En värld av möjligheter

utkast

2011-12-31T16:11:00.000-08:00

De som har stora problem med försörjningen och överlevnaden på grund av ständigt ökad produktivitet, är väl dem som är arbetslösa och förtidspensionerade och saknar nämnvärd utbildning. Jag försökte lämna en kommentar på följande webbsida, men misslyckades. Jag lämnar den här istället då jag tycker att det har en viss anknytning.

http://cornucopia.cornubot.se/2011/11/det-stora-svaret-pa-allt.html

"... När samhället skulle industrialiseras så gick det helt enkelt inte att få tag på arbetskraft. Folk hade ju jobb och inkomst. Saker som klockan var okänd, man gick upp när det ljusnade och lade sig när det mörknade. Hade man inte lust att jobba en viss dag så tog man "ledigt"..."

Även om det är vanskligt att försöka sia om vad som med tiden kan tänkas hända om alla som vill tilläts utträde ur statens territoriella våldsmonopol, och helt i frihet bodde kvar inom landet, och levde helt befriade från statliga monopol-, korporatism-, morallagar och skatter.

Att liksom ta över de infra- och sociotekniska systemförutsättningar som fanns före industrisamhället. Men där nuvarande tekniska förutsättningar och mänskligt ömsesidiga samordningsmöjligheter kunde tillämpas helt fritt.

Här är bara ett enkelt tänkbart scenario när det gäller matförsörjning av ”arbetslösa” utan nämnvärd utbildning:

Någon avtalar dels med "arbetslösa" och dels med grönsaks-, rotfrukts-, frukt-, bär-, kryddväxtodlare... nära stadsgränsen om att mognadsmässigt optimalt ta hand om all skörd (varje dag från ca juli - oktober). (Sannolikt sker odlarnas jordbearbetning, gödsling, sådd, bevattnig, ogräsrensning (mekanisk/biologisk ej kemisk) osv. i stort sett gps-styrt och fjärrövervakat utan direkt mänsklig medverkan.)

Scenarioexempel (småskaligt överlevnadsbehov):

Bostaden för varje ”arbetslöst skördarteam” (exempelvis 5 –10/team) finns nära odlingen till försumbar kostnad (juli – oktober). De förser sig själva med ”gratis” mat från odlingen. Ca 300 hushåll nära varje ”arbetslös” vinterbostad inom stadsområdet, har avtalat om leverans av flexibel ”säsongsmatkorg” 2 – 4 ggr/vecka. Leveranserna till varje stadshushåll (restauranger osv.) samordnas med andra skördarteam på bästa sätt.

I slutet på oktober eller kanske senare så seglar samordnade skördarteam längs strandlinjen söderut. De seglar vid rätt vind under kanske två månader, och har ”konserverad” och fryst odlingsmat, plus gådsslakt och ev. jaktbyte som de säljer eller byter i hamnarna på vägen mot sin södra odlingsområde (kanske Afrika, Nya Zeeland…). Där de då deltar i skördearbetet på liknande sätt under kanske januari – maj. För att under maj och juni segla norrut igen.

Om bara skatten på arbete och det territoriella och majoritetsdemokratiska våldsmonopolet slopas, så finns det rimligen och alldeles säkert möjligheter att med nuvarande möjlighetsutrymme glömma industri-, våldsmonopol och den statligt demokratiska majoritetsslavepoken. Detta är bara ett litet men mångfaldigt varierbart exempel.

Reducera fattigdomen med sharing is caring och successivt ökad produktivitet

2011-02-22T05:33:00.000-08:00

Med fria "operativsystem" som successivt gör det enklare och enklare och enklare, bör det gå att sänka levnadskostnaderna för maten och boendet. Exempelvis genom att så långt som det bara går göra ”alla” mer eller mindre oberoende av andras dyrt betalda arbetsinsatser. Alltså många, många onödiga arbetskostnader, som sedan ändå bara via skatter, arbetsgivaravgifter, moms och de från "jord till bord" ackumulerade räntorna blir mer och mer och mer astronomiska.

Upplevelsen av fattigdom kan rimligtvis inte lösas på något effektivt, rationellt och progressivt sätt med transfereringar och omfördelning mellan rika och fattiga. Dem som har avsevärt högre inkomster än medianinkomsten (exempelvis yrkespolitiker m.fl.), kan i inte ringa mån påverka sina egna inkomster. Ökas deras skatter så kompenseras detta med råge med ökade inkomster, bonusar och fringisar.

Stolligheten med progressiv skatt påvisades övertydligt med Astrid Lindgrens Pomperipossautsaga som faktiskt medförde 102 % i skatt! Flinande försökte Gunnar Sträng urskulda med "Men det drabbar ju ingen fattig…!" Det som då återstod, blev försök med omfördelning mellan medianinkomsttagare och låginkomsttagare, omotiverat ökade löner och idéer om löntagarfonder! Följden blev återkommande devalveringar, inflation och vad jag minns 14 % ränta på topplånet mm.!

Just när det sociotekniskt var dags att automatisera bort de omotiverat ökande lönerna (som leder till priser som medianinkomsthushållen in mäktar med), så flyttades tillverkningen till låglöneländer och där är vi fortfarande. Det som då måste stanna kvar på hemmaplan var försörjning och förnyelse med de tunga och skrymmande systemen som rimligen inte kan flyttas långväga. Det medför bl.a. att byggande och förvaltande av bostäder, anläggningar och infrasystem blir såsom "skyddade verkstäder" inom varje litet land och varje liten region för sig!
Hyran för min omoderna etta i centrala Gbg som 1960 kostade trettiofemtedelen av vår disponibla månadsinkomst, blev efter rivningsraseri och miljonprogramhysteri till en nybyggd trea på Hisingen till kostnaden av nästan halva inkomsten .
Det som bör kunna underlätta för låg- och medianavlönade är kanske en folkrörelse där "alla" hjälps åt för att drastiskt försöka minska boendeutgifterna. Successivt och steg för steg bör kostnaderna kanske kunna minskas till kanske tiondelen av hushållsinkomsterna. Kanske kan det då ske med enträgna och målmedvetna och progressiva automatiseringar, rationaliseringar och produktivitetsökningar.

Byggnadsarbeten mm. för boende mm., kan kanske då ske som medhjälpande extraknäck då och då. Fortlöpande byggs det ju knappast hela tiden inom samma områden, utan mera pö om pö vid behov och önskemål. Bibehållbarheten utan nämnvärda uppdateringar hos bostäder bör kunna ökas rejält. Men med välplanerad projektering så bör det så småningom kunna bli tillräckliga överskott på bostäder så att priserna successivt kommer att sänkas mer och mer och mer även på de befintliga bestånden inom de större städerna.

Som exempel på att det bör gå att bygga och bo nästan lika billigt som före 1960-talsprogrammet, hittade jag här ett litet utvecklingsbart embryo till mer och mer "självbygge".
http://www.byggstommar.se/prog/

Som kanske kan bli något som liknar ett uppdaterat IKEA-möbelkoncept. Där ”alla” kan hjälpas åt att enkelt kunna "skruva ihop" vars och ens egna bostäder längs tillfartslederna till städerna (med egen odlingsmark eller gårdsbutiker). Där det så småningom finns nära "hämtställen" av byggmaterial inom varje region.
För att låginkomsttagare skall kunna få det bättre så är det framför allt de basala levnadskostnaderna som ganska "enkelt" bor kunna sänkas om "alla" lever enligt devisen ´sharing is caring´. Då gäller det inte att via 102 % i sammanlagda skatter, representativt via staten fåfängt försöka omfördela allas disponibla inkomster (ingen kan eller bör väl t.ex. ”slavledes” kunna hindras från att rösta ”fotförflyttningsledes”).

Det progressiva etablissemangets möjligheter att med råge kompensera för ökande skatter mm., leder ju bara till en exponentiellt uppåtgående spiral som ganska snart kommer att förstöra hela planeten. Istället bör ”alla” dela med sig av kunskaper för att via internet skapa ett eller fler IRL och AFK fria "operativsystem" som successivt gör det enklare och enklare och enklare att sänka levnadskostnaderna för maten och boendet, genom att så långt som det bara går göra sig oberoende av andras dyrt betalda arbetsinsatser, som sedan via skatter, arbetsgivaravgifter, moms och från "jord till bord" ackumulerade räntor blir nästan astronomiska.

utkast!

2010-11-26T07:33:00.000-08:00

De flesta människor skulle nog må mycket,mycket bättre om beroendet av helt okända människors arbetsinsatser kunde bli avsevärt mycket mindre. Stora delar av jordens naturresurser förbrukas i snabbare takt än den solenergidrivna förnyelsen. De fysiska resurserna bör därför återanvändas, återvinnas och recirkuleras. Sociotekniska system för återanvändning bör därför snarast byggas upp inom varje användares närområde. Där allt fler och fler - istället för att köpa - har möjlighet att hyra och leasa till lägre kostnader och långsiktigare bruk- och hållbarhet. Om hopmonteringen av utrustningarna sker inom varje bruksområde så bör besparingarna bli avsevärda. Montering av standardmoduler kan då kombineras med återkommande närservice och utbyten av utslitna delar, och dessutom samordnas med demontering av uttjänta utrustningar för återvinning och reproduktion.

Många människor saknar stimulans och möjlighetsutrymme för att kunna uppleva optimal hälsa och välbefinnande! Sannolikt beror detta bl.a. på att den befintliga maktstrukturen – med dess föråldrade regelverk och institutioner – gör alla människor onödigt beroende av långväga och okända människors arbetsinsatser! Dessa helt osynliga och anonyma människovarelser kan då ha tvingats till barnarbetare, att slita av dun från levande fåglar, eller arbeta under slavliknande förhållanden.

Den representativt demokratiska maktstrukturens korporativism, har så småningom mer och mer gjort alla människor onödigt mycket beroende av helt okända människors fysiska och intellektuella arbetsinsatser. Ambitionen från början hos arbetsdelningsprofeten Smith, Marx m.fl., var väl knappast att majoriteten av människorna – i sysselsättningens heliga graal – numera skulle tvingas att springa runt i helt onödiga och resursförödande ”ekorrhjul”!

Genom att allt oftare kalla arbete för sysselsättning, så visar rikspolitikerna att de är som mest intresserade av att bara försöka hålla folk sysselsatta. Möjligen förväntas generation efter generation av aningslösa väljare, då bli mer och mer ”curlingberoende” av att de påtvingade skatterna på arbete, arbetsgivaravgifter och moms, välvilligt skall delas ut igen som ”välfärdsallmosor” till behövande, ”transferernarkomaner” – och Hells Angels. Maktstrukturen är tyvärr inte alls lika intresserad och medveten om de nödvändiga omställningsbehoven till välanpassade och samordnade sociotekniska system, strukturomvandlingar och förnyelsebehov.

Bertrand Russell beskriver ”sysselsättningen” så här i ”Till lättjans lov” (1937):
”… Arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker…”
Men bl.a. maktpolitikernas korporativistiska sysselsättningsbehov, och oljans och kärnbränslets avsaknad av kostnadstäckning för dess totala resursförödelse, har mer och mer medfört att saker, system och strukturer, mer och mer suboptimalt och ohämmat, flyttas hit och dit och tvärs över kontinenterna.

Rimlighetsanpassas all form av kommersiell upphovsrätt, patent mm., samtidigt som ombudsdemokratins maktpolitiker, helt upphör med beskattning av just arbete och konsumtion, så bör möjlighetsutrymmena för optimal hushållning med naturresurser, och alla människors access till optimala hälsoupplevelser, successivt mer och mer kunna förenklas, optimeras och samordnas. Samtidigt som en myllrande mångfald av sociotekniska system och strukturer, mer och mer anpassas till varje nu levande människobarns och kommande generationers genuina behov.

Försörjning/livsuppehälle, säkerhet/trygghet, uppskattning/tillgivenhet, förståelse/begriplighet, delaktighet, avkoppling/vila, kreativitet/skapande, identitet/mening och frihet är enligt Manfred Max-Neef nio genuina mänskliga behov.

Alla dessa olika behov bör snarast erbjudas och tillgodoses på marknadsarenan om praktiskt taget alla i framtiden skall ha möjligheter att kunna försörja sig genom egna arbetsinsatser. Trenden är ju att tillverkningen och leveranserna av varor, systemkomponenter mm, mer och mer sker utan nämnvärda mänskliga arbetsinsatser. Rimligtvis blir det allt mindre och mindre av andra människors arbetsinsatser som egentligen behövs, för att rätt sak, vid rätt tid, skall hamna på varje människas utvalda plats.

Om tillräckligt många människor har tillräckligt med tid, ork och pengar över – när utgifterna för försörjningen och tryggheten med råge är tillgodosedda – så är nog de allra flesta beredda att betala andra människor som kvalitetssäkrat ser till att – utöver försörjning och beskydd – även de övriga sju behoven tillgodoses hos var och en. Och att detta kanske då sker i en myllrande mångfald av ömsesidiga tjänsteutbyten – bl.a. i form av fysiskt och mentalt hälsobringande upplevelsemenyer.

Transferernarkoman:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Transferering
Curlingberoende (~ väljarrepresentanternas påtvingade samhällsinstitutioner som är hutlöst kostnadskrävande och byråkratiskt helt empatilösa, men som förväntas vara välfärdens välmenande curlingföräldrar – tills en själv drabbas):
http://sv.wikipedia.org/wiki/Curlingf%C3%B6r%C3%A4ldrar

Varför belastas behoven av att äta och sova med skatter och avgifter?

2010-10-06T17:01:00.001-07:00

Kostnaderna för maten och boendet är nödvändiga utgifter för alla människors överlevnad och välbefinnande! Dessa utgifter betalas med egna beskattade inkomster. Alla hushålls disponibla inkomster bör då med viss råge vara större än utgifterna för maten och boendet!

Alla är ju självklart fysiskt beroende av att äta och sova! Varför är då alla de sammanlagda arbetskostnaderna ”från jord till bord” och ” från skog och grus till hus” både beskattade och belagda med arbetsgivaravgifter? Ju fler mellanled och sidofunktioner, ju mer jobb, skatter och byråkrati, ju högre blir ju priserna för maten och boendet! Varför samverkar då inte alla vanliga människor, för att med gemensamma teknikupphandlingar och avropsavtal, mer och mer försöka minska kostnaderna för att äta och sova?

De priser som vi betalar för maten och sovplatserna är summan av de beskattade och avgiftsbelagda arbetskostnaderna, plus räntorna, vinsterna, svinnet och momsen. En stor del av priserna är skatter, då den största delen av mat- och boendeutgifterna är de samanlagda arbetskostnaderna längs bearbetnings- och leveranskedjorna och dess sidofunktioner! Särskilt som även räntorna beror på investeringar vars kostnader till största delen också är arbetskostnader, och som i sin tur är beskattade och arbetsgivaravgiftsbelastade!

Före 1947 så var det inte på detta viset! På den tiden var det därför ganska lätt att när och var som helst få jobb för dagen, och hela den avtalade pengasumman i handen på kvällen! Sedan var det bara att deklarera allt på heder och samvete året efter! Med ett så enkelt och obyråkratiskt system, så var det sällan som någon behövde vara arbetslös någon längre tid!

De flesta politiker och ekonomer anser kanske att det spelar väl ingen roll om arbetsgivarna tvingas att leka curlingföräldrar; istället för att alla de avtalade arbetskostnaderna sätts in på löntagarnas konto – och skatt och välfärdsavgifter dras direkt från kontona. De låtsas då inte alls om att alla Parkinsons smygbyråkratlagar självklart blir mer och mer insyltade i systemet.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag

Att man införde källskattesystemet – när det på 1950-talet och tidigare varken fanns kontokort eller internet – må så vara! Men varför håller då våra demokratiskt valda beslutsfattare så infernaliskt benhårt fast vid denna makalöst snäva sociotekniska systemstruktur? Detta sker valperiod efter valperiod helt utan offentligt ifrågasättande och debatt! Trots att datornätstrukturer och kontobaserade pengar sedan länge är ganska så väl etablerade.

För att inte arbetslösheten skall skena iväg, så måste man då lite krystat försöka med ROT- och RUT-avdrag och sänkta arbetsgivaravgifter! Istället finns det ju numera mångfaldiga möjlighetsutrymmen för att äntligen göra på något annat radikalt och bättre sätt! En möjlighet är till exempel att alla sedlar och mynt slopas, och istället så är det alla de likvida kontona som automatiskt beskattas med en viss procent varje natt (gissningsvis behövs det kanske 0,1 – 0,5 % med nuvarande likvida penningmängd).
http://www.nordspar.se/nyttsyst.html

I princip så har alla kostnader sitt ursprung i arbetskostnader! Ju mer som kan produceras och distribueras utan direkta mänskliga arbetsinsatser, ju lägre blir förstås priserna och utgifterna för maten och boendet! Ju mer som vars och ens tillgänglighet till automatiserade produktionsmedel via internet kan underlättas, och mer och mer på enklaste sätt görs med återanvändbart arbete, ju mer och mer försumbara bör de nödvändiga utgifterna för maten och boendet kunna bli! Istället för andras direkta arbetsinsatser så bör mer och mer och mer kunna göras med smarta, automatiserade, processreglerade och integrerade sociotekniska system och totaloptimerad logistik.

All världens konsumenter, bönder, tjänsteföretagen m.fl., bör via Internetbaserade paraplyorgan kunna teknikupphandla och avropsavtala direkt med helautomatiserade underleverantörer, legoföretag, GPS-styrda lantbrukskluster och andra. Med optimalt utformad socioteknisk strukturomvandling, så bör alla onödiga mellanled och sidofunktioner successivt mer och mer kunna elimineras och utkonkurreras. Monteringen och beredningen kan sedan ske inom varje användares närsektor, och massor av sällananvända utrustningar bör kunna hyras, leasas och hela tiden återanvändas, slitdelar bytas om och om igen osv. – istället för att köpas och mesta tiden finnas i skrymmande förråd och källarutrymmen.

Det som i princip då sker är att successivt mer och mer och mer av de med tiden ökande direkta arbetskostnaderna, på ett smart och optimalt sätt omvandlas till mer och mer långsiktigt marginalkostnadsavtagande återanvändbart arbete, bl.a. i form av återkopplade och processreglerade sociotekniska system, som alla successivt mer och mer har enkel, billig och pålitlig tillgänglighet till via internet (jämförbart med VA-systemen inom städer och tätorter, där vatten på returflaska ofta kostar tusen ggr mera än kranvattnet)!

Återanvändbart arbete:http://www.nyteknik.se/nyheter/verkstad/verkstadsartiklar/article6777.ece

Samverkan för ökat och bibehållbart möjlighetsutrymme.

2010-09-19T09:15:00.000-07:00

Citat, Amartya Sen: ”… Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar…”

Sverige och EU har grundlagar med negativa rättigheter, och då finns det polis och rättsysten som någorlunda väl undanröjer hot och hinder, mot vars och ens negativa friheter. När det gäller de praktiska möjligheterna så finns det påtagliga begränsningar av människornas positiva frihet. En naturlig begränsning för alla – men som de allra flesta därför inte ser som ett problem – är den som beskrivs i Brundtlandrapporten så här: En hållbar utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.
http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5r_gemensamma_framtid

Men jag anser att det dessutom finns onödiga och för många människor ohälsosamma begränsningar. Begränsningar som sannolikt gör att olika människor blir sjuka, stressade, apatiska, frustrerade, otillfreds mm. Många är nog inte alls nöjda med att de saknar praktiska möjligheter (tillräckligt med pengar över) för att fullt ut tillgodose alla de genuina mänskliga behov som beskrivs här:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67
Där beskrivs de som:
* begränsade och klassificerbara
* desamma i alla kulturer och i alla historiska perioder
* inte utbytbara mot varandra
* möjliga att tillfredställa i högre grad än idag

För många människor i Sverige så är det troligen bara en del av dessa behov som i viss omfattning tillgodoses i de välfärdssamhällen som finns idag. För att helt och fullt tillgodose de flesta behoven så saknar nog alltför många fortfarande tid, ork och pengar. Fortfarande så upplever nog många att maten, boendet och resorna till och från jobbet, dagis mm., tar en alldeles för stor del av tiden och inkomsterna varje månad.

Jag är övertygad om att det i avsevärt större omfattning, är möjligt att med ömsesidig samverkan, kreativitet och kunskaper, på enklaste sätt tillse att alla de egna och vännernas behov tillgodoses. Detta sker kanske enklast genom att alla bryr sig om att dela med sig av sin kreativitet och förmåga. Lägg märke till att ett centralt behov är delaktighet!

Hittills så har inriktningen varit att gemensamma fackliga organisationer försöker förhandla fram allt högre och högre arbetsinkomster och anställningsskydd åt sina medlemmar. Men det har gjorts häpnadsväckande lite för att gemensamt organiserat – med systematiskt strukturerade bibehållbara åtgärder - försöka minska varje hushålls utgifter för maten och boendet mer och mer och mer. Minst lika angeläget är sannolikt att mer och mer samordnat försöka minska res- och kötiderna till och från jobb, dagis, skolor, hämtställen för dagligvaror osv…

Socialdemokraterna hade vid 2006-års val en valslogan om att alla skall med. Men vårt penningsystem mm., med tillväxt genom kreditexpansion, inflation, klimatförändringar, utarmningar av biologisk mångfald, överuttag av naturresurser osv., gör att hushållen med låga inkomster halkar mer och mer efter.
http://slopedcurve.com/roller/makro/entry/en_saga_om_penningm%C3%A4ngd
http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5r_gemensamma_framtid
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67

Det avgörande för om låg- och medelinkomsttagare har möjligheter att tillfredställa de behov som esam.se beskriver, är att de har tillräckligt med tid, ork och pengar över när behoven av mat, boende, tid/ork för resande, köer osv. med råge är tillgodosedda. Det som ovillkorligen då krävs är att skillnaden mellan inkomster och utgifter mm. är tillräckliga. Det gäller alltså att det med råge finns tillräckligt stor skillnad – arbetsinkomsterna/arbetstiden vs utgifterna inkl. res- och kötider!

Ökande inkomster för dessa grupper är därför inte alls tillräckligt! Minst lika avgörande är att utgifterna för mat, tak osv., samt restider, köer mm., successivt minskar mer och mer och mer. Citat hämtat från SOU 1990:93:

”… INGENTING STYR utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden…”

För att kunna sänka kostnaderna för den basala försörjningen, så bör därför stora delar av de hittillsvarande infrastrukturella och sociotekniska systemen och dess logistik, omvandlas och anpassas så priserna och kostnaderna blir successivt allt lägre och läge i takt med aggressiva produktivitetsökningar för produktionen inom de områden som berörs. I det långa och bibehållbara perspektivet, så kan i princip alla kostnader härledas till arbetskostnader!

Investeringar i kapitalvaror och realkapital kan t.ex. i princip ses som tidigare arbetskostnader som fortlöpande och tills vidare kan återanvändas om och om och om igen. Arbetskostnaderna minskar mer och mer i takt med produktivitetsökningar, därför att antalet arbetare inom industrin successivt minskar mer och mer.

Men varför minskar då inte kostnaderna för maten och boendet hela tiden, istället för den relativt långsamma ökning som faktiskt sker?

Varför behövs det omfördelning och korporativa stimulanser i form av jordbrukssubventioner, ROT-avdrag, bostadsbidrag, lägre moms på maten, kreditexpansion, inflation mm. i Sverige? Trots detta så finns det en omfattande bostadsbrist på många platser! Detta skulle rimligtvis inte behövas om de sammanlagda arbetskostnaderna för mat, bostäder och annat vore försumbara i förhållande till medelinkomsterna.

Detta visar klart och tydligt att det är alldeles, alldeles för många (inte minst staten, regionerna och kommunerna) som på något direkt eller indirekt sätt har inkomster för att människorna och hushållen i Sverige förses med mat, bostäder och annat nödvändigt. Arbetskostnaderna med skatter, arbetsgivaravgifter och moms ingår ju i alla konsumentpriser! Enbart sänkt matmoms, jobbskatteavdrag, sänkt arbetsgivaravgift, ROT och RUT har kanske bidragit till att inflationen och räntorna är lägre än de annars skulle vara! Varför inser då inte fler politiker, ekonomer och journalister, att alltför stora utgifter för försörjningen är en helt avgörande anledning till behoven av omfördelning?

Själv är jag övertygad om att de rent tekniska möjligheterna att automatisera, rationalisera och strukturomvandla gör att det under detta århundrade, är helt möjligt minska arbetskraftsbehoven för livsmedel och bostäder, i minst samma omfattning som skedde med lantbruket under förra århundradet. Som en jämförelse påstås det idag att ca 50 000 industrijobb hittills har försvunnit under finanskrisen. På grund av att de överlevande industrierna har passat på att rationalisera så kommer dessa jobb aldrig tillbaka!

