/uthyrare som finns i nästan varje kvarter så
bör det kunna byggas lätta förarlösa fordon som går på någon
form av heltäckande spårnät. Exempelvis balktrafiknät eller
någon sorts linbanor. Vanliga godståg används förstås också
för relativt långväga transporter och då bör det förstås finnas
någon sorts rangerstation som mellanled i utkanten av staden.
Med denna typ av sociotekniska (infra-) system och optimerad
logistik så bör arbetskostnaderna och därmed alla andra sorts
kostnader successivt kunna reduceras så långt som möjligt.
De lokala monterföretagen hyr alltså ut utrustningarna
utför service, byter uttjänta delar, demonterar
uttjänta utrustningar, sorterar de uttjänta delarna
och återsänder dem för reproduktion till nya delar
och för ständig recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp
I ett återkopplat nätbaserat och självreglerande system
som pratiskt taget saknar politiska regleralgoritmer
då de nära nog obefintliga arbetskostnader
som ingår i regleralgoritmen inte nämnvärt påverkas
av beställarnas ökande arbetsinkomster
särskilt inte när nästa generation verktygsmaskiner
autonomt tillverkar materialdelar
till nästa generation verktygsmaskiner
och sedan till nästa generation och nästa…
så att kostnaderna och därmed priserna
från ”jord till bord” och från ”skog och grus till hus”
hela vägen blir försumbara!!!
MEN HUR? Och vad skall vi då syssla med?
Bör vi inte då försöka med att
byta rena upplevelsetjänster sinsemellan
som inte asfalterar försörjningsomlanden
och betala bra och ta bra betalt
av varandra.
Det som vi vill uppleva är enligt
http://tinyurl.com/mnuhyx
uppskattning, tillgivenhet
förståelse, begriplighet
delaktighet (engagemang)
avkoppling, vila, (välbefinnande)
kreativitet, skapande
identitet, mening och frihet!
VAD VÄNTAR VI DÅ PÅ?
Etablissemanget med politiker, ekonomer och massmedia
kommer aldrig att lyfta ett finger
dom har ju sitt på det torra.
Adaptiv:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Adaptiv_regulator
Frihet:
Amartya Sen definierar även negativ frihet:
som ”att det inte finns några yttre hinder
som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar”.
Derivata:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Derivata
DISKUTERA! DEBATTERA! ENTREPRENERA!
Rösta på piratpartiet!
unohansson@gmail.com
Amartya Sens definition på frihet:
”Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter
att förverkliga sina önskningar.”
Kommittén Välfärdsbokslut utvidgar definitionen av välfärd
till ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna
kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”!
Rimligtvis bör då menas sådana varubaserade resurser
som med hänsyn till ekologiska fotavtryck och hållbarhet
är förnybara, återanvändbara, återvinnbara och reproducerbara.
För att alla människor alltid skall ha tillgänglighet till
valbara saker, på valbar (hämt-) plats, vid valbar tidpunkt
så förvandlar autonoma och mänskliga arbetsinsatser
dagligen och stundligen, försörjningsomlandens naturresurser
till många, många människors önskvärda varurelationer.
Och efter en viss insvängningstid efter varje störmoment
så sker kretsloppet ALLTID
som ett återkopplat och i högsta grad självreglerande system!
Självregleringen av produktionen, distributionen och säljledet
sker i stort sett via återkopplingen till nästa månadslön.
Antingen det nu sker
på en helt fri, öppen och transparent marknadsarena.
Eller om det
i viss mån åtgärdas med teknokratisk social fördelningskonst
och med klåfingriga och fåfänga försök att styra och reglera
politiskt och utilitaristiskt
enligt fördelningsregler och hämmande restriktioner!
När då politiskt röstfiske kräver sysselsättning för alla!
och näringsliv och LO lobbar för korporativism (skråväsende)!
så blir resultatet faktiskt enligt ”de små beslutens tyranni”.
Det blir ju oftast då indirekt alldeles på tok för många procent
av andra människors arbetsinsatser som
– enligt Parkinsons lagar – både direkt och indirekt används
från ”jord till bord” och från ”skog och grus till hus”.
På så sätt blir ju arbetskostnaderna och därmed priserna
ALLTID alldeles på tok för höga
i förhållande till de allra flesta hushålls arbetsinkomster
(jämför dagens boendekostnader med 1950- och 60-talet)!
Politikerna är ju sanslösa och aningslösa dumskallar
då det ju numera finns Internet o kontokort (isf sedlar o mynt)
så belastar de ändå fortfarande arbetskostnaderna
med skatter och arbetsgivaravgifter
och konsumtionen med moms
istället för att i så fall automatiskt varje natt kl 4
dra (0,2 %?) direkt från alla likvida konton (> 1500 mdr).
Detta gör förstås dilemmat med återkopplingen sju resor värre!
I ett återkopplat
och av begränsade resurser självreglerande system
och där den utbetalda arbetsinkomsten
plus arbetskatten och arbetsgivaravgiften
ingår i arbetskostnaden!
som i sin tur ingår i LO-korporativa regleralgoritmer
plus att momsen ingår i sossepolitiska regleralgoritmer
och som då ytterligare blåser upp derivatan
och därmed ”priset”!?!
När då priserna och utgifterna
(arbetskostnaderna + momsen styr ju obevekligen priserna)
når och hotar överskrida arbetsinkomsten
så hjälper det ju ABSOLUT INTE
att ytterligare öka på arbetsinkomsten
då ju arbetsinkomsterna mer än dubblerar
arbetskostnaderna (= positiv återkoppling!!!).
Börjar liksom då att tjuta i det ”analoga högtalarsystemet”
SÅDAN eee… KAPITALISMEN … eller…
… är det kanske … matematiken … som fortfarande gäller?
Vad gör man då?
flyttar man på den analoga ”mikrofonen”
så att en del av arbetskostnaderna
flyttas till låglöneländerna
(utan att skatter och arbetsgivaravgifter följer med)
ELLER varför då inte istället
använda Internets möjligheter för att fjärrstyra automatisk
tillverkning av monterbara delar enligt digitaliserade ”recept”.
Via nätet bör alla möjliga materialdelar kunna förhandsbeställs
direkt från olika legoföretag och underleverantörer.
Gör bara musklick på bilden av produkten på datorskärmen
samtidigt som betalningen deponeras med nästa klick.
Om allt beställs och betalas i förväg av dem som själva vill
montera ihop och använda de färdiga grejerna så blir det ju
ingen överproduktion, inget svinn och ingen prisdumpning.
Initierat via beställarens datormus så hämtas ”recepten” som
styr de bearbetande och ytbehandlande verktygsmaskinerna.
Varje enskild användare kan förstås själv beställa,
men det är nog bättre om det är monteringsföretag inom
varje lagom stor stadsdel som gör beställningarna.
Användarna behöver då inte köpa de hopmonterade sakerna
utan istället hyra dem just när de behöver användas.
En stor fördel med att det är lokala monterföretag som
beställer och monterar för att sedan hyra ut de olika
utrustningarna, är att de monterbara delarna då kan
konstruerats och utformats så att de då kan användas till
kanske hundratals olika utrustningar, samtidigt som kanske
vissa generella fästelement och OEM-moduler som beställes
från många andra legoföretag och underleverantörer, kanske
kan användas till ännu många fler olika utrustningar.
Utrustningar som teknikupphandlas för att hyras ut eller leasas
istället för att säljas, konstrueras förstås så att de håller och
fungerar så länge som möjligt. Särskilt som uttjänta delar
med fördel kan bytas ut efterhand. De uttjänta delarna kan då
enkelt sorteras och returneras för återvinning med samma
containrar som användes vid nybeställning av delarna.
Både av miljö- och kostnadsskäl bör det vara fördelaktigt för
hela offentligsektorn att hyra och leasa all sorts utrustning istället
för att köpa. Offentligsektorn gör ju upphandlingar för
ca 500 mdr kr varje år, och en hel del av detta är ju varurelaterat.
Om samma utrustningar omväxlande hyrs av tiotals olika
offentliga inrättningar istället för att var och en köper var sin
likadan utrustning – som kanske då bara finns i beredskaps-
förråden under 95 % av tiden – samtidigt som dessa utrustningar
har konstruerats att hålla minst tio ggr så länge, så behöver
det ju bara tillverkas hundradelen så mycket som vid köp!
När det gäller leveranserna från tillverkarna till alla de olika
monteringsföretag/uthyrare som finns i nästan varje kvarter så
bör det kunna byggas lätta förarlösa fordon som går på någon
form av heltäckande spårnät. Exempelvis balktrafiknät eller
någon sorts linbanor. Vanliga godståg används förstås också
för relativt långväga transporter och då bör det förstås finnas
någon sorts rangerstation som mellanled i utkanten av staden.
Med denna typ av sociotekniska (infra-) system och optimerad
logistik så bör arbetskostnaderna och därmed alla andra sorts
kostnader successivt kunna reduceras så långt som möjligt.
De lokala monterföretagen hyr alltså ut utrustningarna
utför service, byter uttjänta delar, demonterar
uttjänta utrustningar, sorterar de uttjänta delarna
och återsänder dem för reproduktion till nya delar
och för ständig recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp
I ett återkopplat nätbaserat och självreglerande system
som pratiskt taget saknar politiska regleralgoritmer
då de nära nog obefintliga arbetskostnader
som ingår i regleralgoritmen inte nämnvärt påverkas
av beställarnas ökande arbetsinkomster
särskilt inte när nästa generation verktygsmaskiner
autonomt tillverkar materialdelar
till nästa generation verktygsmaskiner
och sedan till nästa generation och nästa…
så att kostnaderna och därmed priserna
från ”jord till bord” och från ”skog och grus till hus”
hela vägen blir försumbara!!!
MEN HUR? Och vad skall vi då syssla med?
Bör vi inte då försöka med att
byta rena upplevelsetjänster sinsemellan
som inte asfalterar försörjningsomlanden
och betala bra och ta bra betalt
av varandra.