Med nuvarande penningsystem så ökar inkomstskillnaden mellan de som har höga och de som har låga inkomster. De som har lägst inkomster har på flera olika sätt färre möjligheter att planera sina inköp, och inte alltid kan betala kontant. Fanns det inte barn- och bostadsbidrag mm., så skulle skillnaden i inkomster vara ännu större. De hushåll som har låga inkomster vinner rimligtvis inte på ständig tillväxt, kreditexpansion, inflation osv. Alldeles särskilt då de har mindre möjligheter att ha pengar ”över” eller låna för att passa på att handla på någon ”spotmarknad”.
http://slopedcurve.com/roller/makro/entry/en_saga_om_penningm%C3%A4ngd

Låg- och medelinkomsthushållens möjligheter för att öka sin valfrihet är därför inte tillväxt och inflation, utan att bilda gemensamma organisationer för att försöka minska utgifterna för mat, boendet och andra saker. Blir det tillräckligt många medlemmar runt om i Sverige, EU och världen i övrigt, så bör det vara möjligt att successivt mer och mer medverka till att själva bygga sina bostäder och odla, bilda matlag i varje kvarter, konservera och frysa in egna matportioner.

Finns det bibehållbart utrymme för positiv frihet?

2010-09-15T08:58:00.000-07:00

Citat, Amartya Sen: ”… Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar…”

Negativ frihet för alla i en rättsstat, uppnås med grundlagsskyddade negativa rättigheter, och helst även oberoende domstolsprövning av politiska förslag på nya lagar och regler. Rättsstaten är dessutom en rimlig nödvändighet för positiv frihet.

Finns det kanske några uppenbara outnyttjade möjligheter för att successivt skapa mer och mer bibehållbart utrymme för ekonomisk valfrihet för alla människor i alla samhällen? Det bibehållbara utrymmet begränsas förstås av de ekologiska miljökrav som beskrivs här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5r_gemensamma_framtid

Mer och mer möjlighetsutrymme bör kunna skapas med successivt allt större och större skillnader mellan inkomsterna och de nödvändiga hushållsutgifterna. På så sätt blir det ju mer och mer pengar över för att förverkliga önskningarna, även för alla de hushåll som har de lägsta inkomsterna.

Möjlighetsutrymmet för att öka hushållens disponibla inkomster har politiskt, nationalekonomiskt och massmedialt fortlöpande diskuterats och förhandlats under mycket lång tid. Hela utrymmet för att försöka ÖKA INKOMSTERNA för hushållen med de lägsta inkomsterna, är sannolikt tills vidare redan utnyttjat. Retoriska försök görs hela tiden – politiskt, marknadsmässigt och massmedialt. Exempelvis genom att inför öppen ridå bränna upp massor av pengar.

Vilka tänkbara möjlighetsutrymmen som inte utnyttjas finns det då, för att försöka MINSKA UTGIFTERNA för överlevnad och fysiskt välbefinnande? Det gäller då i stort sett alla de basala behoven av mat, kläder, boende och resande. Det tänkbara möjlighetsutrymmet för att minska utgifterna för de basala behoven, har hitintills utnyttjats i häpnadsväckande liten omfattning!

De försök som görs – och har gjorts – sker på olika sätt.
Dels genom konkurrensen på marknaden, där olika företag försöker öka marknadsandelarna med lägre priser, och att med ökad produktivitet minska arbetskostnaderna och därmed priserna, så att fler får råd att köpa. Men inga riskkapitalister m.fl., har väl någon nämnvärd motivering eller argument, för att långsiktigt steg för steg försöka strukturomvandla den sedan Saltsjöbadsavtalet betongmässigt rigida och korporativistiska bygg- och bostadssektorn!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism

Andra försök görs sedan början av förra seklet med konsument- och jordbrukskooperativ, hyresgästföreningar, egnahemsbyggen osv. Dessa tjänstemannastyrda försök, urartar ganska snart då de sällan nöjer sig med att ordna medlemsgemensamma avropsavtal med de tills vidare bästa priserna. Istället börjar kooperativen helt fräckt att upphandla och sälja till både medlemmarna och andra under motiveringen att alla vinster går till investeringar. Detta är förstås sällan bibehållbart under mer än en generation, då Parkinsons lagar rimligtvis gäller för alla tjänstemannastyrda organisationer. Även hyresgästföreningar m.fl. är i viss mån korporativistiska!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag

Men i och med automationen, recept- och algoritmstyrda processer och feedbacksystem, datorer, internet mm., så har det tänkbara möjlighetsutrymmet för successivt minskande utgifter för mat, tak mm. rimligtvis ökat enormt! Det finns naturligtvis sedan länge ekonomiska föreningar som gör gemensamma inköp, där mängdrabatter leder till lägre priser. Men det används fortfarande inte av de allra flesta inom t.ex. de flesta bostadsområden. Före datorer, internet, e-post, mobiltelefoner osv., så var ofta medlemmarna av kommunikationsskäl mm. hänvisade till geografiskt begränsade områden.

Bara ett enkelt exempel: Istället för att varje hushåll har var sitt abonnemang när det gäller el, bredband, telefon, film, musik, e-böcker osv., så bör det räcka med ett litet antal abonnemang inom ett boendeområde. Samtidigt som ledningar, fiber, servrar, klienter, skärmar, högtalare, mikrofoner, mobiler osv. teknikupphandlas och avropsavtalas gemensamt och kanske samordnat med tiotals, hundratals, tusentals… andra boendeföreningar runt om i kommunen, regionen, Sverige, EU osv…

Liknande samverkan med teknikupphandlingar och avropsavtal bör så småningom mer och mer kunna ske när det gäller mat, bostäder osv…
Det tog väl bortåt ett sekel (fram till 1960-, 70- eller kanske 80-talet?) innan hela möjlighetsutrymmet för reell fortlöpande inkomstökning för de med lägst arbetsinkomster var utnyttjat (utan nämnvärd korporativism).

Hur lång tid kommer det då att ta, innan basutgifterna i förhållande till inkomsterna blivit försumbara? Liksom arbetarna gjort under tidigare sekel så bör majoriteten av konsumenterna under detta sekel solidariskt samverka! Detta bör kunna ske med samordnade och intressegemensamma innovationer, nya sociotekniska system, logistik mm. för att successivt mer och mer minska basutgifterna?

Hur skapas positiv frihet för alla?

2010-09-12T04:32:00.000-07:00

Citat, Amartya Sen: ”… Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar…”

Citat hämtat från SOU 1990:93: ”… INGENTING STYR utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden…”

En förutsättning för negativ frihet för alla människor är grundlagsskyddade negativa rättigheter och oberoende domstolsprövning av nypåtänkta lagar och regler. Positiva frihetsmöjligheter för alla kan bara skapas om alla tänkbara möjlighetsutrymmen om och om igen (bl.a. med autonom feedback?) görs optimalt tillgängliga för alla med enkla, billiga och bibehållbara metoder. De befintliga infrasystemen bör ständigt omprövas (exempelvis med datorsimulerad jämförelse med nya tänkbara system) i takt med att nya möjligheter uppstår, upptäcks, påvisas och diskuteras.

Ur vars och ens privata försörjningsperspektiv så bör medlemmarna i enskilda hushåll kunna se sig som antingen arbetare, konsumenter eller som mer eller mindre självförsörjande prosumenter (producerande konsumenter). Och där finns det då alla möjliga kombinationer, grader och varianter. Men i det politiska, ekonomiska och massmediala diskussions-, debatt- och retorikutrymmet så finns människorna nästan bara med som deltagare i arbetslinjen och i centraliserade löneavtal. Röstmajoritetens möjlighetsutrymme reduceras inom blockpolitiken – så att arbetsinkomsten blir den dominerande och enväldiga attraktorn.
Per Herngren skriver om möjlighetsutrymme här:
http://perherngren.blogspot.com/2010/09/hur-riksdagsval-skapar-enpartistat.html

Hushållens möjlighetsutrymme är idag så gott som helt reducerat till arbetsinkomsterna! Det finns sedan länge väletablerade fackföreningar som förhandlar om inkomsterna. Finns det då inga väletablerade gemensamma organisationer som förhandlar om utgifterna? Konsum och de övriga kooperativen förvandlades ganska snart till tjänstemannabyråkratiska extra mellanled som numera bara säljer till de egna medlemmarna! Istället för att såsom uppdragsgivarnas oegennyttiga intresseorgan, ENBART förhandla med olika leverantörer om de enklaste, billigaste och pålitligast avropsavtalen. Hyresgästföreningen är väl numera närmast ett skämt, eftersom bostadsbrist, flyttningskostnader mm., gör att det numera nästan helt saknas förhandlings- och möjlighetsutrymme.

I och med detta så är hushållens möjlighetsutrymme reducerat och stympat till åtminstone hälften! Etablerad struktur finns för att förhandla om ständigt ökande inkomster, men ingen gemensam struktur för att upphandla och avropsavtala om ständigt minskande utgifter. Konsumenterna själva bör snarast organiserar sig och göra gemensamma teknikupphandlingar direkt från de kostnadseffektivaste underleverantörerna. Rikspolitikerna och företagen saknar helt attraktor för att vilja utveckla de slumrande möjlighetsutrymmen som den nya tekniken skapar. Och som är nödvändig för att steg för steg minska utgifterna för mat och tak till försumbara nivåer.

Idag finns det väletablerade sociotekniska organ som förhandlar om vars och ens arbetsinkomster och/eller socialt baserade inkomster. Men det skapas inga utvecklingsblock för individuellt operativa autonoma infrasystem (via internet) som väletablerat teknikupphandlar och avropsavtalar om UTGIFTERNA för maten, boendet och annan basal försörjning.

Analogt med det som Per Herngren skriver om möjlighetsutrymmet på badstranden, så har konkurrensen mellan samma sorts produkter med samma funktioner, uppenbarligen upphört. I början på 1960-talet så kostade hyran av en omodern etta (dass på gården) i centrala Göteborg 55 kr/mån, samtidigt som en nybyggd trea i Brunnsbo (Hisingen) kostande 460 kr/mån. Liknande valfria skillnader finns inte alls inom de nuvarande samhällena.

Det finns ett uppenbart uppdämt behov av nya kvalitetssäkrade infrasystem. Så att var och en på sitt sätt, kan utnyttja alla livets möjlighetsutrymmen, utan att det finns lagar, restriktioner och resursknapphet, som hindrar några andra att samtidigt och samordnat göra detsamma.

Återanvändbart arbete (fortsättning)

2010-08-26T13:15:00.001-07:00

Citat hämtat från SOU 1990:93: ”… INGENTING STYR utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden…”

I valdebatten talas det om jobblinjen vs bidragspolitiken. Under minst ett halvsekel så har produktiviteten ständigt ökat inom stora delar av tillverkningsindustrin. Dessutom sker allt mer och mer av tillverkningen inom låglöneländerna. Detta gör det uppenbarligen allt svårare och svårare att med ytterligare ökad prylkonsumtionen upprätthålla full sysselsättning inom Sverige och andra västländer. Det som de svenska politikerna tycks hoppas på är ständigt ökande exportöverskott och ständigt ökande utländsk turism inom Sverige.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sveriges-export-ska-fordubblas_4829249.svd

Då Sveriges export redan är ca 50 % av BNP och att vi redan har en alltför hög arbetslöshet, så räcker det ju inte i det långa loppet, även om turismen och exporten kanske kan ökas ytterligare något. Om då både produktiviteten och utflyttningen samtidigt ökar, så är det ju som att försöka springa fatt sin egen skugga, samtidigt med att solljuset kommer från motsatt håll (”har solen i ryggen”).

Istället är det då marknaderna för privata tjänsteutbyten som bör ökas mer och mer och mer.
Citat, Åke E Andersson: ”… Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…//… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”

Därför bör flera av de nuvarande sociotekniska och infrastrukturella systemen radikalt förändras, för att omdanas och anpassas efter den nuvarande och kommande verkligheten. Det är för närvarande och tills vidare min bestämda övertygelse att en optimal omställning efter nuvarande förutsättningar snarast bör ske. Detta anser jag vara helt nödvändigt! Detta gäller oberoende om det är jobblinjen eller fördelningspolitiken, som de politiska blocken anser vara det viktigaste.

Det kanske allra första som bör göras är att – socialt, ekonomiskt och ekologiskt – försöka förändra vår syn på lönearbete i förhållande till konsumtion och fysisk aktivitet. Människorna vill ju först och främst leva ut och uppleva sina genuina önskningar och behov. Och den nuvarande arbetsmarknaden är ju mycket långt ifrån att tillgodose alla dessa behov och önskningar.

För de allra flesta löntagarhushåll så finns det dessutom en alldeles för liten av inkomsterna kvar när maten, boendekostnaderna, resorna och andra återkommande förnödenheter är betalda. Dessutom så tar arbetet och resorna till och från arbetet, skolorna och annat alldeles för stor del av den vakna tiden för att på fritiden tillgodose alla de olika behoven och önskemålen. De genuina mänskliga behoven finns kortfattat beskrivna på den här webbsidan:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67

Tjänstemarknaden bör därför snarast möjligt kompletteras och successivt förnyas så att mer och mer av vars och ens speciella behov tillgodoses med råge. Samtidigt som detta ger inkomster till dem som coachar upplevelsetjänsterna. De coachade bör förstås då på ett övertygande sätt uppleva att de verkligen vill och kan betala.

På så sätt bör förhoppningsvis upplevelsen av skillnaden mellan arbete och fritid mer och mer suddas ut. Det som skiljer blir istället om det är den ene eller den andre som betalar eller tar betalt för det som de båda, flera eller många upplever tillsammans. Under det att den ene är coach eller det är flera som samverkar som ett coachteam för de remixade aktiviteterna.

En rimlig första förutsättningen är att all sorts skatt och avgifter på arbete och konsumtion avskaffas helt och hållet. Före 1947 så drogs det ju ingen skatt direkt på de arbetskostnader som tillsammans med räntor och ev. vinster utgjorde priserna. Alltså priserna på de förnödenheter som konsumerades och de basala kapitalvaror och realkapital (inkl. bostäder) som användes (visserligen fanns det lyxkonsumtionsskatt, men det gällde ju inte baskonsumtionen och den basala användningen).

Skatten bör på något sätt numera mer eller mindre automatiskt kunna dras från varje medborgarnas likvida konton. Automatiken bör kunna ske på ett mycket enkelt sätt om sedlar och mynt först avskaffas helt. En beskrivning på en tänkbar form av skatt på likviditeten finns på:
http://www.nordspar.se/
Beskrivningen har rubriken ”Basinkomst och finansiering av offentlig sektor” och kan nås genom att först klicka på ”översikt” och sedan på ”synpunkter”.

Nästa förutsättning är då att så många som möjligt har tid, ork och råd att efterfråga en myllrande mångfald av nya tjänster på en upplevelsebaserad framtida marknadsarena. Därför bör de enskilda hushållens kostnader för mat, boende och andra förnödenheter bli relativt försumbara i förhållande till inkomsterna.

Förslag på hur detta successivt bör kunna ske har jag i tidigare inlägg försökt beskriva i ”Återanvändbart arbete”. När det gäller bearbetning och ytbehandling av direkt monterbara materialdelar och tillverkning av fästelement och oem-moduler, så bör detta kunna ske helt automatiskt enligt digitaliserade recept som utan mänsklig medverkan vem som vill kan åberopa av via internet osv… osv…

Rimligen blir då all den tillverkning som på så sätt sker med konserverat och återanvändbart arbete bara billigare, bekvämare, pålitligare och hållbarare. Genom att då legoföretagen m.fl. då även levererar förarlöst direkt till de lokalt användarnära monterings-, uthyrnings- och återvinningsföretagen – utan det behövs några mellanled – så bör de ackumulerade direkta arbetskostnaderna bli de lägsta möjliga.

På så sätt bör förhoppningsvis de basala utgifterna för de flesta konsumenterna, prosumenterna och användarna successivt kunna bli mer och mer försumbara i förhållande till deras inkomster. Fler och fler har då mer och mer tid, ork och pengar över för att välja och vraka mellan en myllrande mångfald av hälsobringande och engagerande upplevelsetjänster. De kan efter eget engagemang och intresse välja att omväxlande på ett mer och mer kvalitetssäkrat sätt mot betalning coacha andra intresserade, eller att betala för att bli betjänade av andra coacher eller coachingteam.

Återanvändbart arbete

2010-08-20T15:31:00.000-07:00

Tillverkare och leverantörer av de saker, byggnader, anläggningar, färdmedel och system som vi dagligen använder, försöker i regel minska kostnaderna genom att öka produktiviteten. Detta sker genom att mänskligt arbete mer och mer datoriseras och mekaniseras. Ständigt återupprepade mänskliga arbetsrutiner ”konserveras” som digitaliserade algoritmer (jämförbart med recept, checklistor, flödesscheman) och kan då för all framtid ses som ”återanvändbart arbete”.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Algoritm

Tidigare mänskliga arbetsuppgifter utförs därefter helt eller delvis automatiserat under i princip all framtid. Alla hushåll använder numera programmerade tvättmaskiner, istället för vedeldade bykekar i koppar, grönsåpa, tvättbrädor, blåelse och sköljvatten från närmsta å eller bäck. Ingen människa behöver efter den kvalitetssäkrade mekaniseringen, använda sin arbets- och livstid för att göra slitsamma slentrianmässiga arbetsrutiner om och om igen. Istället för att bonden exempelvis hela tiden sitter på sin traktor för att fåra för fåra plöja en jättestor åker, så GPS-styrs hela proceduren från satelliter. Bonden kan samtidigt då spela golf eller sitta på älgpasset, för att då och då bevaka plöjningen med sin iphone eller laptop.
http://preview.tinyurl.com/3583qcd

Gunnar Sohlenius uttrycker det så här i Ny Teknik: ”… Eftersom vi i princip inte betalar för själva naturresursen vi använder i våra verktyg utan endast för arbetet att förädla naturresurserna till verktyg kan vi betrakta verktygen som konserverat återanvändbart arbete…”
http://www.nyteknik.se/nyheter/verkstad/verkstadsartiklar/article6777.ece

Självklart blir det i det långa loppet stora skillnader när det gäller kostnader och priser mellan direkt arbete och arbete som konserveras och återanvänds om och om och om igen. Detta märks mycket, mycket tydligt när det gäller försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Där är ju nästan allt löpande arbete konserverat och återanvändbart. Det arbete som återstår är bara vad som behövs för övervakning, service, underhåll och förnyelse av det heltäckande systemet.

Själva flödesprocessen styrs och regleras ju av användarna själva med kökskranen, badrumskranen eller spolknappen på toan. Tappa upp vatten från kranen och spola på toaletten kan t.o.m. ett litet barn göra (utan att det klassas som barnarbete). Det kan dessutom göras när som helst på dygnet (utan att någon klassar det som övertids- eller nattarbete).

Vattenvolymen avläses automatiskt via flödesmätaren i källaren, och betalas kanske helt ”automatiskt” varje månad via autogiro. I Gbg kostar VA mindre än 1 öre (0,92 öre/liter vid koll för ett par år sedan) och samma mängd vatten som en själv hämtar på returflaska från butikshyllan (och återlämnar flaskan) kostar ca 700 ggr mera!!! För två år sedan så kostade det ca 1000 ggr mera, men sedan dess så har tydligen även arbetet med tappningen på returflaskor gjorts mer och mer ”återanvändbart”.

Vår försörjning med vatten och avlopp är strukturerat som ett infrasystem. El-, gas- och kommunikationsnät (telefon, radio, tv, internet, mobiltelefon) är andra infrasystem för andra homogena flöden. Infrasystemen kallas även för sociotekniska system och lederna och noderna för fysiska transporter kallas oftast för infrastruktur.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Infrasystem
http://werebuild.eu/wiki/index.php/Infrasystem
http://sv.wikipedia.org/wiki/Infrastruktur

Alla använder dagligen saker, förnödenheter och sociotekniska system (bostäder, vägar, gator, offentliga byggnader mm.). Det viktigaste för användarna är att var och en upplever att rätt saker finns på rätt plats, vid rätt tidpunkt. Det bör förstås då även vara så billigt, bekvämt och pålitligt som möjligt.

Bertrand Russel skriver i ”Till lättjans lov” (1931) att "arbete innebär att flytta på saker - eller att säga åt andra att flytta på saker". Detta gäller fortfarande även om fler och fler numera bearbetar, bevakar och ”flyttar på” det som syns på datorskärmen. Vilket i sin tur medför att det är maskinella och mobila enheter – med allt mindre och mindre mänsklig assistans – som flyttar på ”sakerna”. Så att rätt saker slutligen hamnar på rätt plats. För att sedan i rätt tid finns för var och en att nå som användbara system, eller som olika saker på någon hämtplats (varuhus, närbutik osv.) inom närområdet.

Internet och andra nya kommunikationsnät gör att i princip vem som helst numera kan bearbeta, bevaka och ”flytta på” det som syns på datorskärmen. Det som saknas är väletablerade infrasystem som ”tillåter” att det är konsumenterna och användarna själva som – när som helst på dygnet – ”säger åt” de maskinella och mobila enheterna att flytta på ”sakerna”.

Det som fortfarande saknas är alltså etablerade sociotekniska system som gör att – de konsumenter som så vill – äntligen kan göra som de prosumenter (producerande konsumenter) som Alvin Toffler beskriver i boken ”Tredje vågen” (1980)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Alvin_Toffler

I en vision om en prosument- och användaroptimerad socioteknisk systemstruktur för att tillverka och flytta på saker – med internet som kommunikationsnät – (och som i princip liknar va-systemen) så motsvaras förstås köks- eller badrumskranen av datormusen. När som helst på dygnet bör då vem som vill kunna klicka med musen på bilden av det som hen vill beställa. Samtidigt bör beställaren på motsvarande sätt deponera betalningen för att undvika onödig kontroll av beställarens intentioner.

Beställaren (prosumenten) klickar t.ex. på bilden av en barnvagn. De i vagnen ingående delarna (stål- eller aluminiumrören, fäst- och fjädringselementen, sittkorgen, hjulen mm.) tillverkas sannolikt av olika specialiserade legoföretag och oem-leverantörer. De olika delbeställningarna går då direkt till recept- och databasen för dessa företags olika verktygsmaskiner och materialflödeslinor.

Utan direkt mänsklig medverkan så bearbetas, ytbehandlas, paketeras, adresseras och levereras sedan alla de olika monterbara delarna direkt till beställarens närbelägna hämtställe. De integrerade infrasystemen samordnar förstås leveranserna så att alla de olika monterbara delarna samtidigt anländer och receptstyrt hamnar i samma hämtkorg på beställarens angivna hämtställe.

Den här visionen är förstås bara en kortfattad, sporadisk och principiell beskrivning av systemstrukturen så att så mycket som möjligt av det nödvändiga arbetet är konserverbart och återanvändbart. Så att det verkligen är så billigt, bekvämt och pålitligt som möjligt. Då även leveranserna bör göras med konserver- och återanvändbart arbete, så bör de förstås ske med förarlösa fordon (exempelvis balktrafik). Även hämtställena bör kanske i princip vara obemannade eller begränsat bemannade.
http://www.beamways.com/se/startsidan
http://www.swedetrack.com/balktraf.htm

Det är rimligen inte optimalt att tillverka och leverera de monterbara delarna till enstaka barnvagnar. Även obemannade receptstyrda verktygsmaskiner, materialflöden mm., kräver ju då extra omställningsmoment och extra ställtid – i förhållande till om bearbetningen och ytbehandlingen sker i form av optimerade batchar.

Lego- och oem-företagen bör i regel därför rimligtvis leverera hela batchar till alla de olika monteringsföretag som bör finnas inom de olika prosumenternas närområden. Alltså på motsvarande sätt som att det fanns hantverkare inom i stort sett varje kvarter före industrialiseringen (det fanns det faktiskt ända in på 1950-talet – men sedan kom ju källskatten, arbetsgivaravgiften, momsen och därmed högkostnadsstrukturen).

Inom varje närområde bör det kanske då finnas monteringshallar där intresserade prosumenter kan hyra in sig för att montera ihop sådant som de har beställt. Men den stora vitsen med monteringshallar inom varje närområde är att de som yrkesmässigt sysslar med att montera ihop utrustningarna och systemen, i sin tur hyr ut dem till konsumenterna och användarna. Och att de dessutom underhåller, byter ut slitdelar, demonterar, sorterar och skickar uttjänta utrustningar och materialdelar för återvinning, reproduktion och fortlöpande recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.

Uthyrning och leasing med återanvändning och återvinning istället för köp, slit och släng – är rimligtvis en långsiktigt billig, bekväm, pålitlig och hållbar Cradle to Cradle-struktur – inte minst när det avser sällananvända och säsongsmässiga grejer och utrustningar.
http://en.wikipedia.org/wiki/Cradle_to_Cradle_Design
http://www.svid.se/Hallbarhetsguiden/Mojligheter-verktyg/Principer-for-hallbar-design/Cradle-to-cradle/

Det bör då finnas företag – inom varje närsektor – som på uppdrag beställer monterbara och ytbehandlade materialdelar, fästelement, komponenter och oem-moduler, monterar ihop och hyr ut all sorts olika utrustningar. De reparerar och byter ut slitdelar, demonterar uttjänta utrustningar och sorterar delarna för återvinning och reproduktion osv.

En kvalitetssäkrad uthyrnings- och leasingstruktur bör långsiktigt kunna bli betydligt billigare, enklare, pålitligare och mycket resurssnålare än att varje användare fyller dyrbara förrådsutrymmen med saker och utrustningar som sällan används. Utrustningar som från början konstrueras för långsiktig uthyrning – och därmed ständig användning, bör med utbytbara delar kunna ha fullvärdig funktion avsevärt mycket längre, än sådant som kanske konstrueras och tillverkas med en köp, slit och slängstrategi.

Standardiserade fästelement, slitdelar osv. gör att fler och fler delar och komponenter kan användas till mängder av olika utrustningar. I mina hemtrakter på 1940- och 50-talet så pratades det ganska ofta om: ”Varför används inte samma delar och fästgrejer till flera olika utrustningar?” Flera av olika utrustningars ingående delar var ju uppenbart snarlika! Detta gällde inte minst fäst- och fjädringselementen till jord- och skogsredskap m.fl. Byasmeden använde ju ofta samma sorts – eller snarlika – specialtillverkade delar till olika grejer. Industristrategiskt blev det istället mer och mer vanligt att varje varumärke ”uppfann hjulet på nytt” – även när flera olika varumärken upphandlade snarlika grejer från samma oem-leverantör.

När det gäller vagga till vagga (Cradle to Cradle) så funderar jag på att det kanske skulle gå att använda samma sorts delar av rörmaterial, fästelement och hjul till många olika uthyrningsutrustningar.

Med samma rördelar, fästelement och hjul (eller snarlika) så bör närmontörföretagens reservdelssortiment kunna reduceras avsevärt. Inte minst när det gäller vinkel- och fjäderfästelement och hjul. Till barnvagnar används exempelvis samma sorts (eller snarlika) rördelar, fästelement, hjul mm., som till barnkärror, barncyklar, sparkcyklar, säckkärror, bagagekärror, cykelkärror, kanotvagnar, golfbagvagnar, grillvagnar, rollator, rullstolar osv…

Allahanda utrustningar – inklusive bostäder och andra sociotekniska system – bör rimligtvis inom en nära framtid kunna konstrueras och byggs upp av enkla standardmoduler för uthyrning och leasing helt enligt Cradle to Cradle-metodiken. Det som görs för uthyrning och kontinuerlig uppdatering med bl.a. strukturerat utbyte av slitdelar, kommer då att återanvänds och återvinnas om och om och om igen.

Sådana utrustningar bör då kunna ha en kvalitetssäkrad användbarhetstid som är avsevärt mer än tio ggr så lång - som det som produceras under en sedan länge medvetet strukturerad köp, slit och slängepoks garantitid. Då dessa utrustningar rimligtvis har avsevärt fler än tio ggr så många användare under brukbarhetstiden, så behöver det ju bara tillverkas mindre än hundradelen av nuvarande produktion!

Enbart detta bör globalt sett innebära enorma besparingar när det gäller hushållningen med jordklotets naturresurser och tillverkningssektorns energi- och arbetskraftsbehov. Med en i huvudsak nära nog allomfattande uthyrnings- och leasingstruktur, så bör tillverkningssektorns arbetskraftsbehov kanske kunna reduceras i minst samma omfattning som lantbruket gjorde under förra seklet.

Arbetskostnaderna och priserna för boendet, maten och övrig access till rätt saker, på rätt plats, vid rätt tid, blir förstås inte 700 – 1000 ggr mindre. I viss mån så krävs det ju mänskligt arbete inom varje närsektor för monteringen, uthyrningen, underhållet och demonteringen för återvinningen och reproduktionen. Åtminstone för alla dem som inte väljer att engagera sig som det egna hushållets prosumenter.

Livscykelkostnaderna, priserna och tillgängligheten bör rimligtvis ändå bli avsevärt mycket billigare, bekvämare, pålitligare än med nuvarande sociotekniska system och samhällsstruktur. De enskilda hushållens utgifter för maten och boendet bör kunna bli relativt försumbara i förhållande till inkomsterna inom det framtida tjänste- och upplevelsesamhället.

Det framtida tjänste- och upplevelsesamhället bör då vara inriktat på att erbjuda en myllrande mångfald av kvalitetssäkrat tillskräddade upplevelsemenyer. Likväl som det under lång tid funnits kockar för mångfalden av matmenyer, så bör det för all framtid kunna finnas mångfaldigt mixande upplevelsecoacher. De genuint mänskliga behov som de flesta sannolikt är mycket intresserade av att betala för – när varje hushåll har det mesta av månadslönen över när mat, tak, socialt beskydd och andra förnödenheter är betalda – finns beskrivna på den här webbsidan:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67

Personas for Firefox | One Piece Chibi

2010-06-27T12:25:00.000-07:00

Personas for Firefox | One Piece Chibi

Ställ om Sverige (utkast)

2010-05-28T14:08:00.000-07:00

I publikationen ”Ställ om Sverige” utvecklas tankar om omställningsarbetet; bl.a. ”Utmaningen är att bygga starka och i större utsträckning självförsörjande lokalsamhällen.”
Där skrivs vidare om att utgå från människors engagemang för att praktiskt skapa hållbara och starka lokalsamhällen. Och om att helt enkelt börja där vi står och att vi blir mer praktiskt kunniga och mer producenter än konsumenter (prosumenter).

För att vi faktiskt, praktiskt och experimentellt skall kunna utveckla detta i nämnvärd omfattning, så bör var och en inom varje lokalsamhälle ha enklast möjliga tillgänglighet till alternativa och hållbara saker, utrustningar, anläggningar och sociotekniska system. Mycket av nuvarande transporter härs och tvärs över kontinenterna bör ersättas med lokal tillgänglighet (sök t.ex. mobility vs accessibility).
Citat: "Ingenting styr utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden."

IKEA har sedan 1950-talet med sina platta paket – som var och en själv hämtar från hyllan – och ett superenkelt verktyg för att själv montera, ökat den ekonomiskt möjliga tillgängligheten för allt fler och fler runt om i världen. Trots datorer, mobiltelefoner, interaktiva och potentiellt fjärrstyrda datornät (Inter- och Intranet); helt receptstyrda verktygsmaskiner osv., så har detta koncept tyvärr inte nämnvärt vidareutvecklats!

Det som istället utvecklats mer och mer via Wal-Mart m.fl., beskrivs så här av
http://christopherkullenberg.se/?p=1227
”… Marknaden finns inte! Allt som finns är en heterogen topologi av katedraler och bazaarer. Marknader finns inte, de skapas, på samma sätt som antimarknader skapas…”

För omställningen till hållbarhet så är det bl.a. ömsesidig samverkan mellan lokalsamhällena och effektiva försörjningsenheter som behöver utvecklas. Standardiserade materialdelar, fästelement och OEM-enheter, som så enkelt och optimalt som möjligt kan monteras ihop bör kunna beställas – via Internet – direkt från mer eller mindre helautomatiserade legoföretag och andra underleverantörer.

Genom ömsesidig samverkan med långsiktiga avrop och teknikupphandling av standardenheter, så bör med tiden även brontosaurus som Wal-Mart m.fl. kunna konkurreras ut. Istället för patenterat köp, slit och släng, så bör samma materialdelar och fästelement kunna användas till många olika utrustningar. Samtidigt som alla olika moduler, fästelement och slitdelar är enkelt utbytbara. Utrustningar med utbytbara slitdelar var ju faktiskt ganska allmänt ända in på 1960- och kanske tom 70-talet.

Avropen med ytbehandlade och enkelt monterbara delar och fästelement från legoföretagen levereras exempelvis till lämpliga monterhallar inom varje lagom lokalt område. En stor del av de sällanvända utrustningarna bör sedan kunna hyras ut av montörerna istället för att var och en köper och ställs i förråd den mesta tiden.

Utrustningar som i huvudsak konstrueras och teknikupphandlas för uthyrningssystem med utbytbara slitdelar, medför att utrusningarnas brukbarhet bör kunna bli mer tio ggr länge. Samtidigt som det kanske under brukbarhetstiden blir avsevärt fler än tiotalet användare av samma utrustning, och samma sorts materialdelar används kanske till mer än tiotalet olika utrustningar.

På så sätt skapas även ett nära nog optimalt kretsloppsystem. Varje monteringshall används förstås även för demontering och sortering av alla de olika materialdelarna mm., och på så sätt skapas rimligtvis en effektiv återvinning. Alltså stor skillnad på resursbehoven i förhållande till bazaarvarumärkenas köp, slit och släng.

Som ett enkelt konkret exempel så har jag funderat på ett antal enkla utrustningar som delvis bör kunna använda samma eller nästan samma sorts materialdelar, fäst- och fjäderelement och hjul i olika storlekar. Dessa utrustningar bör kanske då vara lämpliga för hållbar långsiktig uthyrning, service och uppdatering med utbytbara delar, demontering och sortering för återvinning och recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.

Exempel: En barnvagn består exempelvis av sittkorg, rörstomme, fästelement och hjul. Samma sorts stomrör, fästelement, hjul mm. kan enkelt monteras ihop till cyklar, barncyklar, lådbilar, trampbilar, gokartchassie, bagagekärror, cykelkärror, barncykelkärror, postvagnar, rollator, rullstolar, sparkcyklar, kanotvagnar, gasflaskekärror, golfbagvagnar, skidvagnar, tevagnar, grillställ, trädgårdsvagnar osv. Visserligen då med kanske flera olika hjulstorlekar.
Dessutom bör samma sorts rördelar kunna användas till många olika träningsredskap och annat utan hjul.

Ett annat exempel är hållbara, resurs- och energisnåla uthyrningsalternativ till självgående gräsklippare, dammsugare osv. Styr- och reglerprogrammen för varje dammsugare gräsklippare, buskröjare, häckklippare osv., behöver kanske då inte finnas inbyggda i den maskinella enheten, utan finnas som valfritt uppdaterbar Open Source och som fri nedladdning från nätet till enkla laptops. Samma Open source bör då kunna gälla för att recepten till alla de enkelt monterbara delarna, fästelementen osv till de robust maskinella enheterna.

Recepten kan rimligtvis fritt laddas ner av alla intresserade legoföretag världen över, och beställas via nätet av all världens intresserade och engagerade och lokalt befintliga monteringshallar. Alla onödiga energi- och resurskrävande mellanled och sidosystem, bör på så sätt mer och mer kunna konkurreras ut.

Samma laptop bör kanske då samtidigt kunna processa fler olika sorts maskinella enheter. Styrprogrammen för gräsklipparen, dammsugaren m.fl. bör t.ex. kunna vara ganska så lika. Liknande fritt och enkelt tillgängliga transparenta system för alla möjliga användargrejer bör på enklaste sätt kunna utvecklas världen över så långt som kreativiteten och behoven finns.

Och rimligtvis helt utan att behöva använda mer än ett absolut minimum av hela den traditionella industriepokens numera troligen helt onödiga korporativa skråväsende som energi-, resurs- och onödigt arbetskostnadskrävande barlast.

utkast...

2010-05-23T06:36:00.001-07:00

http://christopherkullenberg.se/?p=1227
skriver:
”… Marknaden finns inte! Allt som finns är en heterogen topologi av katedraler och bazaarer. Marknader finns inte, de skapas, på samma sätt som antimarknader skapas…”

Dagens marknadsarena har slagsida! Det som fattas är aktörer som balanserar och stabiliserar arenan. Aktörer som vaksamt sticker hål på finansbubblor, dämpar penningmängdinflationen och förhindrar accelererande återkopplingar (positive feedback). Det som fattas på arenan är att alla användare av tillverkade saker, sakdelar och saksystem utvecklar strategier för att samordna sitt agerande.
http://en.wikipedia.org/wiki/Positive_feedback

Människornas ekologiska omgivning, miljö och klimat skövlas, utarmas och förstörs bara mer och mer. Snarast bör något skapas som neutraliserar och konkurrerar med expansionen av allt fler och allt större katedraler och bazaarer. Politikerna gör krystade försök att omväxlande bromsa användarnas egna aktiviteter – med mer och mer integritetskränkande, frihetsberövande och kostnadskrävande regelverk – och gasa – via helt meningslösa korporativt sysselsättningsökande ekorrhjul.

Ekorrhjulen byggs (t.ex. som symbolisk katedral vid Göteborgsoperan) i skråväsendelik korporativ symbios med ytterligare katedralbyggen, bazaarexpansion, fackföreningar, patent, upphovsrättsfanatism och pensionsfonder.

I Sverige steg under perioden 1980 till 2000 fastigheter med 250 procent (realt)!

Men ju mer produktiviteten ökar ju mer meningslös sysselsättning måste krystas fram samtidigt med att fler och fler människor förslavas. Antingen med lågavlönad och trist sysselsättning eller genom arbetsgivarlöshet.

För att återskapa en balanserad och stabil marknadsarena så bör alla engagerade och intresserade konsumenter och användare snarast försöka skapa kreativa samverkansformer. Numera vimlar det ju av effektiva verktyg i form av Internet, automation, processreglering, logistik osv. Dessa hjälpmedel är förstås inget som enskilda kan använda för att kunna konkurrera med bazaarmärkenas franchising. Men i ömsesidig samverkan med tillräckligt många andra användare, och i förhandling och avtal med fria och engagerade leverantörer, så bör successiva omställningsprocesser vara möjliga.

En myllrande mångfald av samverkansgrupper bör dessutom kunna samordna sina aktiviteter i internationella och globalt samverkande paraplyorgan. Samverkansgrupperna kan förstås valfritt vara tillfälliga för specifika teknikupphandlingar och avropsavtal eller fortlöpande ekonomiska föreningar, stiftelser etc.

Det viktigaste är förstås att långsiktigt, successivt och fortlöpande minska de löpande basutgifterna för konsumenterna och användarna. Detta kan först och främst åstadkommas med optimal återanvändning av arbete. På så sätt bör varu-, tjänste- och realkapitalmarknaden successivt kunna befrias från påverkan av finansbubblor, inflationsdrivande penningmängdökningar och konjunktursvängningar.

Minskar investerings- och anläggningskostnaderna för storanvändarna av kapitalvaror, realkapital etc., – som t.ex. bedriver rena hälsobringande och livsbejakande tjänste- och upplevelseverksamheter – så ökar förstås antalet gäster och kunder. Därmed ökar förstås antalet sysselsatta i rena tjänsteverksamheter, samtidigt med att ökad produktivitet förhoppningsvis gör att behoven av mänsklig medverkan minskar för alla former kommersiell prylhantering.

Direkt monterbara materialdelar, fästelement och flertalet OEM-enheter, kan ofta bearbetas och ytbehandlas i receptstyrda verktygsmaskiner, utan annan medverkan av mänskliga arbetsinsatser, än vad som behövs för viss övervakning och underhåll. De fortlöpande arbetskostnaderna bör då bli försumbara och den receptstyrt automatiserade verksamheten bör vid behov kunna fortgå dygnet runt. Recepten kan dygnet runt – via användarnas (eller deras monteringsombuds) beställningar via Internet – hämtas från frilanskonstruktörernas, programmerarnas, logistik-systemernas, uppfinnarnas, designernas m.fl. ömsesidigt integrerade databas.

Utan all mänsklig medverkan så letar receptet via nätet automatiskt upp närmast lediga verktygsmaskin så snart en full batch är beställd, priserna avtalats, och betalningen deponerats, av alla berörda beställare av den aktuella batchen.

De enda av industriepokens leverantörer som troligen behöver anlitas (utom open source frilanskonsulter) legoföretags verktygsmaskinpark, OEM-enhets-, fästelements- och komponenttillverkare etc. Dessutom bör sannolikt användarorganen bygga upp egna monterings-/uthyrnings-/underhålls-/demonteringshallar inom varje användargrupps närområde. Det bör totalekonomiskt sett vara mera användaroptimalt att leasa och hyra alla sällananvända utrustningar än att varje användare köper och ställer i beredskapsförråd den mesta av tiden.

Saker, utrustningar och system som teknikupphandlas för uthyrning konstrueras förstås så att alla olika delar är enkelt utbytbara. Hållbarhetstiden kan då bli nära nog obegränsad. Om grejerna då håller avsevärt mer än tio ggr längre, och många fler än tio användare omväxlande använder samma grejer, så behöver det ju bara tillverkas tiondelen så många grejer. Och detta utan att användaraktiviteten behöver avta. Införs hyressystemen så småningom överallt så innebär det enorma resursbesparingar.

Lennart Schön, Tillväxt och omvandling under två sekler: Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år!

Citat: En tjänst är till skillnad från en vara något som konsumeras samtidigt som den utförs.

Åke E Andersson: Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt.
En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster.

Gunnar Sohlenius: Eftersom vi i princip inte betalar för själva naturresursen vi använder i våra verktyg utan endast för arbetet att förädla naturresurserna till verktyg kan vi betrakta verktygen som konserverat återanvändbart arbete.

Är nuvarande skatter, subventioner och transfereringar integritetskränkande?

2010-03-06T16:23:00.000-08:00

De allmänmänskliga behoven är desamma i alla kulturer och under alla historiska epoker. De finns beskrivna på webbsidan:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67

Åke E Andersson: ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser… Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”
http://www.kreaprenor.se/main.asp?g=1&r=8

Nuvarande produktion är i alltför hög grad inriktad på fysisk försörjning med halvfabmat, flervåningshus och ett makalöst massproducerat prylöverskott. Detta tillgodoser i någorlunda mån livsuppehälle och viss trygghet. Men utöver detta så är den nuvarande tjänsteutövningen knappast utvecklad och inriktad på att först och främst tillgodose behoven av genuin delaktighet, uppskattning, vila, kreativitet, mening, frihet, omväxling mm.

Många av de rena tjänsteverksamheter som betjänar de privata hushållens medlemmar, betalas till alltför stor del med subventionerade och transfererade skatte-/försäkringspengar! Detta kan i alltför många fall upplevas som oerhört integritetskränkande! Och då tänker jag förstås inte i första hand den ”normala” formen av vård, skola och omsorg som lika gärna skulle kunna ha finansierats med privata försäkringar.

Den rimliga orsaken till att dessa ”normala” försäkringar är obligatoriska, är förstås att de allra flesta människor – av naturliga skäl – inte är förutseende av födsel och ohejdad vana. De allra flesta har nog passerat fyrtioårsåldern innan praktisk erfarenhet har gett den en tillräckligt förutseende insikt.

Det stora och integritetskränkande dilemmat med nuvarande välfärdssamhälle är förstås att den oerhört snedvridna maktbalansen mellan staten och myndigheterna vs de privata hushållen. Detta gäller förstås alldeles särskilt hushållen med omkring medel- eller ännu lägre inkomster. Särskilt gäller det kanske då ensamstående med barn, och kanske även de pensionärer som plötsligt blir ensamma.

Dessa förhållanden blir förstås bara värre och värre i takt med att kanske speciellt den traditionellt mansdominerad industriproduktion och distributionen mer och mer avfolkas i takt med att datoriseringen automatiseringen och utflyttningen ganska långsamt men obevekligen ökar mer och mer och mer.

Det framtida samhället måste rimligtvis därför successivt byggas upp runt rena och kvalitetssäkrade upplevelsetjänster som ”tillskräddmixas” för att tillgodose ALLA de genuina mänskliga behoven. Bör kanske då beskattningen av arbetet och konsumtionen helt elimineras? Bör den kanske ersättas med någon form av automatisk och kontobaserad likviditetsbeskattning, samtidigt med att sedlar och mynt avskaffas?

Varifrån skall jobben komma?

2010-02-08T05:13:00.000-08:00

… var rubriken i SvD:s söndagskrönika den 7/2!

Citat: Lennart Schön, ”Tillväxt och omvandling under två sekler”: ”… Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år…”!

Fortfarande så är det alltså bara en relativt liten del av de cirkulerande månadsinkomsterna som används för privata tjänster. En avgörande orsak är rimligtvis att det är skatt och försäkringsavgifter på arbetet och moms på konsumtionen. Staten och myndigheterna kränker ju då grovt subsidiaritetsprincipen, och dessutom integriteten hos dem som helt i ömsesidigt samförstånd ingår privata tjänsteavtal! Dessutom krävs det F-skattsedel, bokföring, deklaration, skattefinansierad byråkrati, kostsam administration, kontroll och bevakning!

En större summa pengar omsätts då varje månad för konsumtion av mat och förnödenheter, samt för användning av fysiska saker, bostäder, byggnader, transporter och de övriga sociotekniska systemen. Men denna del av månadspengen räcker förstås numera långt ifrån till för att alla – utanför tjänstesektorn – skall kunna välja att ha både jobb och inkomster. Detta beror förstås på allt effektivare datorer, maskiner och materialflöden – och därmed ständigt ökad produktivitet. Dessutom har ju stora delar av produktionen flyttats till låglöneländer.

Mer och mer av månadspengarna har därför istället politiskt och demokratiskt påtvingats minoriteterna, för att omsättas inom den byråkratiskt reglerade offentliga tjänstesektorn. Politiskt inte minst för att mer och mer krystat försöka upprätthålla full sysselsättning; och förstås då även försöka göra majoriteten av väljarna beroende av integritetskränkande transfereringar och bidrag.

Marx enkla slagord: ”Av var och en efter förmåga, och åt var och en efter behov” har helt enkelt inte ifrågasatts. Med tiden har det ju visat sig mer och mer att denna enkla karta, inte alls stämmer överens med den verkliga terrängen. Att dem som har förmågan och engagemanget ganska snart håller på att gå in i väggen har länge varit helt uppenbart. Medan ”behoven” och kraven hos alla de övriga bara har ökat mer och mer och mer. Detta märks i varje fall mycket tydligt inom ideella föreningar.
Läs gärna Anders Isakssons: ”Alltid MER aldrig NOG”

OBS! detta är bara ett halvfärdigt utkast!

Alternativa penningsystem; Medborgarkonto mm.

2010-01-27T13:36:00.000-08:00

Kapitalism innebär en fri och öppen marknadsekonomi med individuella frihetsrättigheter; bl.a. rätten att äga något och att i full frihet ingå avtal. Den främsta orsaken till att detta system inte leder en ”klockren” fördelning av resurser, är att det är samma sorts (reversibelt växlingsbara) pengavaluta som används på varu-, arbets- och penningmarknaden.

I en kapitalistisk nattväktarstat bör det precis som nu, finnas en nationell valuta som är helt växlingsbar med andra staters och federationers valutor. Varje totalt självständig region inom staten bör dessutom ha en egen medlemsbaserad valuta, som kan användas parallellt med den nationella men då enbart på varu- och arbetsmarknaden. Den nationella valutan bör fritt kunna växlas mot den regionala, men den regionala valutan bör inte utan restriktioner kunna växlas tillbaka till den nationella eller till andra valutor.

En restriktion hos den regionala valutan är rimligen att den är helt kontobaserad. Pengar – även småsummor – bör alltså mycket snabbt och enkelt kunna föras över från ett konto till ett annat, men det är naturligtvis helt onödigt att de regionala pengarna skall behöva finns i form av kostnadskrävande sedlar och mynt. Varje konto reduceras varje natt med en viss procent (t.ex. 0,1 – 1 %). På de konton som inte alls används, och där inga nya pengar har kommer in, så tar pengarna alltså slut efter några år. Det är alltså ingen idé att försöka spara pengarna någon längre tid på kontot. Företagen bör alltså inte alls samla på pengar av denna valuta, utan bör snarast dela ut den till ägarna och löntagarna och genast betala leverantörerna.

De pengar som dras från medlemskontot varje natt flyttas över till medlemmens medborgarkonto. Pengarna som förs över till medborgarkontot kan före pensionsåldern bara användas för sjukvård, utbildning, vid arbetslöshet osv. På lång sikt kan därmed alla skatter och avgifter som finns inom nuvarande välfärdsamhällen slopas helt. Finansieringen av den gemensamma ”välfärden” sker istället via medborgarkonton. När skatterna inte längre behövs så är det ju många statliga och kommunala institutioner som kan avvecklas helt. Några svartjobb kan t.ex. inte finnas när alla inkomstskatter och all moms försvinner.

Alla samhällsmedborgarna använder sig sannolikt mer eller mindre av både den nationella och den regionala valutan, och var och en bedömer då vilken valuta som är fördelaktigast att använda vid olika transaktioner. Dem som däremot nöjer sig med att enbart använda den nationella valutan behöver förstås inte bli kommun- eller regionmedlemmar. Sjukvård, utbildning och allt annat kan naturligtvis även betalas med privata försäkringar och med den nationella valutan. Då den nuvarande offentligsektorn gör upphandlingar för ca 400 miljarder/år så bör detta ganska snart leda till att företag inom alla branscher vill ha mesta möjliga andelar av denna marknad. Detta kan kanske i ett inledningsskede komma att påskynda acceptansen för de regionala valutorna.

Med olika penningsystem så kommer inte pengarna att ständigt flyta över från varu-/arbetsmarkanden till penningmarkanden. Spelet på penningmarknaden blir då ett rent nollsummespel mellan vinnare och förlorare. Dem som inte alls har något intresse av att delta på spelmarknaden kan då med fördel låta bli att använda den nationella valutan mer än nödvändigt. Det regionala pensionssparandet behöver då inte baseras på börsaktier, men kan ändå vara med för att finansiera olika aktiebolag och därmed ta del av deras utdelningar mm.

På bl.a. följande webbadress beskrivs varför en valuta som både används på arbetsmarknaden och penningmarknaden inte kan bli ”klockrent” fördelad, utan tyvärr blir fördelningen istället alltid att de 20 % rikaste kommer att äga 80 % av pengarna. Med en separat valuta som enbart används på varu- och tjänstemarknaden så uppträder rimligen inte detta fenomen:
http://home.swipnet.se/~w-69487/kapitalismen.html

Medborgarkonto beskrivs på:
http://www.dsv.su.se/~torgny/egen.doc

På följande webbadresser finns förslag till ett alternativt penningsystem:

http://www.nordspar.se/nyttsyst.html
http://www.nordspar.se/slutajag.html
http://www.solidar.lir.be/tiki-index.php

Vart är vi på väg?