Det som vi vill uppleva är enligt
http://tinyurl.com/mnuhyx
uppskattning, tillgivenhet
förståelse, begriplighet
delaktighet (engagemang)
avkoppling, vila, (välbefinnande)
kreativitet, skapande
identitet, mening och frihet!
VAD VÄNTAR VI DÅ PÅ?
Etablissemanget med politiker, ekonomer och massmedia
kommer aldrig att lyfta ett finger
dom har ju sitt på det torra.
Adaptiv:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Adaptiv_regulator
Frihet:
Amartya Sen definierar även negativ frihet:
som ”att det inte finns några yttre hinder
som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar”.
Derivata:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Derivata
DISKUTERA! DEBATTERA! ENTREPRENERA!
Rösta på piratpartiet!
unohansson@gmail.com
lördag 15 augusti 2009
Utkast (5) 2009-08-16
Det är mycket förvånande och underligt att alla inom etablissemanget enbart är fixerade vid inkomstfördelningen. Är fördelningen av välfärd uppnådd när alla människor har ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”, så nås ju detta mycket enklare om utgifterna görs försumbara i förhållande till inkomsterna!
Fördelningspolitikens avsikt är att – om möjligt – skapa sådana förutsättningar, så att den gemensamma välfärden kan ses och upplevas som jämlik för alla. I stort sett handlar det väl då om fördelningen av basvarurelaterade naturresurser och gemensamfinansierade välfärdstjänster. Vid fördelningen av vård, skola, omsorg, trygghet och beskydd och andra mätbara resurser, så är politikens roll ganska så väl avgränsningsbar, även om olika sorts effektivitetsmodeller och finansieringsmetoder kan diskuteras.
Kommittén Välfärdsbokslut utvidgar definitionen välfärd till att även gälla ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”! Rimligtvis bör de då mena sådana varurelaterade resurser som med hänsyn till ekologiska fotavtryck och hållbarhet är förnybara, återanvändbara, återvinnbara och reproducerbara.
Amartya Sen definierar det som: ”Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar.”
(Amartya Sen definierar samtidigt negativ frihet som ... ”att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar.”).
Som nuvarande exempel på någorlunda valfri tillgänglighet i Sverige m.fl. länder, så kan kanske nämnas kranvatten, VC, tvättmaskin, el, telefon, tv, musik, Internet, boklån mm. De allra flesta har visserligen nästan alltid tillgänglighet till mat, bostad, bostadsort, transportmedel mm., men för många så är de valbara alternativen synbart begränsade i förhållande till de sammanlagda resurserna. Dock med reservation för att andras ekologiska fotavtryck f.n. är helt ohållbara i ett solidariskt fördelningsperspektiv.
Angående samhällsresurser så finns det ”idag” mer än 1500 miljarder på direkt likvida konton (>1500 000/<10> 350 000/hushåll). Offentligsektorn omsätter väl minst lika mycket årligen och av detta så är flera hundra miljarder varurelaterat (varurelaterat innefattar förstås då även byggnader, anläggningar, transportmedel och (infra-) system).
Sedan mer än ett halvsekel så har väl alla sett att det är en oerhörd tröghet när det gäller någon som helst nydaning av det politiska systemet. Politik är ju tydligen sedan länge de små beslutens tyranni med någon procents skillnad hit eller dit mellan blocken. Men det är väl ändå lite förvånande att hela etablissemanget med samhällsforskare, politiker, ekonomer, journalister m.fl., inte ens diskuterar några som helst nya sätt för att lösa fördelnings- och välfärdsdilemmat.
Det är mycket förvånande och underligt att hela etablissemanget enbart är totalt fixerade vid inkomstfördelningen. Anses det att fördelningen av välfärd är acceptabel när alla människor har ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”, så bör detta förstås kunna uppnås genom att de basvarurelaterade utgifterna, görs relativt försumbara i förhållande till inkomsterna!
Varför diskuterats och debatteras inte denna möjlighet offentligt?!?
Ställs försumbara basutgifter upp som ett rimligt mål för alla – och uppnås inom ganska så snar framtid – så löser man väl en stor del av nuvarande välfärds- och fördelningsdilemma. Med försumbara utgifter för maten, boendet, res- och transportkostnaderna och andra basala ändamål, så bör förstås även alla transfereringar, barnbidrag, bostadsbidrag, jordbrukssubventioner osv. direkt kunna slopas.
De naturresurser som sedan bruksvarurelateras hämtas ju gratis från lito-, geo-, pedo-, hydro- och biosfären. Kostnaderna och priserna uppstår ju först när det krävs andra människors arbetsinsatser.
Försumbara utgifter kan därför endast nås om och när alla arbetskostnader reduceras så långt som möjligt! Det gäller förstås då att minska behoven av mänskliga arbetsinsatser – naturligtvis inte att lönerna bör sänkas! Målet är förstås att göra utgifterna försumbara i förhållande till inkomsterna, och då är det ju bara en fördel om lönerna och inkomsterna samtidigt ökar.