2010-01-12T03:42:00.001-08:00

Lennart Schön, ”Tillväxt och omvandling under två sekler”:
”… Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år…”!
I essän ”Till lättjans lov” från början av 1930-talet så skriver Bertrand Russel:
”… Arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker…”

Sedan dess så minskar behoven av lönearbetande som direkt eller indirekt deltar vid modifikationer (bearbetning, tillverkning) och förflyttningar av fysiska objekt mer och mer fram till 1970-talet. De numeriskt styrda maskinerna flyttas då till låglöneländer, och då ökar antalet lönearbetande i dessa länder för att förse oss med över 20 000 olika föremål som nästan var och en av oss numera känner till och behärskar.
Numera - med datorer och datanät - så kan och bör legoföretagens (underleverantörernas) verktygsmaskiner - på direkt beställning via nätet från presumativa användare - styras helt av frilanskonstruktörernas digitaliserade recept! Vid normal drift så kan och bör detta ske - dygnet runt - utan mänsklig medverkan och utan mellanled! De kommande användarna betalar förstås - via datormusen - innan nästa batch automatiskt körs igång! Inga spekulativa högriskutbud alltså!
De direkt monterbara delarna slussas med tåg närmsta väg och hamnar helt adresstyrt – utan mänsklig ”flytta på saker” – hos beställarens närliggande monteringsverkstad. Monteringen görs - på hyrd plats med hyrda verktyg - av beställaren själv eller av ett uthyrnings-/bemanningsföretags montörer.

(Varför finns det ännu inga bemanningsföretag som samordnat hyr ut både montörerna och teknikupphandlade och funktionsoptimala utrustningar..? …de finns ju nästan sedan länge … men inte för Svenssons IKEA-möbler! Varför inte för köks-, grovköks- och badrumsutrustningar som byts vart tionde år; samordnat och nätplanerat av de boende inom samma och närliggande villaområden..? De utbytta och från början kvalitetssäkrade grejerna kan ju uppdateras och återanvändas!)

De allra, allra flesta sällananvända grejer och utrustningar (av 20 000) hyrs alltså istället för att köpas! Tillverkas utrustningarna – med utbytbara slitdelar och för uthyrning – så finns det självklara incentiv för att från början konstruera dem för att hålla minst tio ggr så länge!
Om samtidigt minst 10 ggr fler använder samma utrustning – innan den helt demonteras och delarna sorteras för återvinning, reproduktion och recirkulation i fortlöpande kretslopp av bemanningsföretagens montörer – så behövs det ju bara tillverkas hundradelen så mycket!!!
Globalt sett ENORMA besparingar av energi och naturresurser!

Men… detta måste ju då friställa ännu många fler människor, så att ännu många fler blir arbetslösa!?!

So what!?! Därför MÅSTE vi snarast börja byta en myllrande mångfald av privata tjänster med varandra!!! Lönerna och inkomsterna vid privata tjänsteutbyten bör bibehållas, men utgifterna för boendet, maten och resandet behöver successivt minska till 1960-talets nivå… eller? Min och min fästmös omoderna etta i centrala Göteborg kostade före miljonprogrammet trettiofemtedelen av våra utbetalda löner! Något liknande bör ske för att vi skall ha tid, ork och pengar över för att vi alla skall kunna betala bra, och ta bra betalt för att byta upplevelser med varandra!

Åke E Andersson: ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”

Hur når vi balans mellan bibehållbarhet och förnyelse?

2010-01-05T15:50:00.000-08:00

Det finns tre sätt att fördela nyttigheter mellan människor; marknad, omfördelning och ömsesidighet. Det är ganska många som föredrar en marknad med frihetsliberal filosofi och etik och tillämpad kapitalism. Det innebär i bästa fall; globalt fria, öppna och transparenta marknadsarenor. Demokratiskt majoritetsbeslutad omfördelning – under hot om våldsintrång från kronofogde och polismakt – är kränkande, orättvis och oerhört ineffektiv.

Ömsesidighet skapar relationer och delaktighet. Sattes pris på gåvor och ömsesidig samverkan så skulle det sannolikt idag omfatta halva ekonomin.
Om och när alla transaktioner sker via konto (sedlar och mynt slopas) då kan skatter, avgifter och moms automatiskt dras från alla likvida konton varje natt (0,1 %?).
Även småsummor kan ju då överföras sinsemellan med en liten mobil dosa; dessutom sekundsnabbt och kvalitetssäkrat. Så länge alla transaktioner sker i fri och ömsesidig samverkan, så har staten och myndigheterna ingen rimlig motivering för insyn, redovisning eller kontroll.

Flera myndigheter skulle ju då kunna slopas, reduceras och omstruktureras! Skattebefriade tjänsteutbyten skulle sannolikt kraftigt reducera bristen på arbetsgivare, och därmed avsevärt reducera arbetslösheten. Före 1950-talet så fanns inga skatteavdrag, avgifter och moms som belastade priserna. Nästan alla som ville kunde få jobb för dagen (ofta mat och/eller kaffe) och pengar i handen på kvällen – eller anställdes och friställdes tillsvidare.

Forskning och teknisk utveckling är beroende av finansiering och investeringar. Det som frihetsliberalt hittills har tillämpats för finansiering av forskning, utveckling och försök till fattigdomseliminering är riskkapitalism och gåvoekonomi (filantropi och ömsesidig samverkan med open source).

Riskkapitalismens filosofi är att delvis avstå från att konsumera hela inkomsten direkt – och på så sätt samla kapital – investera detta i riskprojekt – för att förhoppningsvis få högre inkomster i framtiden osv… Men detta har ju mer och mer urartat till att det finns risktagare som t.ex. lånar pengar för att investera i projekt som uppenbarligen överskrider och skövlar bibehållbarheten hos regnskogar, odlingsmark, innanhav, atmosfären, biosfären, hydrosfären, litosfären osv… Enligt liberal filosofi och etik – och bibehållbar kapitalism och marknadsekonomi – så är ju förstås detta förkastligt.

Behövs det kanske någon sorts pragmatisk nyttobalansfaktor mellan konservatismens bibehållbarhetsfilosofi och liberalismens förnyelsefilosofi? Behöver kanske barn och kommande generationer någon sorts global kollektiv rättighet inskrivna i konstitutionen? För att kunna beivra kränkningar av bibehållbarheten hos relativt långsamt förnybara och naturvidrigt ackumulerade, utspridda och kontaminerade naturresurser (fosfor mm.). Så att vem som vill kan föra deras talan, var som helst på klotet som någon kränker denna rättighet.

Pragmatisk nyttobalans skulle kanske kunna uppnås när och om miniriskinvesterare i framtiden samordnar och målinriktat försöker öka skillnaden mellan inkomster och utgifter, genom att så långt som möjligt minimera utgifterna med målforskning, teknikupphandling och avropsavtal med logistiskt samordnade legoföretag! Alltså avstå från att konsumera hela inkomsten direkt – och på så sätt samla kapital – investera detta i miniriskprojekt (t.ex. boendet, maten, distributionen) – för att förhoppningsvis få allt lägre och lägre och lägre utgifter i framtiden osv…

Bibehållbarheten gäller även i hög grad hushållningen med naturresurserna. Där ingår ju då även återvinning och reproduktion av sådant som inte är ekologiskt och cykliskt förnybart. Ännu lägre utgifter bör kunna nås med återanvändning. Tillverkas saker, utrustningar och sociotekniska system (bostäder, anläggningar mm.) för återanvändning (uthyrning) istället för försäljning. Då finns det ju starka incitament för långsiktig hållbarhet och bibehållbarhet. Alltså enkelt utbytbara slitdelar, fästelement och OEM-moduler.

Paraplyorgan för de närskaliga (lokala) uthyrarna teknikupphandlar och avropsavtalar då direkt från legoföretag och OEM-leverantörer. Varje lokal uthyrare samverkar dessutom intimt med närliggande monterings-, service- och demonteringsverkstäder. Uthyrarna ansvarar därmed även för demontering och sortering av delarna uttjänta utrustningar. Samt att delarna sänds för reproduktion och recirkulation i fortlöpande kretslopp.

Ett exempel som redan kommit ganska långt är vattenförsörjningen:
Detta exempel är infrastrukturen och logistiken för den fortlöpande försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Behoven av löpande arbetsinsatser i förhållande till den levererade vattenmängden, är gissningsvis nästan försumbar. Inom Göteborg så kostade kranvattnet plus avloppet 0,92 öre/l när jag kollade för några år sedan. Samtidigt så kostade det vatten som hämtades på returflaska från butikshyllan ca 1000 ggr mera! Förra veckan så kostade flaskvattnet ca 500 ggr mer än kranvattnet. Den tekniska effektiviteten, och därmed minskat behov av mänskliga arbetsinsatser även vid recirkulationen av flaskvattnet, har gissningsvis ökat så mycket bara sedan jag kollade sist!

Men hitintills så är det tvärtemot när det gäller maten, boendet, resandet, transporterna osv…!!!

”… Kostnaderna för byggmaterial har de senaste sex åren ökat mer än dubbelt så mycket som inflationen. Bokhyllan Billy kostar idag 11 procent mindre än för tio år sedan. Samtidigt kostar en spånskiva på den svenska byggmarknaden i dag omkring 20 procent mer…”
”… Matbordet Norden kostar i dag 13 procent mindre än för tio år sedan. Samtidigt har snickerier i den svenska byggsektorn ökat i kostnad med omkring 20 procent. Och golvlampan Antfoni kostar i dag 30 procent mindre än för tio år sedan. De senaste sex åren har kostnaden för el-material monterat i ett flerbostadshus ökat med omkring 40 procent…”http://miljoforskning.formas.se/formas/jsp/document.jsp?idocument=488

Upplevelser som framtidens marknads- och arbetsarena

2009-12-06T10:45:00.000-08:00

När jobben inom tillverkningen och distributionen MINSKAR mer och mer på grund av ökad teknisk produktivitet, så bör rimligtvis en motsvarande ÖKNING av jobben ske inom rena privata tjänsteverksamheter! Finns det egentligen några andra alternativ?

Globalt sett kan långt ifrån alla numera få jobb, enbart genom att det via företag tillverkas och distribueras saker, bostäder, fordon, anläggningar och system till användare och konsumenter. Inom i-länderna så har nästan alla tillgänglighet till många fler föremål, utrustningar och system, än vad de hinner med att använda.

Det är otroligt mycket som köps, för att sedan bara hamna i beredskap i olika förråd, lådor och garderober. Detta gäller inte bara de enskilda hushållen, utan kanske minst lika mycket för offentligsektorn och företagen. Inte minst för miljön så bör alla berörda snarast börja hyra saker och utrustningar ”just in time” när de behövs, istället för att köpa det som ändå bara används ganska sällan eller enbart säsongsvis.

Med dagens teknik – med bl.a. Internet, automation och bevakningssystem – så bör strukturen och logistiken kunna förändras så att det blir mycket, mycket enklare och billigare att hyra än att köpa. Det kan t.ex. finnas obemannade och kvartersnära hämtställen som är tillgängliga dygnet runt. På så sätt bör tillverknings- och transport- och försäljningssektorn successivt kunna avfolkas i minst samma omfattning som lantbruket gjorde under förra seklet. Dessutom kan beroendet av långa och omfattande transporter från Kina och andra låglöneländer i hög grad elimineras.

Dessa hämtställen – som mycket väl kan ägas gemensamt av de boende inom närsektorn – kan samtidigt vara nära integrerade med lämpligt placerade monteringsverkstäder. Dessa monteringsverkstäder fungerar då som kretsloppsnav för hela lokalsamhället. Förutom att montera, byta uttjänta delar, underhålla och funktionssäkra utrustningarna, så demonteras förstås uttjänta utrustningar. Materialdelarna sorteras sedan för återvinning, reproduktion och recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.

Det andra kretsloppsnavet är då strategiskt placerade helautomatiserade legoföretag och andra OEM-leverantörer. En hel del av alla de övriga mellanleden – alltså en stor del av dagens multijättar såsom Wal-Mart m.fl. – kan på så sätt konkurreras ut på motsvarande sätt som dinosaurierna gjorde för mycket länge sedan.

Citat: ”Eftersom vi i princip inte betalar för själva naturresursen vi använder i våra verktyg utan endast för arbetet att förädla naturresurserna till verktyg kan vi betrakta verktygen som konserverat återanvändbart arbete… // … Självgående verktygsmaskiner, som producerar produkter med rätt kvalitet till lägre kostnader är det bästa sättet att höja konkurrenskraften. Varför gör vi då inte alltid detta?”
http://www.nyteknik.se/nyheter/verkstad/verkstadsartiklar/article6777.ece

Med välunderbyggd och flexibel kännedom om lokalsamhället efterfrågan och upphandlingsbehov, så beställer de lokala monteringsföretagen via Internet direkt från legoföretagens helautomatiserade och ”receptstyrda” verktygsmaskiner. Det som beställs är då helt monteringsfärdiga och ytbehandlade materialdelar. Från OEM-leverantörerna beställs samtidigt hjul, motorer, kretskort, komponenter, fästelement osv… osv…

Konsultföretag och uppfinnare kan också samarbeta med många olika monteringsföretag för att göra gemensamma teknikupphandlingar och avropsavtal med legoföretagen. På så sätt kan olika delar och fästelement så att samma sorts materialdelar och fästelement kan användas till allt fler och fler olika produkter.

Exempelvis kan snarlika delar, fästelement, hjul mm. kanske användas till barnvagnar, barncyklar, sparkcyklar, lådbilar, trampbilar, gokartchassie, bagagekärror, cykelkärror, barncykelkärror, postutdeningsvagnar, rollator, rullstolar, kanotvagnar, gasflaskekärror, golfbagvagnar, tevagnar, grillställ, trädgårdsvagnar osv.

Samtidigt bör inte offentligsektorn, institutionerna, myndigheterna och byråkratin svälla ut, så att det inte finns tillräckligt med utrymme, tid, ork och pengar för de många människorna. Alla har ju genuina behov av att helt fritt – och utan måsten – göra precis vad de själva önskar och inte minst umgås med varandra och trivas med livet.

Jobben och offentligsektorns service och institutioner har inom Sverige hittills någorlunda kunnat tillgodose de fysiska behoven och den trygghet, beskydd och säkerhet som alla behöver. Men ju mer som den tekniska effektiviteten ständigt ökar, ju färre är det som fullt ut får ens dessa behov tillgodosedda. Detta gäller ju även i länder som Sverige, trots att vi har exportöverskott och mot u-länderna och låglöneländerna exporterar dyrt och importerar billigt.

Försöker vi då kompensera den jobbminskning som uppstår på grund av ökad teknisk produktivitet, med ytterligare offentliga och skattebetalda jobb, så kommer vi aldrig att få våra övriga genuina behov tillgodosedda. Följden blir då bara ökad sjuklighet, fler kriminella och ökat utanförskap.

När mat, tak och övrigt basalt någorlunda har tillgodosetts, så har de allra flesta varken tid, ork eller pengar över för alla de övriga genuina behoven. Detta har dessutom knappast förändrats för låg- och medianinkomsttagarna sedan 1960-talet! Politikerna har alltså inte alls kunnat göra någon förbättring på åtminstone 50 år!

Behoven finns beskrivna på webbsidan: http://tinyurl.com/mnuhyx

Därmed finns det rimligtvis mycket allvarliga systemfel med de nuvarande sociotekniska och infrastrukturella systemen och logistiken. När jobben inom tillverkningen och distributionen MINSKAR på grund av ökad teknisk produktivitet, så bör rimligtvis en motsvarande ÖKNING av jobben ske inom rena privata tjänsteverksamheter! Men då bör förstås skatter och avgifter på arbete och konsumtion successivt avvecklas. Slopas sedlar och mynt helt och hållet, så bör all skatt kunna dras direkt och automatiskt från alla likvida konton. Exempelvis bör kanske 0,2 % av summan kunna dras varje natt kl 4, för att överföras till samma persons medborgarkonto.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Medborgarkonto

Åke E Andersson: ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”
http://www.kreaprenor.se/main.asp?g=1&r=8

Samtidigt måste förstås kostnaderna och priserna för mat, tak, resor och annat basalt, minska i förhållande till medianinkomsterna, så att nästan alla har tid, ork och råd att efterfråga en myllrande mångfald av kvalitetssäkrade privata upplevelsetjänster. Upplevelsetjänsterna bör förstås då i viss omfattning samtidigt utformas som fysiskt aktiv hälsovård, för att successivt mer och mer minska kostnaderna för sjukvården.

En timmes mänskligt arbete inom tillverkningsindustrin medför utsläpp av i snitt 14 kg koldioxid (CO2), och vid transporter släpps det i snitt ut 41 kg CO2/arbetstimme. Detta kan jämföras med att rena tjänsteverksamheter endast medför utsläpp av i snitt 1 kg CO2/timme.

Anpassa jobben efter människorna – inte tvärtom!

2009-11-06T13:46:00.000-08:00

Jag är kompromisslöst frihetsliberal och vill helst ha en ren nattväktarstat med en helt fri, öppen och genomsynlig marknad. Inom denna stat kan det då helt valfritt finnas medlemsbaserade välfärdregioner med egna penningsystem. De vuxna människor som är bosatta inom en region, men inte ”direktdemokratiskt” vill betala för medlemskapets kollektiva nyttigheter, tar då egna privata försäkringar och ordnar sitt eget pensionssparande mm.

Staten finansieras med stämplingsavgifter och vid behov utöver detta så kan exempelvis alla likvida konton beskattas varje natt kl 4 (~ 0,01 %?), för att bekosta rättsväsendet, försvaret och polisen. Barn bör rimligtvis vara obligatoriskt anslutna till välfärdsregionen. Via sina föräldrar, så lånar de - vid behov och önskemål - räntefritt till försörjningen, utbildningen mm. Från 20 årsdagen så börjar de arbeta och betala av på lånen fram till 40, och därefter pensionssparar de tills de fyller 60. Exempelvis...

Sedan decennier finns idag principlösningarna för den teknik som utan vidare skulle kunna tillverka och leverera så gott som alla homogena delar, OEM-moduler och fästelement mm., till vars och ens närsektor helt automatiskt och UTAN nämnvärd mänsklig medverkan. Detta system finns ju exempelvis redan när det gäller allas försörjning med vatten och avlopp inom städer och tätorteter, och inom Gbg så kostar det 0,92 öre/liter.

Om ca 1-2 % arbetar med lantbruk idag, så skulle det knappast behövas så många fler för att tillverka och leverera alla delar mm. som behövs för alla de saker, maskiner, datorer, byggnader, transportmedel, infrasystem osv… osv… som används. Dessutom bör det mesta kunna hyras just när det behövs istället för att köpas.

Dem som då ändå arbetar med jord, skog, bulk, fiske mm. och service, underhåll och förnyelse av saker, infrasystem, logistik mm., gör det förstås av intresse och engagemang. Över 95 % i åldern mellan 20 – 60 skulle då kunna jobba med sådana verksamheter som i stort är anpassade till varje individ önskemål, intresse och engagemang. Förutsättningen är förstås att det finns andra som direkt vill betala för det som erbjuds, eller förhandla om att modifiera upplevelseverksamheterna – eller vad det nu är som erbjuds. Alla dem som då börjar arbeta vid fyllda 20 har då möjlighet att välja och vraka bland allt marknadsutbud som attraherar tillräckligt många som vill betala. Om allt som tillverkas levereras till varje beställares närsektor utan nämnvärd mänsklig medverkan (helt jämförbart med leveransen av vatten till varje köks- eller badrumskran), så är ju det som återstår enbart direkta tjänsteverksamheter gentemot användaren och beställaren av tjänsten.

Till över 95 % så får vi alltså ett rent tjänstesamhälle! Citat, Åke E Andersson:

”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”

I det samhälle som jag här ovan kortfattat har beskrivit, så bör alltså så gott som allt arbete kunna anpassas och förändras efter just de individer som lever i samhället under varje särskild tidsepok. Istället för tvärtom, där nuvarande arbetsliv nästan enbart bestäms av vad som historiskt har hänt hitintills och fortlöpande vad riskkapitalisterna och rikspolitikerna vill satsa på. Det är alltså alldeles för få som bestämmer den framtida samhällsinriktningen. Framtiden har alltså hittills alldeles för mycket betstämts av alltför få och av alltför små besluts tyranni. Det som hittills gällt är i stort: ”På västfronten intet nytt”!

Självbetjäningsbutiker där kunden går runt för att själv plocka ner varor från hyllorna, och betala i kassan vid utgången, började införas för mer än 60 år sedan. Sedan dess så har det knappast hänt någonting som reducerat mellanledshanteringen och sidofunktionerna ”från jord till bord” och ”från skog och grus till hus”. I varje fall så har hitintills inget som helst hänt som gjort att priserna och boendekostnaderna på hemmafronten, hela tiden blivit allt lägre och lägre och lägre i takt med ökad teknisk effektivitet, produktivitet och förbättrad logistik, under dessa mer än 60 år!http://tinyurl.com/ybxg6ao

När skapas användarnas alternativ till Saltsjöbadsavtalet?

2009-10-27T15:54:00.000-07:00

LO har bl.a. via Saltsjöbadsavtalen med dess privilegier från socialistmajoritetens demokratiska speciallagar och utvalda remissinstanser, bildat korporationer med Sveriges storproducenter och distributörer. Detta gick visst an utan nämnvärd diskussion på den tiden! Kanske därför att Sverige saknar en författningsdomstol, som noga bevakar och värnar om medborgarnas personliga och privata fri- och rättigheter.
Skråväsendet har på så sätt mer och mer återinförts smygvägen, och permanentats i namn av t.ex. Saltsjöbadsandan:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism

Storföretagen och varumärkena köps och säljs allt mer och mer på världsmarknaden till fantasipriser, produktion flyttar mer och mer till låglöneländerna och distributionen sker mer och mer tvärs över kontinenterna.
I takt med detta så har denna ödesdigra korporativism medfört att kostnaderna, priserna och skatterna för den inhemska hanteringen av mat, bostäder, byggnader, anläggningar, infrastruktur, transporter, sociotekniska system och logistik blivit mer och mer betungande för användarna och konsumenterna.

Speciellt för boendet satte en helt otyglad kostnads-, pris- och skattespiral full fart på 1960-talet. Vår omoderna etta i centrala Göteborg; med stort kök, gasspis och dass på gården, kostade t.ex. 55 kr/mån i början av 60-talet. Den nybyggda 3:an på Hisingen som vi flyttade till när min blivande fru väntade barn, kostade abrupt mer än åtta ggr så mycket, dvs. 460 kr/mån.

Miljonprogrammet för bostadsbyggandet, var förstås det som gjorde att praktiskt taget alla alternativ med billiga bostäder försvann, i samband med ett gigantiskt rivningsraseri. Parkinsons lagar anammades samtidigt tillfullo, tom för att med social ingenjörskonst belasta vars och ens privata levnadskostnader! Generaldirektörernas tjänstemannakår smög aningslöst de byråkratiska beslutens tyranni på oss steg för steg! Det skedde bl.a. genom tvingande rigida byggnormer, och allmännyttans korporativa ägande av hyresbostäder.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Miljonprogrammet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag
http://sv.wikipedia.org/wiki/Social_ingenj%C3%B6rskonst
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/artikel_2730529.svd
http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=5492481

Alternativen för val av bostad och boendekostnader, försvann brutalt på mindre än ett årtionde. Rivningsraseriet inom städernas centrum och runt stortorget för att riva ner stadshotellet och bereda plats för Konsum och Domus, bidrog ytterligare till allt högre och högre levnadskostnader och minskat välbefinnande.

Det tycks alltså inte finnas någon som helst hejd på en mer och mer genomgripande ekonomisk obalans, och alldeles speciellt då mellan dem som producerar och distribuerar tunga, skrymmande och närskaliga saker och system, och de som använder och konsumerar alla dessa saker och system.

Maktförhållandena är långt ifrån jämbördiga! De enskilda användarnas praktiska förhandlingsmöjligheter med företag, rikspolitiker, ekonomer och massmedia, har hitintills varit så gott som helt obefintliga. Producenterna och distributörerna – inklusive fackföreningarna – av tunga, skrymmande, bulkaktiga och närskaliga saker och system, är såsom socialdemokratins och den privilegierade arbetarrörelsens nya adel! Det skedde liksom aningslöst demokratiskt genom återupplivade korporativa ”skråväsenden” och klåfingriga ”Lidbommerier”, som smygvägen utvecklades till ett integritets- och grundlagskränkande myndighets- och tjänstemannavälde!
http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/75664437.pdf
http://danne-nordling.blogspot.com/2006/06/vad-r-rttigheter.html

De storskaliga basindustrierna – med dess traditionellt mansdominerade verksamheter – är därmed som oligopoliskt ”skyddade verkstäder” inom varje region för sig! I praktiken så har LO-folket och socialdemokratin smygvägen och aningslöst blivit en del av en motpart gentemot de enskilda konsumenterna och hushållen. Tyvärr så har detta ändå aldrig kommit till uttryck och diskussion i den allmänna samhällsdebatten i Sverige!

Kostnaderna, priserna och obalansen för de privata användarna av varor och tjänster har skenat iväg ytterligare, genom att skatten och arbetsgivaravgifterna läggs direkt ovanpå företagens arbetskostnader och momsen läggs ovanpå priserna. Alla verksamheternas räntekostnader, reklam, sponsring, svinn och prisdumpningar hamnar dessutom ovanpå normalpriserna.

Under en relativt kort tid för ca 100 år så fanns det gissningsvis allvarligt menade tendenser för att utjämna maktförhållandena, genom bildandet av konsumföreningar och lantbrukskooperativ. Konsument- och lantbrukskooperativen urartade dock totalt, genom att istället för att såsom paraplyorgan enbart avropsavtala om lägsta möjliga kostnader och priser, så började de själva amatörartat och tjänstemannastyrt, att producera och sälja till de egna medlemmarna!!! De urartade alltså redan efter någon enstaka generation, till en Parkinsonslagbunden och vinstdrivande motpart till de egna medlemmarna!

Tyvärr så fanns det ju på den tiden inga som helst möjligheter att samtidigt bygga upp optimala logistik- och infrasystem i form av internet, datorer, IKT, Ipv6, automation, recirkulation i kretslopp och receptstyrd process och reglerteknik.

Det är ju dessutom inte enbart enskilda människor och hushåll som använder tillverkade saker, byggnader, anläggningar och system. Även tjänsteföretagen, offentligsektorn och andra verksamheter är mycket stora användare av allt som tillverkas, levereras och byggs upp. Offentligsektorn – såsom ”mjölkkossa” åt de stora basindustriföretagens mansdominerade och ”skyddade verkstäder” – gör exempelvis årliga upphandlingar för över 400 miljarder.

Någon sorts ”alla användares gemensamma paraplyorgan” för omfattande och långsiktiga teknikupphandlingar och avropsavtal direkt med exempelvis legoföretagen, underleverantörerna, sågverken och lantbrukarna – i klass med t.ex. Saltsjöbadsavtalen – finns inte!
Paraplyorganen på efterfrågesidan för teknikupphandlingar, avropsavtal mm., skulle kanske i vissa fall, kunna omfatta hela EU och varför inte även globalt för alla slutanvändare i hela världen. Obalansen gentemot utbudssidans multijättar såsom Wal-Mart och Co, bör på så sätt successivt mer och mer kunna elimineras.

Framtidens arbets- och marknadsarena

2009-10-04T03:38:00.001-07:00

Lyckas vi gemensamt bygga upp ett framtida samhälle med försumbara kostnader för mat, tak och annat, så kommer alla att ha massor av tid och ork över, för att uppleva viktiga saker tillsammans med andra människor.

Försumbara kostnader för reproducerbart arbete når vi sannolikt enklast och säkrast med kvalitetssäkrade sociotekniska strukturer och kretsloppsbaserade infrasystem. Med optimala system, strukturer och logistik, så finns det sannolikt nästan alltid möjligheter att göra sig oberoende av att direkt eller indirekt behöva betala dyrt för att rutinartade reproducerbara bearbetnings- och flödesmoment utförs som mänskliga arbetsinsatser. Ineffektiva verksamheter som beror på rigida infrasystem och suboptimerad logistik, medför i sin tur onödiga ränteutgifter, skatter, avgifter, vinstutdelningar och inte minst onödigt slöseri med begränsade resurser.

Onödiga och miljöbelastande verksamheter, sker kanske dessutom ofta via olika sorts politiskt beslutade ”subventioner”! Politikerna, massmedierna, ekonomerna m.fl. tycks mycket hellre satsa på nya verksamheter och uppfinningar som ger löfte om ökad sysselsättning, än strukturomvandlingar och sociotekniska system som maximerar den tekniska effektiviteten.

Kostnaderna blir förstås mycket, mycket lägre, om rutin- och reproducerbart arbete autonomt utförs av receptstyrd dator- och maskinkraft. Via nätet dygnet runt, kan då de beställande ”prosumenterna” själva – eller deras utvalda ombud – deponera betalningen, initiera recepten och processerna, samt adressera och övervaka de helt receptstyrda produktions- och distributionssystemen.

Om och när fler och fler gemensamt och målmedvetet deltar för att bygga upp kvalitetssäkrade och sociotekniskt kretsloppsbaserade recirkulationssystem, så blir sannolikt fler och fler ekonomiskt immuna mot finansmarknadens bevisligen ohållbara riskkapital. Samtidigt blir rimligtvis fler och fler oberoende av räntelån, konjunktursvängningar, och oberoende av det rikspolitiska etablissemangets nyckfulla beslut om oerhört resurskrävande välfärdssystem, höger-/vänsterpolitik och sysselsättningssyndrom.

Internet och nätstrukturen möjliggör och motiverar förändring, utveckling, uppdatering och optimering av samhällets övriga infrasystem. De nya sociala nätverken möjliggör och motiverar en allomfattande successiv socioteknisk strukturomvandling av metoderna och logistiken för att avsevärt mera direkt byta tjänster och saker med varandra.

Alla de reproducerbara momenten av de traditionella mänskliga arbetsinsatserna från ”jord till bord” och från ”skog och grus till hus” bör – via nätstrukturen – successivt mer och mer övertas av receptstyrd dator- och maskinkraft.

De ständigt ökande möjligheterna till olika sorts kontakter via nätet, gör att fler och fler onödiggjorda traditionella företags-, offentlighets- och myndighetsfunktioner steg för steg bör fasas ut och/eller digitaliseras så att driftskostnaderna blir försumbara. För att så snart som möjligt minska levnadskostnaderna så bör utfasningen ske så snabbt som möjligt. När och om onödiga fysiska aktiviteter elimineras, så minskar förstås även energibehoven, klimatförändringarna, skövlingen av naturresurserna och varje människas ekologiska fotavtryck och försörjningsomland!

Vinsten med reducering och eliminering av onödiga mellanled kan knappast överskattas. Ett belysande exempel på detta är försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Vatten direkt från badrums- eller kökskranen kostar mindre än ett öre/litern! Samma sorts vatten som användaren själv hämtar på returflaska från butikshyllan kostar ca 1000 ggr mera! De extra mellanleden med att kanske varje dag om och om igen utföra flertalet onödiga mänskliga arbetsmoment från råvaruproducenten till butikshyllan och alla enskilda betalningar via kassapersonalen, kostar alltså tusen gånger mera!

Visserligen har det i detta fall tagit bortåt tusen år av utvecklingsarbete för att reducera kostnaderna så här mycket. Men det visar ju ändå vilka framtida möjligheter som rimligtvis faktiskt bör finnas för alla människor, att alltid ha tillgänglighet till alla önskade saker, på önskad plats vid varje önskad tidpunkt, till nära nog försumbara kostnader!

Allt talar alltså för att kostnaderna för maten bostäderna och allt annat, successivt, rimligtvis och faktiskt med tiden bör kunna reduceras till nära nog försumbarhet! Våra privata tjänsteutbyten bör samtidigt med totaloptimerade system, mer och mer kunna ske utan onödiga mellanled, skatter, avgifter, räntekostnader och miljöbelastningar.

Vad är det då för nya sorts tjänster som vi sinsemellan bör byta med varandra?
När och om de basala levnadskostnaderna blir så pass försumbara, så att alla har massor med tid, ork och pengar över för helt andra och valfria aktiviteter, vad är det då som de allra flesta människor egentligen vill sysselsätta sig med?
När de basala utgifterna blir mer och mer försumbara, så är det förstås helt avgörande att nya ekologiskt hållbara marknadsutbud och verksamheter blir tillräckligt omfattande och attraktiva, så att betalningsviljan och medianinkomsterna inte samtidigt minskar.

Gissningsvis så är det då olika kombinationer och mixningar av aktiva och stimulerande upplevelsetjänster, som de flesta är beredda att betala för. Olika människors olika önskemål, är väl sammantaget nära nog obegränsade. Men det går ju sedan länge att laga till massor av olika sorts maträtter med ett relativt fåtal olika sorts ingredienser. Rimligen bör då samma förutsättningar finnas för en nära nog obegränsad mängd av kreativa och attraktiva upplevelserecept.

De genuint mänskliga behov – som hitintills bara sporadiskt och i mycket begränsad omfattning har marknadsförts som målmedvetna upplevelseutbud – finns bl.a. listade på den här webbsidan:
http://tinyurl.com/mnuhyx

Lyckas vi gemensamt bygga upp ett framtida samhälle med försumbara kostnader för mat, tak och annat, så kommer alla att ha massor av tid och ork över, för att tillsammans med andra uppleva ömsesidig delaktighet/engagemang, uppskattning/tillgivenhet, förståelse/begriplighet, avkoppling/vila, kreativitet/skapande, identitet/mening och valfrihet.

Kreativa och passionerade entreprenörer, coacher och aktörer på en myllrande mångfald av olika marknadsarenor, bör på olika sätt kunna erbjuda alla betalningsvilliga konsumenter stimulerande och attraherande upplevelser. Ju fler som är villiga att tillsammans med likasinnade betala generöst för olika sorts upplevelser, ju större skillnad blir det ju mellan medianinkomster och de basala utgifterna för de fysiska behoven, beskyddet och tryggheten.

När och om den framtida marknadsarenan helt domineras av genuint valfria och hälsobringande tjänste- och upplevelseverksamheter, där var och en kan ta för sig efter önskemål och intresse, så krävs det förstås att även alla skatter och avgifter på arbete och all moms på konsumtion blir helt försumbara.

Kapitalism – en adaptiv naturlag?

2009-08-18T02:23:00.000-07:00

Kapitalism – en adaptiv naturlag?

Amartya Sens definition på frihet:
”Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter
att förverkliga sina önskningar.”

Kommittén Välfärdsbokslut utvidgar definitionen av välfärd
till ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna
kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”!
Rimligtvis bör då menas sådana varubaserade resurser
som med hänsyn till ekologiska fotavtryck och hållbarhet
är förnybara, återanvändbara, återvinnbara och reproducerbara.

För att alla människor alltid skall ha tillgänglighet till
valbara saker, på valbar (hämt-) plats, vid valbar tidpunkt
så förvandlar autonoma och mänskliga arbetsinsatser
dagligen och stundligen, försörjningsomlandens naturresurser
till många, många människors önskvärda varurelationer.
Och efter en viss insvängningstid efter varje störmoment
så sker kretsloppet ALLTID
som ett återkopplat och i högsta grad självreglerande system!

Självregleringen av produktionen, distributionen och säljledet
sker i stort sett via återkopplingen till nästa månadslön.
Antingen det nu sker
på en helt fri, öppen och transparent marknadsarena.
Eller om det
i viss mån åtgärdas med teknokratisk social fördelningskonst
och med klåfingriga och fåfänga försök att styra och reglera
politiskt och utilitaristiskt
enligt fördelningsregler och hämmande restriktioner!

När då politiskt röstfiske kräver sysselsättning för alla!
och näringsliv och LO lobbar för korporativism (skråväsende)!
så blir resultatet faktiskt enligt ”de små beslutens tyranni”.
Det blir ju oftast då indirekt alldeles på tok för många procent
av andra människors arbetsinsatser som
– enligt Parkinsons lagar – både direkt och indirekt används
från ”jord till bord” och från ”skog och grus till hus”.
På så sätt blir ju arbetskostnaderna och därmed priserna
ALLTID alldeles på tok för höga
i förhållande till de allra flesta hushålls arbetsinkomster
(jämför dagens boendekostnader med 1950- och 60-talet)!

Politikerna är ju sanslösa och aningslösa dumskallar
då det ju numera finns Internet o kontokort (isf sedlar o mynt)
så belastar de ändå fortfarande arbetskostnaderna
med skatter och arbetsgivaravgifter
och konsumtionen med moms
istället för att i så fall automatiskt varje natt kl 4
dra (0,2 %?) direkt från alla likvida konton (> 1500 mdr).
Detta gör förstås dilemmat med återkopplingen sju resor värre!

I ett återkopplat
och av begränsade resurser självreglerande system
och där den utbetalda arbetsinkomsten
plus arbetskatten och arbetsgivaravgiften
ingår i arbetskostnaden!
som i sin tur ingår i LO-korporativa regleralgoritmer
plus att momsen ingår i sossepolitiska regleralgoritmer
och som då ytterligare blåser upp derivatan
och därmed ”priset”!?!

När då priserna och utgifterna
(arbetskostnaderna + momsen styr ju obevekligen priserna)
når och hotar överskrida arbetsinkomsten
så hjälper det ju ABSOLUT INTE
att ytterligare öka på arbetsinkomsten
då ju arbetsinkomsterna mer än dubblerar
arbetskostnaderna (= positiv återkoppling!!!).

Börjar liksom då att tjuta i det ”analoga högtalarsystemet”

SÅDAN eee… KAPITALISMEN … eller…
… är det kanske … matematiken … som fortfarande gäller?

Vad gör man då?
flyttar man på den analoga ”mikrofonen”
så att en del av arbetskostnaderna
flyttas till låglöneländerna
(utan att skatter och arbetsgivaravgifter följer med)

ELLER varför då inte istället
använda Internets möjligheter för att fjärrstyra automatisk
tillverkning av monterbara delar enligt digitaliserade ”recept”.
Via nätet bör alla möjliga materialdelar kunna förhandsbeställs
direkt från olika legoföretag och underleverantörer.
Gör bara musklick på bilden av produkten på datorskärmen
samtidigt som betalningen deponeras med nästa klick.

Om allt beställs och betalas i förväg av dem som själva vill
montera ihop och använda de färdiga grejerna så blir det ju
ingen överproduktion, inget svinn och ingen prisdumpning.
Initierat via beställarens datormus så hämtas ”recepten” som
styr de bearbetande och ytbehandlande verktygsmaskinerna.

Varje enskild användare kan förstås själv beställa,
men det är nog bättre om det är monteringsföretag inom
varje lagom stor stadsdel som gör beställningarna.
Användarna behöver då inte köpa de hopmonterade sakerna
utan istället hyra dem just när de behöver användas.

En stor fördel med att det är lokala monterföretag som
beställer och monterar för att sedan hyra ut de olika
utrustningarna, är att de monterbara delarna då kan
konstruerats och utformats så att de då kan användas till
kanske hundratals olika utrustningar, samtidigt som kanske
vissa generella fästelement och OEM-moduler som beställes
från många andra legoföretag och underleverantörer, kanske
kan användas till ännu många fler olika utrustningar.

Utrustningar som teknikupphandlas för att hyras ut eller leasas
istället för att säljas, konstrueras förstås så att de håller och
fungerar så länge som möjligt. Särskilt som uttjänta delar
med fördel kan bytas ut efterhand. De uttjänta delarna kan då
enkelt sorteras och returneras för återvinning med samma
containrar som användes vid nybeställning av delarna.

Både av miljö- och kostnadsskäl bör det vara fördelaktigt för
hela offentligsektorn att hyra och leasa all sorts utrustning istället
för att köpa. Offentligsektorn gör ju upphandlingar för
ca 500 mdr kr varje år, och en hel del av detta är ju varurelaterat.

Om samma utrustningar omväxlande hyrs av tiotals olika
offentliga inrättningar istället för att var och en köper var sin
likadan utrustning – som kanske då bara finns i beredskaps-
förråden under 95 % av tiden – samtidigt som dessa utrustningar
har konstruerats att hålla minst tio ggr så länge, så behöver
det ju bara tillverkas hundradelen så mycket som vid köp!

När det gäller leveranserna från tillverkarna till alla de olika
monteringsföretag/uthyrare som finns i nästan varje kvarter så
bör det kunna byggas lätta förarlösa fordon som går på någon
form av heltäckande spårnät. Exempelvis balktrafiknät eller
någon sorts linbanor. Vanliga godståg används förstås också
för relativt långväga transporter och då bör det förstås finnas
någon sorts rangerstation som mellanled i utkanten av staden.

Med denna typ av sociotekniska (infra-) system och optimerad
logistik så bör arbetskostnaderna och därmed alla andra sorts
kostnader successivt kunna reduceras så långt som möjligt.

De lokala monterföretagen hyr alltså ut utrustningarna
utför service, byter uttjänta delar, demonterar
uttjänta utrustningar, sorterar de uttjänta delarna
och återsänder dem för reproduktion till nya delar
och för ständig recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp

I ett återkopplat nätbaserat och självreglerande system
som pratiskt taget saknar politiska regleralgoritmer
då de nära nog obefintliga arbetskostnader
som ingår i regleralgoritmen inte nämnvärt påverkas
av beställarnas ökande arbetsinkomster
särskilt inte när nästa generation verktygsmaskiner
autonomt tillverkar materialdelar
till nästa generation verktygsmaskiner
och sedan till nästa generation och nästa…

så att kostnaderna och därmed priserna
från ”jord till bord” och från ”skog och grus till hus”
hela vägen blir försumbara!!!

MEN HUR? Och vad skall vi då syssla med?

Bör vi inte då försöka med att
byta rena upplevelsetjänster sinsemellan
som inte asfalterar försörjningsomlanden
och betala bra och ta bra betalt
av varandra.

Det som vi vill uppleva är enligt
http://tinyurl.com/mnuhyx
uppskattning, tillgivenhet
förståelse, begriplighet
delaktighet (engagemang)
avkoppling, vila, (välbefinnande)
kreativitet, skapande
identitet, mening och frihet!

VAD VÄNTAR VI DÅ PÅ?
Etablissemanget med politiker, ekonomer och massmedia
kommer aldrig att lyfta ett finger
dom har ju sitt på det torra.

Adaptiv:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Adaptiv_regulator

Frihet:
Amartya Sen definierar även negativ frihet:
som ”att det inte finns några yttre hinder
som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar”.

Derivata:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Derivata

DISKUTERA! DEBATTERA! ENTREPRENERA!

Rösta på piratpartiet!

unohansson@gmail.com

2009-08-15T12:24:00.000-07:00

Utkast (5) 2009-08-16

Det är mycket förvånande och underligt att alla inom etablissemanget enbart är fixerade vid inkomstfördelningen. Är fördelningen av välfärd uppnådd när alla människor har ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”, så nås ju detta mycket enklare om utgifterna görs försumbara i förhållande till inkomsterna!

Fördelningspolitikens avsikt är att – om möjligt – skapa sådana förutsättningar, så att den gemensamma välfärden kan ses och upplevas som jämlik för alla. I stort sett handlar det väl då om fördelningen av basvarurelaterade naturresurser och gemensamfinansierade välfärdstjänster. Vid fördelningen av vård, skola, omsorg, trygghet och beskydd och andra mätbara resurser, så är politikens roll ganska så väl avgränsningsbar, även om olika sorts effektivitetsmodeller och finansieringsmetoder kan diskuteras.

Kommittén Välfärdsbokslut utvidgar definitionen välfärd till att även gälla ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”! Rimligtvis bör de då mena sådana varurelaterade resurser som med hänsyn till ekologiska fotavtryck och hållbarhet är förnybara, återanvändbara, återvinnbara och reproducerbara.
Amartya Sen definierar det som: ”Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar.”
(Amartya Sen definierar samtidigt negativ frihet som ... ”att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar.”).

Som nuvarande exempel på någorlunda valfri tillgänglighet i Sverige m.fl. länder, så kan kanske nämnas kranvatten, VC, tvättmaskin, el, telefon, tv, musik, Internet, boklån mm. De allra flesta har visserligen nästan alltid tillgänglighet till mat, bostad, bostadsort, transportmedel mm., men för många så är de valbara alternativen synbart begränsade i förhållande till de sammanlagda resurserna. Dock med reservation för att andras ekologiska fotavtryck f.n. är helt ohållbara i ett solidariskt fördelningsperspektiv.

Angående samhällsresurser så finns det ”idag” mer än 1500 miljarder på direkt likvida konton (>1500 000/<10> 350 000/hushåll). Offentligsektorn omsätter väl minst lika mycket årligen och av detta så är flera hundra miljarder varurelaterat (varurelaterat innefattar förstås då även byggnader, anläggningar, transportmedel och (infra-) system).

Sedan mer än ett halvsekel så har väl alla sett att det är en oerhörd tröghet när det gäller någon som helst nydaning av det politiska systemet. Politik är ju tydligen sedan länge de små beslutens tyranni med någon procents skillnad hit eller dit mellan blocken. Men det är väl ändå lite förvånande att hela etablissemanget med samhällsforskare, politiker, ekonomer, journalister m.fl., inte ens diskuterar några som helst nya sätt för att lösa fördelnings- och välfärdsdilemmat.

Det är mycket förvånande och underligt att hela etablissemanget enbart är totalt fixerade vid inkomstfördelningen. Anses det att fördelningen av välfärd är acceptabel när alla människor har ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”, så bör detta förstås kunna uppnås genom att de basvarurelaterade utgifterna, görs relativt försumbara i förhållande till inkomsterna!
Varför diskuterats och debatteras inte denna möjlighet offentligt?!?

Ställs försumbara basutgifter upp som ett rimligt mål för alla – och uppnås inom ganska så snar framtid – så löser man väl en stor del av nuvarande välfärds- och fördelningsdilemma. Med försumbara utgifter för maten, boendet, res- och transportkostnaderna och andra basala ändamål, så bör förstås även alla transfereringar, barnbidrag, bostadsbidrag, jordbrukssubventioner osv. direkt kunna slopas.

De naturresurser som sedan bruksvarurelateras hämtas ju gratis från lito-, geo-, pedo-, hydro- och biosfären. Kostnaderna och priserna uppstår ju först när det krävs andra människors arbetsinsatser.

Försumbara utgifter kan därför endast nås om och när alla arbetskostnader reduceras så långt som möjligt! Det gäller förstås då att minska behoven av mänskliga arbetsinsatser – naturligtvis inte att lönerna bör sänkas! Målet är förstås att göra utgifterna försumbara i förhållande till inkomsterna, och då är det ju bara en fördel om lönerna och inkomsterna samtidigt ökar.

Sammanfattning:
På vår planet finns det rimligtvis mer än tillräckligt med fysiska naturresurser
för att ge alla människor enklast möjliga tillgänglighet
till sådana varubaserade resurser
som med hänsyn till ekologiska fotavtryck och hållbarhet
är förnybara, återanvändbara, återvinnbara och reproducerbara.

Allt som är återvinnbart bör förstås då reproduceras för att om och om igen recirkuleras i kvalitetssäkrade kretslopp.

Dilemmat ur nuvarande välfärds- och fördelningsperspektiv är att
om det krävs alltför många andra människors arbetsinsatser
för att varubasera dessa naturresurser och tillgängliggöra dem för var och en
så att alla alltid har valbar sak, på valbar (hämt-) plats, vid valbar tid
så blir arbetskostnaderna alldeles för höga!

Upplevelsebaserad ekonomi och livsstil.

2009-08-11T01:40:00.000-07:00

Förutom fysisk försörjning, trygghet och beskydd, så har människorna under alla tider och i alla kulturer alltid haft genuina behov av uppskattning, förståelse, delaktighet, avkoppling, kreativitet, identitet och frihet!
http://tinyurl.com/mnuhyx

En stor del av dessa behov bör så gott som alla kunna tillgodose, genom att aktivt och ekonomiskt delta i en myllrande mångfald av upplevelserelaterade gemensamma lekar, rollspel, tävlingar och projekt. Merparten av den varubaserade ekonomin och arbetsmarknaden, bör därför så snart som möjligt kunna ersättas med en allomfattande upplevelseekonomi. Inte minst för att minimera riskerna med klimatförändringar och irreparabla störningar i ekosystemen.

För alla som ville och kunde så var det på 1950- och 60-talet ganska enkelt att få jobb. Vi blev tom kallade för hoppjerkor, därför att vi så ofta bytte från det ena jobbet till nästa. För många sorts jobb så fanns det ingen avtalad uppsägningstid. Själv hade jag väl ett 30-tal olika jobb på olika platser i Sverige, innan jag började vuxenutbilda mig. Industriepokens storhetstid med full sysselsättning är förstås sedan länge över.
http://hoppjerka.wordpress.com/

Under senare år så har det från och till pratats och skrivits om att det är upplevelseekonomin och andra privata tjänsteverksamheter, som snarast måste ta över om det någonsin skall kunna återskapas någon sorts full sysselsättning. Men för att kunna skapa upplevelserika och varaktiga jobb i tillräcklig omfattning inom den privata upplevelse- och tjänsteekonomin, så måste rimligtvis det mest irrationella hos de nuvarande sociotekniska systemen först elimineras.

Det grundläggande irrationella hos hela det nuvarande sociotekniska systemkomplexet, är att det mer och mer och mer har blivit baserat på helt absurda varurelationer!
Det mest absurda hos kanske bortåt 90 % av dagens jobb pratas det inte alls om!
Dessa absurda jobb producerar och marknadsför inte bara löjliga och onödiga produkter, utan ett mycket, mycket större antal människor är involverade direkt eller indirekt för att stödja, skydda och bevara strukturen för alla dessa gigantiska varuflöden fram och tillbaka och tvärs över kontinenterna!

Missförstå mig nu inte! Varustrukturen behövs ju till sin del för att förse var och en av oss med alla dessa önskvärda saker, på rätt plats, vid rätt tid.
Det mest elementära är det som används som mat och bostäder. Mycket av övrigt varurelaterat kan ofta hyras istället för att köpas! Använder 10 växelvis samma sak av högsta tänkbara kvalitet, och denna sak håller tio ggr längre, så behöver bara hundradelen så mycket tillverkas, och nästan allt kan återvinnas.