Sammanfattning:
På vår planet finns det rimligtvis mer än tillräckligt med fysiska naturresurser
för att ge alla människor enklast möjliga tillgänglighet
till sådana varubaserade resurser
som med hänsyn till ekologiska fotavtryck och hållbarhet
är förnybara, återanvändbara, återvinnbara och reproducerbara.
Allt som är återvinnbart bör förstås då reproduceras för att om och om igen recirkuleras i kvalitetssäkrade kretslopp.
Dilemmat ur nuvarande välfärds- och fördelningsperspektiv är att
om det krävs alltför många andra människors arbetsinsatser
för att varubasera dessa naturresurser och tillgängliggöra dem för var och en
så att alla alltid har valbar sak, på valbar (hämt-) plats, vid valbar tid
så blir arbetskostnaderna alldeles för höga!
Det är mycket förvånande och underligt att alla inom etablissemanget enbart är fixerade vid inkomstfördelningen. Är fördelningen av välfärd uppnådd när alla människor har ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”, så nås ju detta mycket enklare om utgifterna görs försumbara i förhållande till inkomsterna!
Fördelningspolitikens avsikt är att – om möjligt – skapa sådana förutsättningar, så att den gemensamma välfärden kan ses och upplevas som jämlik för alla. I stort sett handlar det väl då om fördelningen av basvarurelaterade naturresurser och gemensamfinansierade välfärdstjänster. Vid fördelningen av vård, skola, omsorg, trygghet och beskydd och andra mätbara resurser, så är politikens roll ganska så väl avgränsningsbar, även om olika sorts effektivitetsmodeller och finansieringsmetoder kan diskuteras.
Kommittén Välfärdsbokslut utvidgar definitionen välfärd till att även gälla ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”! Rimligtvis bör de då mena sådana varurelaterade resurser som med hänsyn till ekologiska fotavtryck och hållbarhet är förnybara, återanvändbara, återvinnbara och reproducerbara.
Amartya Sen definierar det som: ”Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar.”
(Amartya Sen definierar samtidigt negativ frihet som ... ”att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar.”).
Som nuvarande exempel på någorlunda valfri tillgänglighet i Sverige m.fl. länder, så kan kanske nämnas kranvatten, VC, tvättmaskin, el, telefon, tv, musik, Internet, boklån mm. De allra flesta har visserligen nästan alltid tillgänglighet till mat, bostad, bostadsort, transportmedel mm., men för många så är de valbara alternativen synbart begränsade i förhållande till de sammanlagda resurserna. Dock med reservation för att andras ekologiska fotavtryck f.n. är helt ohållbara i ett solidariskt fördelningsperspektiv.
Angående samhällsresurser så finns det ”idag” mer än 1500 miljarder på direkt likvida konton (>1500 000/<10> 350 000/hushåll). Offentligsektorn omsätter väl minst lika mycket årligen och av detta så är flera hundra miljarder varurelaterat (varurelaterat innefattar förstås då även byggnader, anläggningar, transportmedel och (infra-) system).
Sedan mer än ett halvsekel så har väl alla sett att det är en oerhörd tröghet när det gäller någon som helst nydaning av det politiska systemet. Politik är ju tydligen sedan länge de små beslutens tyranni med någon procents skillnad hit eller dit mellan blocken. Men det är väl ändå lite förvånande att hela etablissemanget med samhällsforskare, politiker, ekonomer, journalister m.fl., inte ens diskuterar några som helst nya sätt för att lösa fördelnings- och välfärdsdilemmat.
Det är mycket förvånande och underligt att hela etablissemanget enbart är totalt fixerade vid inkomstfördelningen. Anses det att fördelningen av välfärd är acceptabel när alla människor har ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”, så bör detta förstås kunna uppnås genom att de basvarurelaterade utgifterna, görs relativt försumbara i förhållande till inkomsterna!
Varför diskuterats och debatteras inte denna möjlighet offentligt?!?
Ställs försumbara basutgifter upp som ett rimligt mål för alla – och uppnås inom ganska så snar framtid – så löser man väl en stor del av nuvarande välfärds- och fördelningsdilemma. Med försumbara utgifter för maten, boendet, res- och transportkostnaderna och andra basala ändamål, så bör förstås även alla transfereringar, barnbidrag, bostadsbidrag, jordbrukssubventioner osv. direkt kunna slopas.
De naturresurser som sedan bruksvarurelateras hämtas ju gratis från lito-, geo-, pedo-, hydro- och biosfären. Kostnaderna och priserna uppstår ju först när det krävs andra människors arbetsinsatser.
Försumbara utgifter kan därför endast nås om och när alla arbetskostnader reduceras så långt som möjligt! Det gäller förstås då att minska behoven av mänskliga arbetsinsatser – naturligtvis inte att lönerna bör sänkas! Målet är förstås att göra utgifterna försumbara i förhållande till inkomsterna, och då är det ju bara en fördel om lönerna och inkomsterna samtidigt ökar.
Sammanfattning:
På vår planet finns det rimligtvis mer än tillräckligt med fysiska naturresurser
för att ge alla människor enklast möjliga tillgänglighet
till sådana varubaserade resurser
som med hänsyn till ekologiska fotavtryck och hållbarhet
är förnybara, återanvändbara, återvinnbara och reproducerbara.
Allt som är återvinnbart bör förstås då reproduceras för att om och om igen recirkuleras i kvalitetssäkrade kretslopp.
Dilemmat ur nuvarande välfärds- och fördelningsperspektiv är att
om det krävs alltför många andra människors arbetsinsatser
för att varubasera dessa naturresurser och tillgängliggöra dem för var och en
så att alla alltid har valbar sak, på valbar (hämt-) plats, vid valbar tid
så blir arbetskostnaderna alldeles för höga!
tisdag 11 augusti 2009
Upplevelsebaserad ekonomi och livsstil.
Förutom fysisk försörjning, trygghet och beskydd, så har människorna under alla tider och i alla kulturer alltid haft genuina behov av uppskattning, förståelse, delaktighet, avkoppling, kreativitet, identitet och frihet!
http://tinyurl.com/mnuhyx
En stor del av dessa behov bör så gott som alla kunna tillgodose, genom att aktivt och ekonomiskt delta i en myllrande mångfald av upplevelserelaterade gemensamma lekar, rollspel, tävlingar och projekt. Merparten av den varubaserade ekonomin och arbetsmarknaden, bör därför så snart som möjligt kunna ersättas med en allomfattande upplevelseekonomi. Inte minst för att minimera riskerna med klimatförändringar och irreparabla störningar i ekosystemen.
För alla som ville och kunde så var det på 1950- och 60-talet ganska enkelt att få jobb. Vi blev tom kallade för hoppjerkor, därför att vi så ofta bytte från det ena jobbet till nästa. För många sorts jobb så fanns det ingen avtalad uppsägningstid. Själv hade jag väl ett 30-tal olika jobb på olika platser i Sverige, innan jag började vuxenutbilda mig. Industriepokens storhetstid med full sysselsättning är förstås sedan länge över.
http://hoppjerka.wordpress.com/
Under senare år så har det från och till pratats och skrivits om att det är upplevelseekonomin och andra privata tjänsteverksamheter, som snarast måste ta över om det någonsin skall kunna återskapas någon sorts full sysselsättning. Men för att kunna skapa upplevelserika och varaktiga jobb i tillräcklig omfattning inom den privata upplevelse- och tjänsteekonomin, så måste rimligtvis det mest irrationella hos de nuvarande sociotekniska systemen först elimineras.
Det grundläggande irrationella hos hela det nuvarande sociotekniska systemkomplexet, är att det mer och mer och mer har blivit baserat på helt absurda varurelationer!
Det mest absurda hos kanske bortåt 90 % av dagens jobb pratas det inte alls om!
Dessa absurda jobb producerar och marknadsför inte bara löjliga och onödiga produkter, utan ett mycket, mycket större antal människor är involverade direkt eller indirekt för att stödja, skydda och bevara strukturen för alla dessa gigantiska varuflöden fram och tillbaka och tvärs över kontinenterna!
Missförstå mig nu inte! Varustrukturen behövs ju till sin del för att förse var och en av oss med alla dessa önskvärda saker, på rätt plats, vid rätt tid.
Det mest elementära är det som används som mat och bostäder. Mycket av övrigt varurelaterat kan ofta hyras istället för att köpas! Använder 10 växelvis samma sak av högsta tänkbara kvalitet, och denna sak håller tio ggr längre, så behöver bara hundradelen så mycket tillverkas, och nästan allt kan återvinnas.
Det är allt det onödiga arbetet (90 %) som används på grund av systemfel, som är så absurt! En hel del av detta onödiga arbete gör ju att kostnaderna och priserna på maten, boendet och allt annat, blir avsevärt mycket dyrare än vad som rimligen borde vara optimalt.
En tillverkad sak, föremål, bruksprodukt, byggnad, anläggning eller system kan, antingen finnas under ”pds” (produktions-/distributions-/säljledet) eller som något som brukas och används. Råvaror tas egentligen gratis från naturens begränsade försörjningsomland, bearbetas, omvandlas, mixas, monteras, distribueras och säljs som användbara enheter och system.
Det som användarna måste betala för är det arbete som görs under ”pds”-ledet. Även snittvärdet på de eventuella vinster som ingår i priserna räknas förstås då in i de ackumulerade arbetskostnaderna. I den nuvarande och helt skuldbaserade ekonomin, så ingår ju även de ackumulerade räntekostnaderna, arbetsskatterna, arbetsgivaravgifterna och momsen, i de priser som användarna med nuvarande system tvingas betala!
Maten och bostäderna mm. bör förstås utan tvekan kunna göras tillgängliga för alla olika sorts människor och hushåll, till mycket, mycket lägre totala arbetskostnader och därmed priser, än vad som vanligen sker för närvarande. Industrisamhällets under ca två århundraden successivt utvecklade sociotekniska, regelmässiga och strukturella förutsättningar, är ju numera mycket långt ifrån optimala när det gäller att minimera de totala arbetskrafts- och naturresursbehoven.