Det är allt det onödiga arbetet (90 %) som används på grund av systemfel, som är så absurt! En hel del av detta onödiga arbete gör ju att kostnaderna och priserna på maten, boendet och allt annat, blir avsevärt mycket dyrare än vad som rimligen borde vara optimalt.

En tillverkad sak, föremål, bruksprodukt, byggnad, anläggning eller system kan, antingen finnas under ”pds” (produktions-/distributions-/säljledet) eller som något som brukas och används. Råvaror tas egentligen gratis från naturens begränsade försörjningsomland, bearbetas, omvandlas, mixas, monteras, distribueras och säljs som användbara enheter och system.

Det som användarna måste betala för är det arbete som görs under ”pds”-ledet. Även snittvärdet på de eventuella vinster som ingår i priserna räknas förstås då in i de ackumulerade arbetskostnaderna. I den nuvarande och helt skuldbaserade ekonomin, så ingår ju även de ackumulerade räntekostnaderna, arbetsskatterna, arbetsgivaravgifterna och momsen, i de priser som användarna med nuvarande system tvingas betala!

Maten och bostäderna mm. bör förstås utan tvekan kunna göras tillgängliga för alla olika sorts människor och hushåll, till mycket, mycket lägre totala arbetskostnader och därmed priser, än vad som vanligen sker för närvarande. Industrisamhällets under ca två århundraden successivt utvecklade sociotekniska, regelmässiga och strukturella förutsättningar, är ju numera mycket långt ifrån optimala när det gäller att minimera de totala arbetskrafts- och naturresursbehoven.

Det går rimligtvis inte alls att inom den industribaserade samhällsstrukturen optimera IKT:s, automationens och kretsloppsstrukturens oerhörda återkopplings-, återanvändnings- och återvinningsmöjligheter. Utan det som krävs är mycket omfattande och radikala strukturomvandlingar och utvecklingsblock.

Arbetskraftsbehoven, kostnaderna och priserna reduceras bevisligen tusenfalt med den helt automatiskt gravitationstryckstyrda processreglerade och via rörledningsnätet direkt återkopplade försörjningen av vatten och avlopp. Den tusenfaldiga prisreduktionen sker då i jämförelse med att samma sorts vatten av användaren själv hämtas från butikshyllan och användaren sedan själv återlämnar returflaskan. I Göteborg kostar kranvatten 0,92 öre/l och returflaskvattnet kostar ca 1000 ggr mera!

Med internets faktiska tillkomst och övrig sedan decennier med råge genomförda teknikutveckling, så finns numera alla förutsättningar för att på motsvarande sätt reducera arbetskraftsbehoven för maten, boendet och praktiskt taget allt annat varurelaterat. Det enda som krävs är att genast börja diskutera och komma överens om hur denna strukturomvandling skall utformas och genomföras. Jag förstår faktiskt inte vad hela mänskligheten egentligen väntar på. Det finns ju allt att vinna för alla nuvarande människor och för alla kommande generationer!

2009-07-30T12:17:00.001-07:00

Utkast (4) 2009-07-30

”det Naturliga Steget” skriver på en av dess webbsidor:
”… redan med dagens teknik skulle vi kunna leva hållbart om vi bara ändrade vårt sätt att använda tekniken.”

Men varför verkar det inte finnas något stort intresse hos politiker, massmedia eller allmänhet, att diskutera på vilket sätt som tekniken bör användas för att det verkligen skall bli hållbart?

På vilket sätt bör exempelvis de sociotekniska systemen förändras, så att det verkligen leder till största möjliga hushållning med begränsade och icke-förnybara naturresurser?
En omfattande och mycket effektiv förändring är rimligen att göra det så enkelt som möjligt att hyra och leasa istället för att bara köpa. Samtidigt som det byggs upp samverkande sociotekniska system som gör att det totalt sett blir mycket billigare att hyra och leasa än att köpa.

När det gäller hushållning med begränsade naturresurser så bör väl de flesta inse de uppenbara fördelarna med att allt som redan har producerats hela tiden används så mycket som det optimalt sett är motiverat och möjligt. Istället för att det allra mesta bara finns undanställt i beredskapsförråd den mesta tiden. Eller att det finns tomma hus och oanvända lokaler och anläggningar. Det som det gäller är förstås allt ifrån olika saker, verktyg, maskiner, fordon, byggnader, anläggningar och infrastrukturella och sociotekniska system.

Det är lätt att inse att om 10 personer omväxlande hyr och använder samma sak, och om denna sak har konstrueras för att hålla 10 ggr så länge, så behöver det totalt sett bara tillverkas hundradelen så många saker! Globalt sett skulle det förstås ha en oerhört stor betydelse om det bara behövde produceras hundradelen så mycket, samtidigt som användarna inte skulle behöva uppleva någon nämnvärd skillnad på tillgängligheten. Med en totaloptimerad logistik för alla de sociotekniska systemen så bör alla ändå kunna ha tillgänglighet till rätt saker, på rätt platser vid de rätta tidpunkterna.

För uthyrningsföretagen – till skillnad mot allt det som produceras för försäljning – så är det förstås i hög grad motiverat att allt det som hyrs ut är konstruerat för att hålla och fungera så länge som möjligt. Dessutom är det oftast motiverat att reparera om det uppstår några fel, och att uttjänta delar enkelt kan bytas ut mot nya, så att allt fungerar så bra och så länge som möjligt.

Dessutom att tillgängligheten för användarna är så bra och så omedelbar som möjligt – och kanske helst dygnet runt. På liknade sätt som det vanligtvis var under hantverksepoken, så bör de kanske därför finnas någon sorts filialer inom så gott som varje kvarter och inom varje tätort.

Uthyrningsföretagen bör kanske därför kombineras med kvartersnära monteringshallar där allt som hyrs ut enkelt och omedelbart kan tas in för utbyte, översyn, service, reparationer, utbyte av uttjänta delar och uthyrning på nytt. På samma sätt kan förstås helt uttjänta utrustningar demonteras, och de uttjänta delarna sorteras och skickas för återvinning till nya materialdelar och fästelement.

Alla de olika lokala uthyrnings-/ monterings-/ demonteringsföretagen bör var anslutna till gemensamma paraplyorgan så att de gemensamt kan teknikupphandla och avropsvis beställa alla möjliga automatiskt bearbetade och ytbehandlade materialdelar, fästelement och OEM-produkter (hjul, motorer, dator-, IKT-, ljud-, ljus-, el-, elektronik-, vvs-komponenter osv.).

Med optimalt utnyttjande av Internet så bör lokalt förankrade sociotekniska system som mera liknar den samhällsstruktur som fanns under hantverksepoken, kunna byggas upp för att ersätta ohållbara och ineffektiva delar av den spekulativa industristrukturen, och därmed skapa samhällen som i hög grad är ekologiskt hållbara.

Ett samhälle där praktiskt taget allt produceras för att om och om och om igen återanvändas och återvinnas för reproduktion och recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp. Förhandsbeställning och avropsavtal via Internet, gör att det inte direkt uppstår överproduktion, svinn, prisdumpningar osv. Och där det sannolikt behövs avsevärt mindre av reklam, långväga transporter, räntelån osv.

2009-07-25T11:25:00.000-07:00

utkast (3) 2009-07-25

Piratpartiet och kommunalpolitiken.

Det som PP kanske bör kunna göra inom kommunalpolitiken är kanske att agera så att korporativistisk planekonomi försvåras och förhindras. Detta gäller då för alla typer av nätbaserade, återkopplade och processreglerade flöden (alltså även fysiska flöden) såväl som sociotekniskt möjliggjort interagerande i en myllrande mångfald av svärmar och moln.

Fjärrvärme kan kanske ses som ett enkelt exempel via följande citat:

” Den typen av korporativistisk planekonomi gynnar varken fjärrvärmekunderna eller miljön som hade kunnat tjäna på att fler valde fjärrvärme…//… Istället borde man separera näten från produktionen, se till att flera oberoende producenter kan ansluta sig till samma nät och att kunderna fritt kan välja mellan dessa producenter utan rent fysiskt behöva lägga om några rör…//… Vertikal integration [– som när det gäller nuvarande elleveranser –] bör undvikas, näten bör ägas och drivas av andra aktörer än producenterna. Det vore kanske lämpligt om kommunerna ägde näten, medan producenterna utgörs av privata företag…//… Det är dock rimligt att producenterna kan äga och driva de rör som ansluter deras värmeverk till distributionsnätet, men sen bör en oberoende nätägare ta över.”
http://www.bloggregeringen.se/2007/11/12/mer-marknad-och-mindre-korporativism-for-fjarrvarmen/

Det finns ytterligare historiska exempel på min tills vidare bestämda åsikt, att beslutande demokratiska organ enligt ett lands konstitution, egentligen borde vara skyldiga att se till att ”negativ vertikal antikorporativism” neutraliserar och balanserar den historiskt sett spontana benägenheten till ”positiv horisontell korporativism” med skråväsende, Saltsjöbadsandan osv.

Andra varnande exempel är bondekooperationen och konsumentkooperationen. (OBS! förväxla inte kooperation med korporativism (eller korporation) – kolla skillnaden på Google.).
Båda kooperativen började kanske med att storskaligt avropsavtala om lägsta möjliga inköpspriser och minimala interna administrationskostnader, men satte sig ganska snart på två stolar genom att försöka konkurrera produktionsmässigt för att sälja med vinst till de egna medlemmarna!!! Även om de till en början delade ut vinsten till medlemmarna, så tog Parkinsons lagar ganska snart över. Citat, Parkinson: ”Utgifterna stiger för att motsvara inkomsterna.”

Jag håller f.n. på med att försöka beskriva mina idéer under arbetsnamnet ”Kapitalism 2.0”!
Detta är något som jag från och till enträget har funderat på under de senaste 20 åren. Visionerna om att det verkligen behövs en ”negativ och vertikal antikorporativism” för att balansera och neutralisera den hittillsvarande kapitalismens envisa benägenhet att etablissemanget outtröttligt och enträget lobbar för skapandet av skråväsende och ”positiv horisontell korporativism”, har mer och mer mognat och övertygat under tiden.

Att jag tills vidare kallar det för ”negativ antikorporativism” beror på deklarationerna om negativa rättigheter; och negativ frihet enligt Amartya Sens definition: ”Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar.” Begreppet korporativism kommer förstås från att statliga organs beslut om att sätta upp omotiverade hinder för konsumenternas och användarnas behov, skall och bör övertrumfas av grundlagen!
Att se varuflöden som vertikala då de ju riktas från råvaruursprung till bruksföremål, är ganska naturligt genom att associera till ett vattenfall eller en porlande bäck.
Eller varför inte försörjningen med vatten och avlopp inom tätbebyggda samhällen, där vatten från det höga vattentornet via det slutna – och via gravitationen återkopplade – rörnätsystemet flödar ut uppifrån och nedåt, så fort som någon öppnar en kranventil i köket eller badrummet. Internet och VA-nätsystemet har ju i viss mån nätstrukturen med leder, förgreningsnoder och återkopplad processreglering gemensamt.

Även om vattnet och avloppet inte är gratis, så betalar vi Göteborgare bara 0,92 öre/l, samtidigt som samma sorts vatten hämtat från butikshyllan – med återlämning av returflaskan – kostar ca 1000 ggr mer!!! Detta ger ju i varje fall en antydan om hur mycket som rimligtvis alla andra varuflöden bör kunna effektiviseras på en helt fri, öppen och transparent marknadsarena. Och genom att befrias från korporativismen och successivt och steg för steg bygga upp globalt allomfattande lokala öar med återkopplad och processreglerad nätstruktur där mänsklig arbetstid inte behöver ödlas för att adressera och slussa varje enskilt varuflöde till det vars och ens närbelägna hämtställe.

Alltså ett ”Kapitalism 2.0”

Begreppen vertikal och horisontell kommer förstås från att varorna på sin väg ”från jord till bord” kan ses vertikala flöden som passerar olika sorts mellanled. Dessa olika mellanled kan då ses som horisontella korporativ som består av företag, arbetare och branschorgan (mästare och gesäller inom skråväsendet).
Historiskt sett så har de fungerat som horisontella korporativ med riksdagsbeslut om jordbrukssubventioner, medbestämmandelagar, LAS osv., utan att det varit någon närmare diskussion om att det borde prövas och kanske övertrumfas av grundlagen om de individuella medborgarrättigheterna.
Sysselsättningsparadigmet med korporativa privilegier tycks hittills ha haft majoritet, över eventuella medborgarrättigheter om att inte institutionellt sätta upp hinder för en totaloptimering av flödeslogistiken för de berörda sociotekniska systemen.

Då jag samhällsvetenskapligt och ekonomiskt inte har någon som helst universitetsbakgrund – utan enbart 7-årig folkskala sedan slutet av 1930- och 40-talet – så skulle jag väldigt gärna vilja samarbeta med någon forskare, uppsatsskrivare eller liknande som ville engagera sig för idéerna om någon form av ”Kapitalism 2.0”!
Helst då någon forskare eller studerande inom Göteborgsområdet!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag
http://sv.wikipedia.org/wiki/Interaktion
http://interaktion.nu/

Amartya Sens definition: ”Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar.”
Detta bör då gälla alla enskilda medborgare och inte bara eliten. Det som behövs är kanske

”Kapitalism 2.0”

Kapitalism 2.0

2009-07-19T13:36:00.001-07:00

Utkast (2.0) 2009-07- 25

Många människor ifrågasätter kapitalismen, men de tycks inte ha klart för sig vilka fullvärdiga alternativ som de vill ha istället. Utan tvekan så används kapitalismen och den fria marknadsarenan för att skapa avarter och orättvisor. Men avarterna och ojämlikheten beror nog mera på tendenserna till blandekonomi och korporativism, men kanske alldeles särskilt för att det befintliga penningsystemet är skuldbaserat.

Penningmängden inom det rådande systemet skapas alltså genom skuldsättning mot ränta och ränta på ränta. Samtidigt som den extra penningmängd som måste till för att betala räntan, inte finns innan förrän det skapas ytterligare nya pengar genom ny skuldsättning.
De totalt dominerande valutorna som ingår i de i praktiken globalt slutna penningsystemen, är alltså de facto utformat så att det förr eller senare och gång efter annan helt enkelt MÅSTE kollapsa!!!
Detta beror förstås på att ständigt nya skuldpengar måste skapas, samtidigt som de allra flesta statsskulderna ständigt ökar och därmed ökar räntan och då ökar ju dessutom dess ränta på ränta exponentiellt!!!

Dessutom är systemet utformat så att det är mycket fördelaktigt att föra över pengar från varu- och tjänstemarknaden, till den helt improduktiva finans- och spelmarknaden!
Detta medför då i princip att en stor del av de pengar som kommer in som betalning för varor och tjänster under månadens lopp, dels har betalats ut som räntor eller dels har använts för spekulation på finans- och spelmarknaden!
Och då finns det ju självklart inte tillräckligt med pengar för att betala nästa eller nästa eller nästa månadslöner, skatter, arbetsgivaravgifter eller moms!
Detta är ju just vad som händer vid varje lågkonjunktur och varje finanskris.
För att då någorlunda upprätthålla sysselsättning och produktion, så måste det – med nuvarande system – därför ständigt skapas nya pengar för investeringar och riskkapital. Vid finanskriser så blir det då oftast staten som tar nya ”banklån” som i sin tur lånas ut till bankerna!

I ett kapitalistiskt samhälle med en helt fri, öppen och transparent marknadsarena, så bör det mycket väl kunna finnas penningsystem där penningskapandet inte är skuldbaserat. Staten bör exempelvis institutionellt själv kunna skapa den penningmängd som krävs för att mer eller mindre administrera den representativa eller direkta demokratin, rätts-, polis- och försvarssystemet och valda delar av infrastrukturen. Och eventuellt något ytterligare!

Varje lagom stor region inom landet bör samtidigt kunna ha egna medlemsbaserade penningsystem, som används parallellt och samtidigt med nationella och internationella valutor. Dessa system kan då ha demokratiskt beslutade systemvillkor för dessa valutor. Dem som av något skäl då inte vill utnyttja dessa valutor, behöver ju då inte vara medlemmar, utan uteslutande använda de allmänna valutorna, men helt fritt och när som helst gå in som medlemmar.

Kring dessa medlemsbaserade valutor – som villkoras så att de inte med någon fördel kan användas på finans- eller spelmarknaden – så kan det demokratiskt byggas upp mer eller mindre omfattande välfärdssystem, då det kan finnas olika former av mer eller mindre omfattande individuella tillval. Vård, skola, omsorg mm. bör kanske då vara obligatoriskt.

Kapitalismen behövs förstås för att det behövs kapital. I ett samhälle med tillfälligtvis full sysselsättning och/eller ekologiskt, biologiskt, atmosfäriskt osv., ohållbar naturresurshushållning, kan det rimligen inte skapas mer pengar utan att det uppstår inflation och/eller miljöproblem.
Vill ändå någon förändra något (exempelvis investera i bättre teknik, logistik, kvalitetssäkring, resurshushållning osv., eller bara för att öka produktiviteten), så bör då en del av de pengar som redan befinns i omlopp på varu-/tjänstemarknaden sparas så att ineffektiva verksamheter spontant avvecklas och en del arbetskraft friställs för de nya verksamheterna.

En typisk kapitalist är alltså den som avstår från att konsumera idag (sparar), för att skapa bättre förutsättningar en bit in i framtiden. Det behövs alltså ovillkorligen kapitalister, för att det skall skapas förändringar – och förhoppningsvis då till det bättre för alla och för all framtid! Då ingen egentligen vet något om framtiden, så medför det därför risker med att investera i något som avser att skapa ett utbud som tidigare inte alls har funnits på marknaden. Det är väl just därför som de valda representanterna för varken staten, regionerna eller kommunerna bör satsa skattepengar på några ekonomiska riskprojekt även om detta tillfälligtvis skulle skapa sysselsättning.

Riskkapitalister brukar de kallas som investerar för att förhoppningsvis inom snar framtid öka sina inkomster så mycket och så länge som det bara går.
För att i det långa loppet även få med så många medel- och låginkomsttagare som möjligt som kunder, så bör kostnaderna för allt det som behövs för att bedriva några verksamheter, göras så låga som det bara är möjligt.

Detta gäller förstås då alla de kostnader som uppstår under alla arbetsmomenten och alla varuflödena och transporterna, hela vägen ”från jord till bord”. Motsvarande kostnader för logistik och totalflöde gäller förstås även för alla råvaror, material och allt annat som ingår i alla de föremål, verktyg, fordon, byggnader, anläggningar och sociotekniska och infrastrukturella system som används i samhället. Dessutom ingår ju även kostnaderna för alla de sidofunktioner som används och som uppstår; verktyg, datorprogram, reklam, internet, konsulter, prisdumpning, svinn, överproduktion osv.

Det finns en hel del som är anmärkningsvärt när det gäller den sorts blandning av kapitalism, korporativism och fördelningspolitik som finns i dagens Sverige. Det är t.ex. knappast någon som gör någonting alls för att minska de enskilda hushållens kostnader för sådant som alla människor ändå dagligen behöver för sin överlevnad och sitt välbefinnande.
Detta är väl egentligen väldigt konstigt och anmärkningsvärt eftersom vi påstås leva i ett välfärdssamhälle!
Alla tvingas istället att betala ultrahöga skatter och avgifter för att även medel- och låginkomsttagare skall ha en ärlig chans till någorlunda drägligt liv. Det görs alltså inga som helst samordnade försök att sänka kostnaderna för alla. Utan staten tar istället ut väldigt höga skatter och arbetsgivaravgifter för att på så sätt kunna erbjuda barn- och bostadsbidrag och jordbrukssubventioner mm. som kompensation för de rigida och undermåliga sociotekniska systemen.

Ett betydligt bättre sätt vore rimligen att allt och alla samverkade för att effektivisera logistiken, varuflödena och de sociotekniska systemen, så att kostnaderna för maten, boendet mm. successivt blev mer och mer försumbara för alla människor – alltså tom för låginkomsttagarna.

Bertrand Russell skriver att ”arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker”. För att mat, bostäder och allt annat skall finnas tillgängligt överallt där människor befinner sig, så måste det nästan hela tiden ”flyttas på saker”. Andra människor måste då via olika företag engageras, och då vill ju alla dessa ha betalt, och företagen vill vara med och konkurrera om en viss marknadsandel och om en viss vinstmarginal.

Men ju mindre av andra människors arbetstid, som används för att jag och alla andra skall ha tillgänglighet till den mat och bostad och annat som vi vill ha, ju lägre blir de totala arbetskostnaderna och därmed priserna! Ju lägre arbetskostnaderna och därmed priserna blir, ju mindre behöver förstås var och en betala! Ju lägre hushållens utgifter blir – för maten, bostaden och andra basbehov – i förhållande till inkomsterna, ju mer pengar har ju var och en att spendera för sina övriga önskemål. Detta har förstås väldigt stor betydelse, inte minst för medel- och låginkomsttagarnas möjligheter att förverkliga sina önskningar!

Med målmedveten totaloptimering av logistiken och flödesstrukturen hos de tekniska och sociotekniska systemen, så kan mänsklig arbetstid för att ”flytta på saker”, för allt fler och fler arbetsmoment ersättas med dator- och receptstyrda maskinella utrustningar och automatiserade processregleringar och transportsystem.
Med ”att flytta på saker” kan då även menas att mekaniskt, kemiskt och termiskt ”flytta på” atomer, molekyler, spånor osv. Samt kanske även att på datorskärmar och i register, filer och databaser ”flytta på” koder, siffror, text, ikoner, bilder osv.

Ett tydligt exempel där mänsklig arbetstid sedan länge har ersatts med automatiskt styrda och reglerade processer och nätstrukturerade flödessystem, är försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Tom ganska små barn kan när som helst på dygnet själva beställa önskad mängd vatten via badrummets eller kökets kranventil. Källarens installerade flödes-/volymmätares ackumulerade mätetal avläses samtidigt automatiskt och kan sedan betalas periodvis via autogiro.

Någon som helst mänsklig arbetsinsats behövs alltså inte online från leverantörens sida. Däremot behöver förstås de tekniska systemen övervakas, underhållas och ses över, och vid behov även byggas ut och förnyas.
Följden av att mänskliga arbetsinsatser helt har ersatts med automatiserad processreglering och en sluten och återkopplad nätstruktur, blir att vatten inkl. avlopp inom exempelvis Gbg kostar 0,92 öre/l! Detta kan då jämföras med att samma sorts vatten som man själv hämtar från butikshyllan – och där man sen själv sedan återlämnar returflaskan – kostar ca 1000 ggr mer!

Liknande återkopplad och processreglerad nätstruktur används idag allmänt för leveranser av fjärrvärme, gas och el och för interaktion med IKT (telefon, radio, tv, internet osv.) och lokalt i form av rörpost, skidlift, spårtaxi mm.

För knappt hundra år sedan fanns det även linbanor (för bulkprodukter) och inte minst för timmerflottning. När det t.ex. gäller timmerflottning så fanns det ju inte IKT, adaptiva och fjärrstyrda robotar mm. All återkoppling med processreglering, övervakning osv., krävde därför mer eller mindre kontinuerlig mänsklig medverkan, fysiska mänskliga arbetsinsatser och nära nog kontinuerlig mänsklig arbetstid. De älvar som användes är kanske dessutom till stor del även utbyggda med vattenkraftverk.

När det gäller linbanor så finns det faktiskt ganska långt gångna förslag om att successivt ersätta en stor del av person- och godstrafiken – i varje fall inom städer och tätorterna och längs storstädernas tillfartsleder – med balktrafik!
http://www.swedetrack.com/balktraf.htm

Citat: ” Vägföreningen hävdar att vägtrafiken tar ca 300.000 årsarbetena (bilförsäljare, lapplisor, taxichaufförer, bensinstationspersonal, bilreparatörer, trafikpoliser, domare, fångvaktare, sjukvårdspersonal m fl). De antas successivt ersatta under 50-årsperioden med ca 30.000 årsarbeten i balktrafiken. 270.000 årsarbeten för en snittkostnad av ca 135 miljarder per år försvinner därmed (som betalas till stor del av bilisterna, men också av samhället).
Jämfört med de utlägg på ca 150 miljarder per år, som ca 4 miljoner bilister, vilka i snitt kör ca 1500 mil per år för en milkostnad av ca 25 kr/mil, har varje år, är besparingen ca 90 %. Ackumulerat försvinner, genom ett successivt reducerat behov av arbetsinsatser för trafiken, under de 50 åren en total kostnad på 3.375 miljarder (ungefär motsvarande totala BNP under 3 år). Siffran kan jämföras med de ca 50 miljarder (ca 1,5 %), som den gemensamma sektorn och industrin ovan tillsammans antogs satsa under en 10-årsperiod, för att få igång balktrafiken.”
http://www.swedetrack.com/flwa16.htm

2009-07-09T12:07:00.001-07:00

Utkast 2009-07-15

Ända sedan byggboomen och miljonprogrammet på 1960-talet, har jag funderat på varför boendekostnaderna bara blir allt högre och högre i förhållande till de vanligaste inkomsterna. Varför ökade exempelvis vår bohemshyra från 55 kr/mån för en central och helt omodern etta på Ejdergatan i Gbg, till 460 kr/mån för en nybyggd trea i Brunnsbo, när vi planerade för att min blivande fru väntade barn?
Jag är numera pensionär sedan ca 12 år, och har inte alls jobbat inom byggbranschen. Sedan mer än 20 år har jag funderat på metoder, fästelement och verktyg, som i princip gör att hus kan skruvas ihop minst lika enkelt som IKEA-möbler. Såg, tumstock och andra bearbetningsverktyg skall alltså inte behöva användas. Nu hoppas jag på att det finns andra människor som vill delta i projekt som syftar till att vem som vill enkelt skall kunna skruva upp stommen till sitt eget trähus. I ett första skede kan man ju pröva med att bygga mindre hus som t.ex. Friggebod, garage, lusthus, klubbhus, kiosk, café, kolonistuga, lekstuga eller liknande.