Det går rimligtvis inte alls att inom den industribaserade samhällsstrukturen optimera IKT:s, automationens och kretsloppsstrukturens oerhörda återkopplings-, återanvändnings- och återvinningsmöjligheter. Utan det som krävs är mycket omfattande och radikala strukturomvandlingar och utvecklingsblock.
Arbetskraftsbehoven, kostnaderna och priserna reduceras bevisligen tusenfalt med den helt automatiskt gravitationstryckstyrda processreglerade och via rörledningsnätet direkt återkopplade försörjningen av vatten och avlopp. Den tusenfaldiga prisreduktionen sker då i jämförelse med att samma sorts vatten av användaren själv hämtas från butikshyllan och användaren sedan själv återlämnar returflaskan. I Göteborg kostar kranvatten 0,92 öre/l och returflaskvattnet kostar ca 1000 ggr mera!
Med internets faktiska tillkomst och övrig sedan decennier med råge genomförda teknikutveckling, så finns numera alla förutsättningar för att på motsvarande sätt reducera arbetskraftsbehoven för maten, boendet och praktiskt taget allt annat varurelaterat. Det enda som krävs är att genast börja diskutera och komma överens om hur denna strukturomvandling skall utformas och genomföras. Jag förstår faktiskt inte vad hela mänskligheten egentligen väntar på. Det finns ju allt att vinna för alla nuvarande människor och för alla kommande generationer!
http://tinyurl.com/mnuhyx
En stor del av dessa behov bör så gott som alla kunna tillgodose, genom att aktivt och ekonomiskt delta i en myllrande mångfald av upplevelserelaterade gemensamma lekar, rollspel, tävlingar och projekt. Merparten av den varubaserade ekonomin och arbetsmarknaden, bör därför så snart som möjligt kunna ersättas med en allomfattande upplevelseekonomi. Inte minst för att minimera riskerna med klimatförändringar och irreparabla störningar i ekosystemen.
För alla som ville och kunde så var det på 1950- och 60-talet ganska enkelt att få jobb. Vi blev tom kallade för hoppjerkor, därför att vi så ofta bytte från det ena jobbet till nästa. För många sorts jobb så fanns det ingen avtalad uppsägningstid. Själv hade jag väl ett 30-tal olika jobb på olika platser i Sverige, innan jag började vuxenutbilda mig. Industriepokens storhetstid med full sysselsättning är förstås sedan länge över.
http://hoppjerka.wordpress.com/
Under senare år så har det från och till pratats och skrivits om att det är upplevelseekonomin och andra privata tjänsteverksamheter, som snarast måste ta över om det någonsin skall kunna återskapas någon sorts full sysselsättning. Men för att kunna skapa upplevelserika och varaktiga jobb i tillräcklig omfattning inom den privata upplevelse- och tjänsteekonomin, så måste rimligtvis det mest irrationella hos de nuvarande sociotekniska systemen först elimineras.
Det grundläggande irrationella hos hela det nuvarande sociotekniska systemkomplexet, är att det mer och mer och mer har blivit baserat på helt absurda varurelationer!
Det mest absurda hos kanske bortåt 90 % av dagens jobb pratas det inte alls om!
Dessa absurda jobb producerar och marknadsför inte bara löjliga och onödiga produkter, utan ett mycket, mycket större antal människor är involverade direkt eller indirekt för att stödja, skydda och bevara strukturen för alla dessa gigantiska varuflöden fram och tillbaka och tvärs över kontinenterna!
Missförstå mig nu inte! Varustrukturen behövs ju till sin del för att förse var och en av oss med alla dessa önskvärda saker, på rätt plats, vid rätt tid.
Det mest elementära är det som används som mat och bostäder. Mycket av övrigt varurelaterat kan ofta hyras istället för att köpas! Använder 10 växelvis samma sak av högsta tänkbara kvalitet, och denna sak håller tio ggr längre, så behöver bara hundradelen så mycket tillverkas, och nästan allt kan återvinnas.
Det är allt det onödiga arbetet (90 %) som används på grund av systemfel, som är så absurt! En hel del av detta onödiga arbete gör ju att kostnaderna och priserna på maten, boendet och allt annat, blir avsevärt mycket dyrare än vad som rimligen borde vara optimalt.
En tillverkad sak, föremål, bruksprodukt, byggnad, anläggning eller system kan, antingen finnas under ”pds” (produktions-/distributions-/säljledet) eller som något som brukas och används. Råvaror tas egentligen gratis från naturens begränsade försörjningsomland, bearbetas, omvandlas, mixas, monteras, distribueras och säljs som användbara enheter och system.
Det som användarna måste betala för är det arbete som görs under ”pds”-ledet. Även snittvärdet på de eventuella vinster som ingår i priserna räknas förstås då in i de ackumulerade arbetskostnaderna. I den nuvarande och helt skuldbaserade ekonomin, så ingår ju även de ackumulerade räntekostnaderna, arbetsskatterna, arbetsgivaravgifterna och momsen, i de priser som användarna med nuvarande system tvingas betala!
Maten och bostäderna mm. bör förstås utan tvekan kunna göras tillgängliga för alla olika sorts människor och hushåll, till mycket, mycket lägre totala arbetskostnader och därmed priser, än vad som vanligen sker för närvarande. Industrisamhällets under ca två århundraden successivt utvecklade sociotekniska, regelmässiga och strukturella förutsättningar, är ju numera mycket långt ifrån optimala när det gäller att minimera de totala arbetskrafts- och naturresursbehoven.
Det går rimligtvis inte alls att inom den industribaserade samhällsstrukturen optimera IKT:s, automationens och kretsloppsstrukturens oerhörda återkopplings-, återanvändnings- och återvinningsmöjligheter. Utan det som krävs är mycket omfattande och radikala strukturomvandlingar och utvecklingsblock.
Arbetskraftsbehoven, kostnaderna och priserna reduceras bevisligen tusenfalt med den helt automatiskt gravitationstryckstyrda processreglerade och via rörledningsnätet direkt återkopplade försörjningen av vatten och avlopp. Den tusenfaldiga prisreduktionen sker då i jämförelse med att samma sorts vatten av användaren själv hämtas från butikshyllan och användaren sedan själv återlämnar returflaskan. I Göteborg kostar kranvatten 0,92 öre/l och returflaskvattnet kostar ca 1000 ggr mera!
Med internets faktiska tillkomst och övrig sedan decennier med råge genomförda teknikutveckling, så finns numera alla förutsättningar för att på motsvarande sätt reducera arbetskraftsbehoven för maten, boendet och praktiskt taget allt annat varurelaterat. Det enda som krävs är att genast börja diskutera och komma överens om hur denna strukturomvandling skall utformas och genomföras. Jag förstår faktiskt inte vad hela mänskligheten egentligen väntar på. Det finns ju allt att vinna för alla nuvarande människor och för alla kommande generationer!
torsdag 30 juli 2009
Utkast (4) 2009-07-30
”det Naturliga Steget” skriver på en av dess webbsidor:
”… redan med dagens teknik skulle vi kunna leva hållbart om vi bara ändrade vårt sätt att använda tekniken.”
Men varför verkar det inte finnas något stort intresse hos politiker, massmedia eller allmänhet, att diskutera på vilket sätt som tekniken bör användas för att det verkligen skall bli hållbart?
På vilket sätt bör exempelvis de sociotekniska systemen förändras, så att det verkligen leder till största möjliga hushållning med begränsade och icke-förnybara naturresurser?
En omfattande och mycket effektiv förändring är rimligen att göra det så enkelt som möjligt att hyra och leasa istället för att bara köpa. Samtidigt som det byggs upp samverkande sociotekniska system som gör att det totalt sett blir mycket billigare att hyra och leasa än att köpa.
När det gäller hushållning med begränsade naturresurser så bör väl de flesta inse de uppenbara fördelarna med att allt som redan har producerats hela tiden används så mycket som det optimalt sett är motiverat och möjligt. Istället för att det allra mesta bara finns undanställt i beredskapsförråd den mesta tiden. Eller att det finns tomma hus och oanvända lokaler och anläggningar. Det som det gäller är förstås allt ifrån olika saker, verktyg, maskiner, fordon, byggnader, anläggningar och infrastrukturella och sociotekniska system.
Det är lätt att inse att om 10 personer omväxlande hyr och använder samma sak, och om denna sak har konstrueras för att hålla 10 ggr så länge, så behöver det totalt sett bara tillverkas hundradelen så många saker! Globalt sett skulle det förstås ha en oerhört stor betydelse om det bara behövde produceras hundradelen så mycket, samtidigt som användarna inte skulle behöva uppleva någon nämnvärd skillnad på tillgängligheten. Med en totaloptimerad logistik för alla de sociotekniska systemen så bör alla ändå kunna ha tillgänglighet till rätt saker, på rätt platser vid de rätta tidpunkterna.
För uthyrningsföretagen – till skillnad mot allt det som produceras för försäljning – så är det förstås i hög grad motiverat att allt det som hyrs ut är konstruerat för att hålla och fungera så länge som möjligt. Dessutom är det oftast motiverat att reparera om det uppstår några fel, och att uttjänta delar enkelt kan bytas ut mot nya, så att allt fungerar så bra och så länge som möjligt.
Dessutom att tillgängligheten för användarna är så bra och så omedelbar som möjligt – och kanske helst dygnet runt. På liknade sätt som det vanligtvis var under hantverksepoken, så bör de kanske därför finnas någon sorts filialer inom så gott som varje kvarter och inom varje tätort.
Uthyrningsföretagen bör kanske därför kombineras med kvartersnära monteringshallar där allt som hyrs ut enkelt och omedelbart kan tas in för utbyte, översyn, service, reparationer, utbyte av uttjänta delar och uthyrning på nytt. På samma sätt kan förstås helt uttjänta utrustningar demonteras, och de uttjänta delarna sorteras och skickas för återvinning till nya materialdelar och fästelement.
Alla de olika lokala uthyrnings-/ monterings-/ demonteringsföretagen bör var anslutna till gemensamma paraplyorgan så att de gemensamt kan teknikupphandla och avropsvis beställa alla möjliga automatiskt bearbetade och ytbehandlade materialdelar, fästelement och OEM-produkter (hjul, motorer, dator-, IKT-, ljud-, ljus-, el-, elektronik-, vvs-komponenter osv.).