Hitintills så har jag koncentrerat mig på ett tillräckligt enkelt fästelement, för att skruva ihop trähusstommen.
Istället för att använda spik och hammare så är tanken att använda speciellt utformade skruvar tillsammans med vanliga brickor och muttrar.
Alla reglar och övrigt virke är förstås då beställda och tillsågade i exakta längder.
Även skruvhålen i varje regel och i övrigt virke, bör vara förborrade så att monteringen kan ske på enklast möjliga sätt. Man spar då in en hel del tid och arbetsmoment genom att slippa mäta, anpassa och justera avståndet mellan reglarna.
Genom att väggelementens regelstomme enkelt kan skruvas ihop på ett bockstativ i bekväm höjd, så förenklas detta arbetsmoment avsevärt. Varje väggelement kan sedan enkelt resas upp och passas in på grundstommen.
Ytbehandlad och färdigmålad ytterväggsbeklädnad med stående träpanel, bör kunna levereras i lämpliga breddsektioner (cc 60 resp. 120 cm), genom att de före leveransen har spikats ihop med motsvarande spikmaskiner som används för tillverkning av lastpallar.
Sedan kan de skruvas fast med samma sorts enkla fästelement som användes för att skruva ihop regelstommen. Även i detta fall sker en avsevärd förenkling genom att alla infästhålen är förborrade på exakt rätt ställe.

IKEA-konceptet är i princip enkla skruvfästen med en enkel sexkantnyckel, och att man själv hämtar platta paket med hela byggsatsen från en lagerhylla. Då IKEA startade fanns ju inte så mycket av IKT, Internet, automation, datorstyrda verktygsmaskiner osv.
Numera skulle däremot alla ingående materialdelar och moduler enkelt och autonomt kunna märkas med streckkod eller något annat kodsystem. Vid en enkel avläsning av koden på varje bräda, regel eller modul, så skulle direkt Ernst eller någon annan dyka upp på datorskärmen eller Ipoden.
Där det då – om och om igen om så behövs – visas och noga beskrivs hur just den regeln eller den dörrkarmen bör monteras med lämplig momentinställd mutterdragare, vattenpass och med rätt sorts skruv och brickor.

Globalt sett finns det rimligen behov av en eller kanske två miljarder boendehushåll! Rimligtvis är det då en relativt stor mängd av dessa, som i framtiden är fåhushållshus som ligger på marken – eller kanske bör kunna kvalitetssäkras till att flyta på vattnet om det uppstår omfattande klimatförändringar.

Rimligen bör då ganska stora mängder hus byggas av enkla, hållbara och förnybara naturmaterial såsom trä och liknande. Och då är det väl egentligen förunderligt att det fortfarande inte finns kompletta koncept på Internet, så att vem som vill enkelt skall kunna skruva ihop och därmed på några få år amortera av, och helt och hållet själv äga det egna hushållets bostad!

Alla enskilda hushåll i världen behöver bostäder, och rimligtvis är det mer än hälften av dessa människor som inom rimlig framtid, någonsin kommer att ha råd att betala av alla ränteskulder för att andra människor planerar, bygger, förvaltar och underhåller deras bostäder. Detta gäller troligen även för ca hälften av dem som bor i Sverige, inte via skatter skulle få några bidrag från dem som har högre inkomster.

Varje hushåll som däremot under någon semestermånad, bygger upp och underhåller sitt eget boende, enligt helt optimalt och kvalitetssäkrat logistik- och egenbyggarkoncept, så bör i varje fall de allra flesta inom EU och västregionerna, rimligen kunna amortera av alla kostnaderna på 3 – 5 år.

Genomförs detta fullt ut, så bör det rimligen få en oerhört stor betydelse för att de allra flesta inom rimlig framtid skall ha tid, ork och pengar över för att efterfråga en myllrande mångfald av aktivt hälsobringande upplevelseverksamheter.

Samtidigt bör hela den globala tillverkningsindustrin, distributionen och detaljhandeln, därmed så gott som helt och hållet kunna automatiseras. Industrierna m.fl. bör alltså ganska så snart kunna avfolkas på arbetskraftsbehov, på motsvarande sätt som skedde med jord- och skogsnäringen m.fl. branscher under 1900-talet.

Under de senaste månaderna så tror jag alltså att jag kommit på ett tillräckligt enkelt och relativt universellt fästelement i form av en 5 – 6 mm specialskruv med en ordinär bricka och mutter. Tanken är att fyra specialskruvar skall ersätta spiken vid monteringen av varje träregel.

Enligt telefonförfrågan hos en leverantör av specialskruvar så har jag fått ett preliminärt pris på varje skruv på ca 14 kr/st., vid en beställning på minst 5000 st. Vid beställning på mer än 100 000 skruv så blir det rimligtvis då ett avsevärt mycket lägre pris. Då samma sorts skruv preliminärt även är tänkt för fäste av takstolar, ytterpanelen mm., så beräknar jag att det krävs ca 200 skruv för en enkel Friggebod, kolonistuga eller liknande.

Detta är alltså så långt som jag har kommit hittills, och nu söker jag alltså andra människor som förhoppningvis är intresserade av att delta i projektet. För att kunna beställa minst 5000 specialskruv, så behövs det därför minst 25 personer som var och en är intresserad av att bekosta åtminstone 200 skruv.

För att sprida reklam och kännedom om skruven och byggmetoden, så funderar jag på att man kanske bör försöka få kontakt med föreningar med behov av en klubbstuga eller av liknande projekt. Medlemmarna bör förstås då själva vara engagerade och intresserade av att med gemensamma arbetsinsatser bygga upp huset eller anläggningen.

Ända ifrån planeringen bör man då vara med för att spela in valda delar av diskussionerna, och steg för steg videofilma alla de olika arbetsmomenten, samt hur man steg för steg löser de problem som dyker upp. Samtidigt som man då passar på att allteftersom försöka optimera verktygen och byggmetoderna mer och mer och mer. Det gäller kanske inte minst att använda och utveckla IT, IKT, logistik, autonomi och kvalitetssäkring så optimalt som möjligt.

Angående diskussionen om ateismen är en TRO eller inte!

2009-06-23T03:16:00.000-07:00

Om ateismen är en tro eller inte beror förstås vad man menar med begrppet "tro".
Angående det kristna begreppet Gud så har Jesus själv sagt: "Gud är kärlek".
Tro är något som den som tror på vad Jesus påstås ha sagt, medvetet har bestämt sig för att detta att "Gud är kärlek" är nog sant.
Med tiden finner (tolkar) kanske den troende kristne mer och mer belägg för att den gudomliga kärleken finns, och att det känns mer och mer övertygande.
Jesus säger t.o.m. att "Om du hade tro, så mycket som ett senapskorn, så skulle du kunna säga till det där berget att det skulle flytta sig därifrån och till dit."

Detta är ju ett litet, litet exempel på att det borde vara lättare för oss som lever idag att tro på, än för dem som levde för 2000 år sedan.

Det som Einstein kom på att: "Energi är lika med massan gånger ljushastigheten i kvadrat" är ju numera bekräftat många gånger om i olika experiment och beräkningar.

Dvs att den exergi som faktiskt kan lösgöras ur den mängd "massa" som väger lika mycket som ett senapskorn, utan vidare kan förflytta ett stort berg, numera är ett obestridligt och vetenskapligt faktum! Resten av vad Jesus sade vid det tillfället har förstås ännu inte bekräftats vetenskapligt.

OK, detta blev kanske lite OT när det gäller vad ateisten tror eller inte tror. Men min tolkning är då (tills vidare) att ateisten (tills vidare) medvetet har bestämt sig för att tro att "Gud är nog INTE kärlek".

Vad ateisten tror om andra religioner är något som jag inte har en åsikt om, då jag inte är intresserad av hur andra PLUTT-religioner definierar begreppet "Gud"

Funderingar för att lösa finanskriser!

2009-06-22T05:12:00.000-07:00

Jag är ju pensionär sedan något decennium och lite till, och då har jag tid att fundera. De tankar som jag inte riktigt kan släppa är de här med finanskrisen som det globala bankskrået har ställt till med. Tankarna utvecklas då lätt till strategier för att ge bankvärlden en riktigt rejäl näsbränna!

Särskilt gäller det då de banker som nu har ställt det så att deras bokföring är i olag för en lång tid framöver. Det som har hänt är att deras likviditet är för liten för att de en tid framöver skall kunna bedriva sina vanliga verksamheter.

Strategiskt så bör därför de som har konto och/eller pengar insatta i dessa banker flytta över det till andra och mera ordentliga banker. Sedan bör staten förhandla med dessa banker som då ordentligt har satt sig på pottkanten.
”OK, säger då statens förhandlare, ni får ett fint papper av oss med vilket ni kan få nödvändig hyfs på er bokföring, genom att vi tar över motsvarande procent på alla de bottenlån som ni har på olika småhus och andra fastigheter.”

När då dessa banker tvingats gå med på detta, så meddelas alla som har fastighetslån i dessa banker, att:
”här är ett förslag så att Ni slipper ränta på xx % av era bottenlån, utan ni betalar då istället en amortering vid varje betalningstillfälle med samma belopp som tidigare ränta men utjämnat uppåt till jämna kkr. Istället för att betala ränta med ränteavdrag så amorterar ni hela tiden till er egen pensionering eller till dess som ni säljer huset. Vi tar i så fall över hela bottenlånet på det nya huset på samma villkor!”
Ganska säkert så kommer väl de flesta fastighetsägare, bönder m.fl. att acceptera de nya villkoren!

Så undviks finanskriser och arbetslöshet.

2009-06-16T06:59:00.000-07:00

Ett kortfattat embryo till förslag för att i framtiden undvika finanskriser och (ungdoms-) arbetslöshet. Finns det några som har synpunkter så får ni mer än gärna kritisera konstruktivt, kommentera och komplettera!

För närvarande finns det både finanskris och arbetslöshet. Inte minst finns det en omfattande ungdomsarbetslöshet. Det enklaste sättet för att minska – och kanske med tiden eliminera arbetslösgivarlösheten – är rimligen att helt slopa skatten på arbete och konsumtion. På så sätt skulle staten och myndigheterna exempelvis inte behöva lägga sig i privata avtal som fungerar i ömsesidigt samförstånd. Vem som vill skulle alltså kunna anställa vem man vill under kortare eller längre tid – allt enligt ömsesidiga avtal. Praktiskt taget all brist på anställningsvilliga arbetsgivare skulle rimligtvis ganska snart helt och hållet elimineras och försvinna.

Staten skulle då kunna omvandlas till en nattväktar-, infrastruktur-, miljöskydds- och medborgarintegritetsstat. Statsutgifterna skulle delvis kunna finansieras genom stämplingsavgifter, böter och liknande. Men framför allt med räntefria hypotekslån (bottenlån) som ett statligt låneinstitut skriver ut till ägare av befintliga fastigheter, lantbruk, skogsbruk och andra former av fast och permanent realkapital. Istället för att betala ränta så amorterar sedan ägarna motsvarande belopp varje månad.
Ägaren av en villafastighet sparar på så sätt till sin egen pension, samtidigt som statens verksamheter finansieras med skuld- och räntefria pengar. En stor del av penningmängden skulle därmed inte vara bankränte- och skuldbaserad. De privata bankerna skulle dessutom inte behöva några garantier, utan både inlånarna, bankerna och finansmarknaden skulle konkurrera och spekulera helt på egen risk.

Varje lagom stor region skulle ha en helt egen valuta som kopplas till medlemsbaserade välfärdssystem. Denna valfria valuta skulle alltså fungera parallellt med den egna nationella valutan och andra nationella och federala valutor. Det skulle vara helt fritt att växla till sig regional valuta, men att växla från regional valuta till andra valutor skulle bara kunna göras via regionens växlingskontor, om det just för tillfället fanns just den valuta som man ville växla till.

Den regionala valutan skulle vara helt kontobaserad (inga sedlar eller mynt skulle finnas) och varje medlemskonto skulle reduceras med en demokratiskt beslutad procent varje natt (t.ex. 0,25 % varje natt kl 4). Denna summa – reducerad med beslutad sjuk- och fattigdomsförsäkring – skulle direkt föras över till samma medlems medborgarkonto. Medborgarkontot skulle enbart få användas för att betala för regionens välfärdstjänster (vård, skola, omsorg…).
För att mer och mer bygga upp den regionala valutan skulle det finnas räntefria sparkonton med nationell valuta, där regionens näringsliv räntefritt skulle kunna låna nyutgiven regional valuta, med nationell valuta som säkerhet. Arbetande människor skulle utöver lönen i den nationella valutan, kunna välja att successivt få mer och mer som bonus i den regionala valutan.

Sjunger IF Metall ganska snart på sista versen?

2009-03-10T16:24:00.000-07:00

Den tekniska utvecklingsnivån möjliggör numera för konsumenterna och andra användare av tillverkade saker, byggnader, anläggningar och system, att – via nätet – bilda gemensamma intresseorganisationer. Organisationernas administration mm. bör då kunna ske till nära nog försumbara kostnader. Dessa paraplyorgan bör då kunna teknikupphandla och avropsavtala direkt med utvalda underleverantörer, legoföretag m.fl. Med tillräckligt omfattande beställningar och långsiktiga avrop så bör dessa legoföretag, oem-leverantörer m.fl., nära nog helt kunna automatisera tillverkningen av direkt monterbara delar, oem-enheter och fästelement.

Alla beställningar kan då ske via nätet, och direkt från de automatiskt och maskinellt bearbetande och ytbehandlande systemen. Så snart som tillräckligt många av en viss enhet är beställda och betalningen har deponerats, så körs automatiskt bearbetningen av nästa batch igång. Detta kan då ske när som helst på dygnet och utan annan mänsklig arbetsinsats än beställarnas.

Alltså på nästan samma sätt som när vilket barn som helst ”beställer” vatten genom att öppna kökskranen, och genast får önskad mängd levererad när som helst på dygnet. Debitering och betalning kan ju numera ske helt automatiskt via flödesmätare och autogiro. Skillnaden är förstås att det tar lite längre tid att automatiskt bearbeta, ytbehandla, sortera, packa, adressera, ”slussa” och leverera de tillverkade enheterna i välanpassade järnvägsmoduler till just de regioner där de olika beställningarna via nätet kommer ifrån. Med tiden så kan man – som komplement – tänka sig omfattande pipe-line-nät runt städerna, där det ändå samtidigt levereras biogas från lantbruksanläggningar in till städerna. Alltså analogt med ett rörpostsystem men där det är gastryck istället för vakuumsug som skjutsar iväg modulerna.

Inom varje lagom omfattande kvartersområde kan det sedan finnas monteringshallar där de monterbara materialdelarna, fästelementen och oem-enheterna monteras ihop till alla möjliga sorts användbara saker. Det behövs alltså inte längre några försäljningsställen eller sorts andra mellanled för leveransen från legoföretagen och till alla de olika kvartersnära monteringshallarna.

Samma sorts delar, fästelement, hjul, motorer, elektronik osv. kan dessutom användas till många, många olika produkter och många olika anläggningar och system. Monterbara delar från exempelvis samma logoföretags standardstålrör kan kanske även användas som stomram till barncyklar, sparkcyklar, barnvagnar, lådbilar, trampbilar, gokartchassie, bagagekärror, cykelkärror, barncykelkärror, postutdeningsvagnar, rollator, rullstolar, kanotvagnar, gasflaskekärror, golfbagvagnar, tevagnar, grillställ, trädgårdsvagnar osv., samtidigt med användning av andra legoföretags fjädrande fästelement och hjul i ett fåtal olika format osv.

Med tiden blir det kanske färre antal olika sorts delar och komponenter, än det finns en myllrande mångfald av olika sorts produkter. Legoföretagens alltmer avancerade och supersnabba verktygsmaskiner kommer kanske därför att kunna vara igång kontinuerligt dygnet runt utan att det uppstår någon överproduktion. Det kan ju inte bli någon överproduktion eller svinn om allt är beställt och betalt via nätet innan nästa batch körs igång.

Det mesta av det som monteras ihop kan ju sedan med fördel hyras ut istället för att säljas. Den som hyr ut hyr då själv utrymme i monteringshallen där han/hon beställer, monterar, hyr ut, underhåller och byter uttjänta delar, sorterar det uttjänta och returnerar för återvinning och reproduktion i ständigt recirkulerande kretslopp. Med fördel är det kanske då lämpligt för olika uthyrare att specialisera sig till ett relativt fåtal olika produkter, samtidigt som andra är specialiserade på andra produkter. En viktig fördel med nätbaserade och teknikupphandlande paraplyorgan som kanske representerar 100 000-tals beställare, är förstås att produkterna kanske kan konstrueras för mycket mera långvarig hållbarhet. Konstrueras de för uthyrning så är det ju bara fördelar med att de bara fungerar och fungerar så länge som möjligt.

Skillnaden blir t.ex. mycket stor och betydelsefull om exempelvis 26 hushåll växelvis hyr och använder precis samma produktenhet under ett år, i förhållande till om det tillverkas, köps och slängs 26 produkter under samma tid. Samtidigt upphandlas och konstrueras kanske denna produkt, så att den – med utbytbara delar – kan användas kanske 20 ggr så länge! Under dessa 20 år så behöver det då globalt sett bara tillverkas 200 000 av samma sorts produkt i ett hyresbaserat samhälle, istället för de kanske 100 000 000 enheterna som köps, slits och slängs inom de samhällen som fortfarande präglas av köp-slit-släng- mentaliteten.

Samtidigt bör de mänskliga aktiviteterna, mötena och transaktionsutbytena kanske tom kunna öka istället för att minska. En strukturomvandling på det här nämnda sättet och omfattningen, bör rimligen – globalt sett – få en enorm betydelse när det gäller arbetskostnader, energibehov, miljöpåverkan, klimatpåverkan osv. Det betyder alltså dramatiskt minskade utgifter, och som då blir alldeles särskilt påtagliga för låg- och medelinkomsttagare när det gäller kostnaderna för boendet och maten i förhållande till nuvarande inkomster för dessa grupper.
Transporterna kommer rimligen att kunna ske nästan helt förarlöst, och kanske då via båt, ubåt?, tåg, balktrafik, pipelines, linbana eller liknande. De mänskliga arbetsinsatser som idag används för tillverkningen, transporterna och alla former av tillgängliggörande av användbara saker, byggnader anläggningar och infrastrukturella och sociotekniska system, i länder som Sverige, EU m.fl., kommer rimligen successivt att bli allt färre och färre. Inom 30 – 100 år kommer sannolikt de arbetare som sysslar med bearbetningen, varutransporterna och försäljningen av sånt som tillverkas, rimligen att bli nästan lika fåtaliga som dem som idag är verksamma inom lantbruket och skogsnäringen. IF Metall sjunger kanske ganska snart på sista versen?

Pengar i omlopp, månad för månad

2008-12-08T09:19:00.000-08:00

När det gäller problemen och dilemmat med att ständigt upprätthålla full sysselsättning, så följer här ett scenario som så förenklat som möjligt, försöker påvisa sambandet med behovet av att alla pengarna ständigt recirkuleras.
-------------------------------------------------
Ett samhälle har 500 privata och 500 offentliga löntagare med 10 000 kr var i lön. Skatterna och arbetsgivaravgifterna är tillsammans 10 000 kr/löntagare.
Dessutom finns vinstföretagen (V) och förlustföretagen (F) och offentligsektorn (O) samt bank- och låneinstituten (R).
V har 250 löntagare och F har 250 löntagare och O har 500 löntagare.

Resonemanget blir i princip detsamma om antalet löntagare är 1 miljon eller 1 miljard och företagen och bankerna är många fler. Det är alltså egentligen inte antal personer eller företag som det handlar om – och lönen gäller naturligtvis lika gärna snittlön. Samma person kan i praktiken även vara 90 % löntagare, 5 % V-insttagare (aktieägare) och 5 % R-äntetagare (sparare).

Under månad 1:
1000 löntagare x 10 000 kr köper för 10 miljoner från V och F.
V och R köper för 4 miljoner från V och F.
V säljer för 10 miljoner. F säljer för 4 miljoner.
I slutet på månad 1:
V betalar ut löner = 250 x 10 000 = 2, 5 miljoner.
V betalar skatter = 250 x 10 000 = 2,5 miljoner.
V betalar banklån och räntor till R = 3 miljoner.
V har då (10 – 2,5 – 2,5 – 3) = 2 miljoner i vinst.
F betalar ut löner = 250 x 10 000 = 2,5 miljoner.
F kan då bara betala (4 – 2,5) = 1,5 miljoner i skatt (det fattas 1 miljon!).
F kan då inte betala några banklån eller räntor och F måste då göra konkurs!
Skatterna från V och F = (2,5 + 1,5) = 4 miljoner.
O:s skatteintäkter är alltså = 4 miljoner vid slutet av månad 1 istället för 5 miljoner!
O har alltså bara 4 miljoner att betala till de 500 offentliga löntagarna!
O betalar ut löner = 4 miljoner/ 10 000 medför att bara 400 kan få ut sin lön!
Det finns då 100 löntagare som inte får ut någon lön – om inget annat görs!
Dessutom blir dessa 100 löntagare arbetslösa vid slutet av månad 1!
Det finns då bara 900 löntagare kvar.
Konkursförvaltare (K) driver då F tillsvidare!

Under månad 2 summerat:
900 löntagare x 10 000 kr köper för 9 miljoner.
V + R tillsammans, har rimligen ingen anledning att köpa för mer än 4 miljoner!
V säljer för 9 miljoner och KF säljer för 4 miljoner = 13 miljoner!
200 före detta löntagare är arbetslösa!

Under månad 3 summerat:
800 löntagare x 10 000 kr köper för 8 miljoner.
V + R tillsammans köper för 4 miljoner!
V säljer för 8 miljoner och KF säljer för 4 miljoner = 12 miljoner!
300 före detta löntagare är nu arbetslösa – och om inget annat görs så fortsätter ju spiralen nedåt för varje månad!

Det som istället och för närvarande oftast görs när företagen gör konkurs och inte kan betala ut löner och skatter är att staten och offentligsektorn tar lån hos bankerna och låneinstituten. Och staten betalar då ut lönerna med lånade pengar! Bankerna ökar alltså ständigt den totala penningmängden (M3) genom att någon, exempelvis staten, O eller någon V eller F tar nya lån!

Behövs det bättre pengar? (2).

Det som egentligen exporteras från Nord och Väst är arbetslöshet! Det som egentligen importeras från Syd och Öst är försörjningsomland!

Den ständiga ökning av pengamängden går ganska bra så länge Sverige, Norge m.fl. kan exportera ”dyrt” och importera ”billigt”.
Det som f.n. egentligen exporteras från Nord och Väst är alltså inget annat än arbetslöshet och det som f.n. egentligen importeras är försörjningsomland!

Med det nuvarande penningsystemet så går det alltså inte att förhindra att löntagarna obevekligen utsätts för en ständig tendens att minska i antal. Detta beror på att en del av pengarna hela tiden flyttas från varu- o tjänstemarknaden till spel- och finansmarknaden. En annan del av pengarna som flyttas – med nuvarande system – är räntor och ränta på ränta eller lån som bara existerar under viss tid som siffror i bankernas balansräkningar till dess att lånen amorteras av.

Homeopati och pengar!

2008-12-05T14:37:00.000-08:00

Homeopati bygger på idén om att en sjukdom kan botas med samma ämne som orsakade den ”lika botar lika” (1.).
Pengar bygger på idén om att växelvis ”byta varor/tjänster mot pengar” och ”byta pengar mot varor/tjänster” och ”byta pengar mot andra sorts pengar”(2.).
Det som sedan gäller är ”bara” att försöka skapa förtroende och tillit så att de människor som så vill kan går tillämpa dessa idéer.

Homeopatins idé har i stort utvecklats sedan slutet av 1700-talet. Vad jag förstår så har tilliten för metoden mer och mer byggts upp sedan dess hos både den som utför behandlingen och hos ganska många patienter. Detta beror sannolikt på att i snitt så är det kanske ca 70 % som känner sig friskare. Och på senare tid så är det på samma sätt ca 70 % som känner sig bättre om den som behandlar visar förståelse, tillgivenhet och omsorg om patienten, alltså om någon annan ”bryr sig om”, vilket brukar benämnas placeboeffekt (4.).