Med optimalt utnyttjande av Internet så bör lokalt förankrade sociotekniska system som mera liknar den samhällsstruktur som fanns under hantverksepoken, kunna byggas upp för att ersätta ohållbara och ineffektiva delar av den spekulativa industristrukturen, och därmed skapa samhällen som i hög grad är ekologiskt hållbara.
Ett samhälle där praktiskt taget allt produceras för att om och om och om igen återanvändas och återvinnas för reproduktion och recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp. Förhandsbeställning och avropsavtal via Internet, gör att det inte direkt uppstår överproduktion, svinn, prisdumpningar osv. Och där det sannolikt behövs avsevärt mindre av reklam, långväga transporter, räntelån osv.
”det Naturliga Steget” skriver på en av dess webbsidor:
”… redan med dagens teknik skulle vi kunna leva hållbart om vi bara ändrade vårt sätt att använda tekniken.”
Men varför verkar det inte finnas något stort intresse hos politiker, massmedia eller allmänhet, att diskutera på vilket sätt som tekniken bör användas för att det verkligen skall bli hållbart?
På vilket sätt bör exempelvis de sociotekniska systemen förändras, så att det verkligen leder till största möjliga hushållning med begränsade och icke-förnybara naturresurser?
En omfattande och mycket effektiv förändring är rimligen att göra det så enkelt som möjligt att hyra och leasa istället för att bara köpa. Samtidigt som det byggs upp samverkande sociotekniska system som gör att det totalt sett blir mycket billigare att hyra och leasa än att köpa.
När det gäller hushållning med begränsade naturresurser så bör väl de flesta inse de uppenbara fördelarna med att allt som redan har producerats hela tiden används så mycket som det optimalt sett är motiverat och möjligt. Istället för att det allra mesta bara finns undanställt i beredskapsförråd den mesta tiden. Eller att det finns tomma hus och oanvända lokaler och anläggningar. Det som det gäller är förstås allt ifrån olika saker, verktyg, maskiner, fordon, byggnader, anläggningar och infrastrukturella och sociotekniska system.
Det är lätt att inse att om 10 personer omväxlande hyr och använder samma sak, och om denna sak har konstrueras för att hålla 10 ggr så länge, så behöver det totalt sett bara tillverkas hundradelen så många saker! Globalt sett skulle det förstås ha en oerhört stor betydelse om det bara behövde produceras hundradelen så mycket, samtidigt som användarna inte skulle behöva uppleva någon nämnvärd skillnad på tillgängligheten. Med en totaloptimerad logistik för alla de sociotekniska systemen så bör alla ändå kunna ha tillgänglighet till rätt saker, på rätt platser vid de rätta tidpunkterna.
För uthyrningsföretagen – till skillnad mot allt det som produceras för försäljning – så är det förstås i hög grad motiverat att allt det som hyrs ut är konstruerat för att hålla och fungera så länge som möjligt. Dessutom är det oftast motiverat att reparera om det uppstår några fel, och att uttjänta delar enkelt kan bytas ut mot nya, så att allt fungerar så bra och så länge som möjligt.
Dessutom att tillgängligheten för användarna är så bra och så omedelbar som möjligt – och kanske helst dygnet runt. På liknade sätt som det vanligtvis var under hantverksepoken, så bör de kanske därför finnas någon sorts filialer inom så gott som varje kvarter och inom varje tätort.
Uthyrningsföretagen bör kanske därför kombineras med kvartersnära monteringshallar där allt som hyrs ut enkelt och omedelbart kan tas in för utbyte, översyn, service, reparationer, utbyte av uttjänta delar och uthyrning på nytt. På samma sätt kan förstås helt uttjänta utrustningar demonteras, och de uttjänta delarna sorteras och skickas för återvinning till nya materialdelar och fästelement.
Alla de olika lokala uthyrnings-/ monterings-/ demonteringsföretagen bör var anslutna till gemensamma paraplyorgan så att de gemensamt kan teknikupphandla och avropsvis beställa alla möjliga automatiskt bearbetade och ytbehandlade materialdelar, fästelement och OEM-produkter (hjul, motorer, dator-, IKT-, ljud-, ljus-, el-, elektronik-, vvs-komponenter osv.).
Med optimalt utnyttjande av Internet så bör lokalt förankrade sociotekniska system som mera liknar den samhällsstruktur som fanns under hantverksepoken, kunna byggas upp för att ersätta ohållbara och ineffektiva delar av den spekulativa industristrukturen, och därmed skapa samhällen som i hög grad är ekologiskt hållbara.
Ett samhälle där praktiskt taget allt produceras för att om och om och om igen återanvändas och återvinnas för reproduktion och recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp. Förhandsbeställning och avropsavtal via Internet, gör att det inte direkt uppstår överproduktion, svinn, prisdumpningar osv. Och där det sannolikt behövs avsevärt mindre av reklam, långväga transporter, räntelån osv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