Allmän användning av pengar och tillit för idén har pågått under mycket lång tid. Under denna långa ”resa” så har successivt tilliten och förtroendet för pengar som betalningsmedel byggts upp. Under samma till tid har även staten i de olika länderna använt sina komparativa fördelar för våldsutövning, för att straffa dem som försöker minska förtroendet. Under åren 1944 – 1971 så fanns det exempelvis vissa möjligheter att byta ut papperspengar och kvalitetssäkrat bokförda siffror mot guld (3.).

Efter 1971 så bygger användningen av pengar (mynt, sedlar, bankkonto osv.) nästan enbart på det förtroende, den förväntan och den tillit som har byggts upp under årtusenden dvs. placeboeffekten (4.).
Dessutom i viss mån på kvalitetssäkring av statens institutioner (Riksbanken, polisen m.fl.). Det finns ju idag ändå inga rimliga alternativ så: ”take it or leave it”.

Både när det gäller homeopati och pengar så beror alltså sannolikt funktionen på en placeboeffekt som med tiden och successivt har byggts upp mer och mer och mer. Sannolikt behövs det ytterligare en sak för att placeboeffekten skall bli optimal. Sannolikt behövs det någon sorts konkret och observerbar ”placebobärare”. Homeopatin använder sig då av en ofarlig vattenbaserad och i många led rituellt omskakad blandning som patienten ser, hör och känner, luktar och smakar när blandningen sväljs.

”Placebobäraren” för pengar är då sedlar och mynt som man ser, hör när de tappas eller prasslar, känner eller försöker lukar och smaka på, eller … att det nästan alltid – och helt uppenbart – bara dyker upp precis de förväntade siffrorna på en lapp, display eller dataskärm! Gör det inte detta så betalar nästan alltid banken, för att tilliten och förtroendet för den relativt nya placebobäraren inte skall äventyras. Även om det kanske inte är bevisat så gissar jag att det är väldigt viktigt med en konkret ”placebobärare” för att effekten skall kunna optimeras. Antingen det är snäckskal, cigaretter, guld, uppblandad och rituellt skakad vätska eller motsvarande för att placeboeffekten skall kunna fungera mellan 10 – 90 % (snittvärde 70 %).

Den nuvarande finanskrisen bekräftar lite olika saker som från och till har påpekats. I den globalt slutna makroekonomin så ingår pengarna i ett återkopplat marknadssystem (6.). Nuvarande penningsystem är dock inte optimalt processreglerat då det från och till uppstår en viss instabilitet och svängningar i systemet (s.k. konjunktursvängningar). Instabiliteten beror på att finansmarknaden kontaminerar varu-/tjänstemarknaden när relativt många människor upptäckt att det går att skapa framtida tillväxt (leder gissningsvis då förr eller senare till fasvridning så att återkopplingen går mot positiv och då instabilitet (-B -> +B)) och vinster till dem spekulativt tillför nya och banklånade pengar för att öka utbudet av attraktiva varor.

Alla nya pengar skapas numera som bankskulder mot ränta, och detta leder förstås då till att de sammanlagda skulderna alltid (”just nu”) är större den sammanlagda penningmängden som finns i omlopp på den globalt slutna ekonomin. Dessutom leder ränta på ränta till att gapet skulder vs penningmängd ökar exponentiellt. Detta leder förstås till att det med tiden uppstår bubblor så att bankerna såsom dominobrickor går omkull, när skulderna inte betalas tillbaka. Vid fasvridning > 1 hos alla banker som ”deltar i pyramidspelet”, så faller förstås den ena banken efter den andra. Såvida inte centralbankerna släcker ”oljebranden” genom att ösa på ännu mycket mera pengar, och tvinga räntorna att gå mot noll.

(detta är ungefär hur jag såsom analog elektronikkonstruktör ser på finanskrisen just nu)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Homeopati
http://sv.wikipedia.org/wiki/Pengar
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bretton_Woodssystemet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Placeboeffekt
http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85terkoppling
http://en.wikipedia.org/wiki/Feedback

Operativsystem för att bygga hus

2008-12-02T15:02:00.001-08:00

Det finns operativsystem för datorer så att vem som helst skall kunna använda dem. På motsvarande sätt så bör det finnas generella operationssystem för att vem som helst skall kunna bygga sin egen bostad. I varje fall bör det finnas tillrättalagda operativsystem, för att man inte skall behöva ”uppfinna hjulet på nytt” för varje gång som man bygger nya bostäder och andra byggnader.

Enligt Ny Teknik 25 april 2006 så säger en vd på NCC: ”… Ett problem i byggindustrin är bristen på standardiserade arbetsmetoder. Man utnyttjar inte tidigare erfarenheter. Varje nybygge blir ett projekt där man i princip börjar konstruera från noll…”

Ytterligare citat: ”… Byggföretagen arbetar hantverksmässigt och är duktiga på att arbeta i projekt, men glömmer bort processtänkandet…”

”… Det vanliga på byggen är att det går många timmar till finjustering och andra efterarbeten innan ett nybygge kan tas i bruk. Byggbranschen jobbar av tradition med toleransgränser på flera centimeter…”

”… så att modulerna levereras på Ikeavis, som platta paket. Det ger effektivare och billigare transporter, smidigare hantering ute på byggarbetsplatsen, och - framförallt - ger det en effektivare produktion…”

”… Enligt olika studier skulle kostnaden för allt som byggs och uppförs kunna sänkas med mellan 30 och 50 procent. Det handlar bland annat om att cirka 30 procent av byggkostnaderna går åt till att åtgärda fel och andra slöserier…”

”… Tittar vi på produktivitetsutvecklingen, hur mycket extra som kom ut av varje arbetad timme, inom bygg- och anläggningssektorerna mellan 1995 och 2005 så var det årliga genomsnittet endast 0,2 procent. Om vi jämför detta med tillverkningsindustrin så var utvecklingen av produktiviteten 6,7 procent…”

”… Samhällsbyggnadssektorn står för mellan tio och 15 procent av BNP. Man behöver inte vara professor i nationalekonomi för att räkna ut vilka förluster vi gör genom att i onödan betala upp till dubbelt så mycket för gallerior, kontor, bostäder, skolbyggnader och sjukhus…”

Det är bl.a. detta som har fått mig att under de senaste decennierna fundera på varför det inte finns operativsystem för bostäder och andra byggnader.

Globalt sett så är ju de rimliga behoven av bostäder världen över under de närmaste 30 – 50 åren troligen flera miljarder!

När det gäller operativsystem för datorer så är ju dessa modifierade för olika länder och för olika kulturer världen över. På motsvarande sätt skulle man kunna modifiera generella operativsystemen för olika sorts bostäder, gallerior, kontor, bostäder, skolor, sjukhus osv.

Någon som sysslar med att skriva datorprogram skulle exempelvis kunna börja med att skriva ett enkelt operativsystem för Friggebodar.

http://www.nyteknik.se/nyheter/bygg/byggartiklar/article46323.ece

Elimineras arbetskostnaderna så räddas miljön!

2008-11-20T02:00:00.000-08:00

Naturens resurser är helt gratis, så i princip är det bara kostnaderna för andras arbete, som gör att de flesta människorna inte har full access till allt som de behöver för sitt fysiska välbefinnande.

Ur mänskligt tidsperspektiv så är naturresurserna antingen förnybara eller icke-förnybara. Naturresurserna hämtas helt gratis från utvalda platser på och under mark- och vattenytan (försörjningsomlanden). Men rätten att hämta, omflytta och förändra är en exklusiv ensamrätt (äganderätt eller rådighet).

Ägandet och rådighetens spontana egenintresse har visat sig vara det bästa för att staten så enkelt som möjligt och till lägsta kostnad, skall kunna avkräva ansvar för försörjningsomlandens bevarande och nyttotillväxt. Mängden av förnybara resurser begränsas av biosfärens tillväxttakt, död och återfödande.

För icke-förnybara resurser så minskar tillgängligheten och upptäckten av nya naturliga koncentrationer allteftersom de gamla håller på att ta slut. Alla de icke-förnybara resurserna bör därför så snart och så långt som möjligt återanvändas, återvinnas, reproduceras och recirkuleras i kvalitetssäkrade kretslopp.

Det har visat sig att det egentligen inte räcker med att äganderätten, rådigheten och andra negativa rättigheter finns med i varje demokratisk stats konstitution. Därför bör det kanske även finnas någon sorts kollektiv rättighet som kan åberopas av författningsdomstolen eller barnens och kommande generationers ombud. Barnen och kommande generationer bör då ha den ovillkorliga rätten inskrivna i alla länders konstitution att: ”Naturen inte utsätts för systematisk koncentrationsökning av ämnen från berggrunden eller koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion eller undanträngning med fysiska metoder.” (Det Naturliga Steget, 2004).

Då naturresurserna, solenergin, fotosyntesen, vattnets kretslopp osv. i princip är helt gratis, så är det endast utgifterna för eventuella arbetskostnader, som hindrar att alla människor har full access till allt som behövs för överlevnad, optimal hälsa och välbefinnande. Även innovationer, tankeverksamheter, strategier och bevakningar, är ju i princip arbete. Därför bör rimligtvis även vinstutdelningarna och avkastningarna från realkapital kallas för arbetskostnader.

Jag anser att det dessutom är angeläget att det skapas fritt valbara alternativa valutor (med negativ ränta = parkeringsavgift på pengar). Dessa pengar kan då konkurrera med de ränteutsatta nationella valutorna. Alternativa valutor bör då så långt som möjligt kunna förhindra att räntekostnaderna avsevärt ökar priserna på alla de vanliga varorna, tjänsterna, bostäderna, infrasystemen och annat realkapital.

Räntekostnaderna är ju inte några arbetskostnader. Ränteinkomsterna är arbetsfria inkomster som måste betalas med pengar från någon annans arbetsinsatser! Den institutionella utformningen av de alternativt valbara valutorna bör därför kunna kvalitetssäkras så att de inte kan ge några ränteinkomster, även om någon skulle försöka (de bör bl.a. därför vara helt kontobaserade).

Det som hindrar de många människorna världen över från att alltid ha enklast möjliga access till alla tillgängliga resurser som hämtas helt gratis från naturen, är alltså enbart olika sorts arbetskostnader. Alla bör därför snarast engagera sig för att successivt mer och mer och mer försöka reducera dessa arbetskostnader så långt som det bara är möjligt. Samtidigt som man försöker eliminera alla räntekostnader.

Med allas access till internet, så skulle ju allt kunna förhandsbeställas av användarna själva via internet direkt från legoföretagen, innan någon ny batch av direkt monterbara delar helt automatiskt börjar bearbetas, och samtidigt som man deponerar betalningen. Den helt automatiserad bearbetningen och ytbehandlingen bör då kunna ske dygnet runt och helt utan behov av mänskliga arbetsinsatser.

Med optimalt anpassade infrasystem och logistik så skulle sedan allt kunna levereras ”spårbundet” och därmed helt utan mänskliga arbetsinsatser direkt till användarnas närbelägna monteringshallar. De monterbara delarna bör även kunna konstrueras så att de kan användas till så många olika produkter som möjligt.

Exempelvis bör precis samma eller liknande monterbara delar från samma sorts standardmaterial, fästelement och OEM-enheter, kanske kunna användas till allt ifrån barnvagnar, cyklar, barncyklar, lådbilar, trampbilar, gokartchassie, bagagekärror, cykelkärror, barncykelkärror, postvagnar, rollator, rullstolar, sparkcyklar, kanotvagnar, gasflaskekärror, golfbagvagnar, tevagnar, grillställ, trädgårdsvagnar osv.

Tillverkningen och leveransen fram till varje användares närbelägna monteringshall, bör då mer och mer ske utan andra arbetskostnader än råvaruleverantörernas, legotillverkarnas och transportföretagens vinster och realavkastningar!Monteringen bör sedan användarna kunna göra själva, eller ännu bättre vore kanske om alla de engagerade användarna inom varje närsektor själva ägde sina monteringshallar gemensamt. De färdiga produkterna kan ju då hyras ut istället för att säljas.

De olika delarna kan då bytas ut eftersom så att grejernas livscykel kanske är tio gånger längre än vad som nu är normalt. Dessutom behövs det kanske betydligt mindre än tiondelen så mycket grejer då de enbart hyrs just när de behöver användas. Globalt sett så skulle det ha oerhört stor betydelse för den ekologiska hållbarheten, energi- och vattenbehoven osv., om det bara behövde tillverkas hundradelen eller kanske så småningom bara femhundradelen så mycket!

Med monteringshallar som hyr ut, byter grejer, underhåller, demonterar, sorterar och skickar för återvinnig och reproduktion och en effektivast möjliga recirkulation i ständiga och kvalitetssäkrade kretslopp. Denna eller motsvarande förändringar av infrastrukturen och de sociotekniska systemen tror jag är nödvändig om vi vill rädda människorna och miljön!

Jag anser att hållbar tillväxt inte kan uppnås förrän kostnaderna för boendet och maten blir försumbar i förhållande till inkomsterna. Innan dess så har inte alla människor pengar, tid och ork för att uppleva allt som de önskar sig.

Vattnets kretslopp som riktsnöre och inspirationskälla

2008-11-08T03:05:00.001-08:00

Vattnets kretslopp, planetens klimat, atmosfär, yttemperatur mm. styrs och regleras helt gratis av solenergidrivna återkopplingssystem. Under de senaste seklerna så håller vi successivt på att helt äventyra den naturliga kvalitetssäkringen. Vi måste med alla medel hjälpas åt för att försöka stoppa en ”fasvridning” som redan börjat accelerera från negativ till positiv återkoppling. Det har kanske redan börjat tjuta i ”högtalarna”, så vi bör snarast försöka vrida ner volymen och vända bort mikrofonen.

Försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter sker utan att själva flödesprocessen kräver några mänskliga arbetsinsatser. Dygnet runt så kan alla när de vill – och samtidigt var och en för sig – beställa önskad mängd kallt eller tempererat vatten. Bara genom att reglera kranventilen i köket eller badrummet så sker både beställningen och leveransen av önskad mängd vatten. Betalningen kan sedan ske helt automatiskt via autogiro, när mätaren i källaren har vidarebefordrat data om ackumulerad mängd vatten till leverantörens databas.

Därmed är det bara för övervakning, underhåll och förnyelse som det behövs några som helst mänskliga arbetsinsatser. Det vatten (och avlopp) som beställs och regleras med kranventil och betalas via autogiro, kostar mindre än 1 öre/liter (Göteborg). Det vatten som hämtas på returflaska (som sedan återlämnas) från butikshyllan kostar ca 1000 ggr mera!!!

När det gäller leveranser av gas, fjärrvärme, el och digitaliserade signaler för ljud, bild och ömsesidig kommunikation (IKT), så är det i princip på samma sätt beställaren som själv bestämmer om och när något skall levereras. Detta visar på ett mycket tydligt sätt fördelarna med att låta förhandsbeställningar direkt fjärrstyra reglerbara flöden. Arbetskostnaderna kan då reduceras till nära nog försumbarhet i förhållande till levererade volymer och mängder. Samtidigt kan beställningarna och leveranserna på enklaste sätt kvalitetssäkras, och ske när som helst på dygnet.

Numera finns det inget som motsäger att leveranser från ”jord till bord” av mat och förbrukningsvaror och från ”skog och grus till hus” av allt annat som berör boendet och andra mänskliga aktiviteter, i princip kan reducera behoven av mänskliga arbetsinsatser på motsvarande sätt. Badrummets vattenkran motsvaras då av att med datormusen klicka på bilden på datorskärmen av det som beställs, ange antal och leveransadress och deponera betalningen.

Men för att då reducera behoven av mänskliga arbetsinsatser så långt som möjligt, så måste förstås de nuvarande infrastrukturella och sociotekniska system och logistiken hela vägen ”från jord till bord” osv… förändras radikalt. Tillverkningen av alla de olika delarna, fästelementen och oem-enheterna bör förstås automatiseras så långt som det är möjligt och optimalt, och inte starta innan en hel batch är beställd. För att leveranserna skall kunna ske dygnet runt och utan mänsklig medverkan, så måste de vara spårbundna och kvalitetssäkrade osv… osv…

De förändringar som jag mycket kortfattat försöker antyda och beskriva anser jag vara helt nödvändiga för att bl.a. få full respons (mycket, mycket lägre levnadskostnader) för att stoppa den globala uppvärmningen, samtidigt som man försöker åstadkomma en hållbar tillväxt som gäller för all överskådlig framtid.

Om vi under närmaste 50 – 100 åren vill skapa helt nya samhällsstrukturer som så långt som möjligt anpassas till vår planetbiosfärs och försörjningsomlands framtida förutsättningar, så måste vi förstås genast göra konkreta och detaljerade ritningar på alla dessa nya infra- och sociotekniska system.
Det behövs alltså en eller flera världsomfattande arkitektävlingar, där de bästa förslagen (under kanske någon tioårsperiod) som om och om igen visas upp och kanske dator(spel-) simuleras, för den miljard som regelbundet tittar på tv och använder internet och de över tre miljarder mobiltelefonerna.

Hållbar tillväxt vs ”brukskapitalism”.

2008-10-23T16:29:00.000-07:00

En traditionell kapitalist är den som istället för att direkt konsumera upp alla sina inkomster, investerar en del av inkomsterna för att i framtiden försöka öka sina inkomster. Detta görs troligen med förhoppningen att för all framtid öka sina möjligheter att kunna uppfylla alla sina önskningar; såsom ökad valfrihet och valfri mobilitet, och kanske att helt och fullt kunna uppleva optimal hälsa och ökat välbefinnande.

Att anklaga kapitalismen som sådan är väl i så fall helt befängt!!!

En förnuftig investerare eftersträvar rimligtvis ökad produktivitet. Ökad produktivitet som i sin tur medför ökad produktion leder ju till allmän ekonomisk tillväxt. Men på grund av vår planets begränsade försörjningsomland så krävs det hushållning med naturresurser, för att det skall bli en fortlöpande hållbar tillväxt. Och hållbar är endast den tillväxttakt som avspeglar det levandes tillväxt, död och återfödande.

När det gäller kapitalister som investerar i ren tjänsteproduktion så är förutsättningarna däremot helt annorlunda. Där finns det inte den sortens begränsningar. Om det potentiella utbudet av en myllrande mångfald av rena tjänster är mer än tillräckligt, så begränsas det faktiska tjänsteutbudet enbart av vad de nuvarande och de kommande konsumenterna efterfrågar.

Det faktiska tjänsteutbudet begränsas då enbart av vad konsumenterna har tid, ork, lust och råd med. Men den valfriheten har knappast alla konsumenter förrän de med viss trygghetsmarginal tillgodosett alla sina basala fysiska behov (mat, kläder, bostad, viss mobilitet, vila, avkoppling osv.).

Men är då inte en ekonomisk tillväxt som successivt i allt större och större omfattning baseras på rena privata och ömsesidigt välbetalda tjänsteutbud en ren utopi?!? Nöjer sig då inte de allra flesta median- och låginkomsttagare, bidragstagare m.fl. med att någorlunda tillgodose de fysiska behoven, för att sedan bara sitta på soffan, dricka öl, titta på tv, spela spel och fildela?

Citat: ”… Den chilenske nationalekonomen Manfred Max-Neef et al har identifierat nio mänskliga behov som varit desamma i alla kulturer och i alla tider…/… Fysiska behov, Trygghet/beskydd, Engagemang, Avkoppling, Tillgivenhet, Förståelse, Kreativitet, Identitet/mening, Frihet…” ”… Ett hållbart samhälle är således ett samhälle som kan bibehålla sin jämvikt gentemot naturen samtidigt som människornas förmåga att tillgodose sina behov inte förhindras…”
http://www.detnaturligasteget.se/se/Kunskap/Forsta_hallbarhet/Principer/

De allra flesta har alltså hittills inte haft tillräckligt med tid, ork och resurser över för att efterfråga betalda tjänster som erbjuder sådant som i olika grad behövs för att uppleva optimal hälsa och välbefinnande!
Det dagliga arbetet och resorna fram och tillbaka till arbetet, skolan, dagis, butiker och serviceställen osv., gör att de flesta av de övriga behoven har blivit åsidosatta. De flesta har varit hänvisade till att via virtuella medier (tv, dataspel, chatt, sms, mobil osv.) uppleva en relativt passiv, urvattnad och ställföreträdande grad av engagemang, kreativitet, avkoppling osv…

Därför kan man rimligtvis vara ganska säker på att den ekonomiska tillväxten inte skulle stagnera, även om kostnaderna för mat, tak och andra basala fysiska behov blev försumbara samtidigt som inkomsterna behölls på nuvarande nivåer. Däremot skulle sannolikt de flesta konsumeter inte ta vilka skitjobb som helst till lägre löner, om de ändå kunde försörja sig till mycket låga kostnader därför att all tillverkning och alla leveranser automatiserades på motsvarande sätt som när det gäller försörjningen med vatten och avlopp.

För att det kanske skall bli lättare att förstå vad jag egentligen menar med det som jag skriver här, så kan denna artikel ses som ett komplement till min artikel om ”Sysselsättning och arbetsdelning vs återanvändning” 2008-10-09 på ”Fritt forum”

Det finns därför rimliga incitament för dem som investerar i rena hälsobringande upplevelseanläggningar (i huvudsak lokala, regionala) med omfattande fysiska utrustningar och system, att enas om gemensamma ”virtuella” paraplyorgan som till lägsta möjliga kostnader, gör teknikupphandlingar direkt från helautomatiserade legoföretag och ”underleverantörer” av skräddarsydda OEM-moduler och standardiserade fästelement, vinkel- och fjäderfästen.

Prosumenter, anvesterare och Open Source.

2008-10-23T15:45:00.000-07:00

Grundlagens individuella rättigheter gör att varje människa som bor i landet tillförsäkras negativ frihet. Ingen annan människa, organisation eller statens demokratiska system, har därför rätt att hindra någon från att försöka förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att ha praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar. I de flesta fall så krävs det då fysiska resurser, varav den egna kreativitets-, aktivitets- och arbetsförmågan och engagemanget är en viktig del.

Men det räcker i varje fall inte i det nuvarande samhället, utan samarbete med andra människor måste ske, för att kunna öka de praktiska möjligheterna. Samhället har sedan länge varit hierarkiskt, och de politiska besluten fattas numera av de valda ombuden i det demokratiska systemet. Då är det särskilt viktigt att om möjligt undvika onödig hierarkisk maktutövning. Det är därför mycket viktigt att principen att beslut som lika gärna kan ske på regionala, kommunala och privata nivåer tillämpas i alla sammanhang och på alla nivåer.

Det är mycket som idag tyder på – exempelvis finanskrisen – att det politiska systemet har kommit till vägs ände, när det gäller att öka (i takt med att BNP ökar) alla enskilda människors praktiska möjligheter att försöka förverkliga sina önskningar!

Det är inte majoriteten av låg- och medianinkomsttagare, eller pensionärer och bidragstagare som har fått ökade möjligheter att förverkliga sina önskningar genom demokratiska beslut och ökade skatter! Under de senaste decennierna så har de tekniska frihetsgraderna och möjligheterna ökat oerhört. Men de flesta svenska hushåll har inte alls genom några demokratiska beslut, kunnat ta del av dessa dramatiskt ökade tekniska möjligheter och frihetsgrader mm., för att öka sina egna möjligheter att förverkliga sina önskningar!

Därför är det hög tid att vi såsom användare och konsumenter, inte har några falska förväntningar om att politikerna kan eller vill göra något, för att förverkliga våra innersta önskningar. Vi bör därför via bloggar, forum och på annat sätt börja tala och diskutera med varandra om att samordna våra inköp för att så långt som möjligt försöka sänka våra utgifter. Redan på 1980-talet skriver Alvin Toffler om prosumenter (producerande konsumenter) och senare har det skrivits om anvesterare (användande investerare).

Citat: ”I wikinomin är det användarna som producerar och investerar sin kunskap och tid. De är prosumenter eller anvesterare”.

Men ”Open Source Marketing” behöver naturligtvis inte bara gälla sådant som sker via datanät och cyberrymden. Att anvestera för att minska kostnaderna och utgifterna bör vara angeläget inte minst för alla som använder olika saker, utrustningar, byggnader och anläggningar för bedriva inkomstbringande verksamheter. Att eftersträva lägsta möjliga anvesteringskostnader, utan att göra avkall på andra aspekter är rimligtvis enbart till fördel för verksamheten.

Bönder som bedriver lant- och skogsbruk bör kunna göra ännu mycket mera för att bli typiska anvesterare. Rimligtvis bör det i princip vara faktiskt möjligt för miljoner bönder världen runt, att via gemensamma paraplyorgan teknikupphandla och avropsavtala direkt från legoföretag och underleverantörer som är intresserade av att samarbeta.

Legoföretagen och underleverantörerna bör med långsiktiga samarbetsavtal, kunna bearbeta och ytbehandla standardmaterial till enkelt och direkt monterbara delar, standardiserade fästelement och en mångfald av OEM-enheter till successivt allt lägre och lägre arbetskostnader.

Internet kan förstås då användas som gemensamt IKT-nav, där varje bondby beställer genom att kryssa i beställningarna och deponeringen av betalningen, innan några nya batchar börjar tillverkas. Långsiktigt är det naturligtvis helt avgörande att allt sker så autonomt som möjligt och då genom att eliminera och reducera kostnadskrävande mänskliga arbetsinsatser så långt som möjligt.

Monteringen sker lämpligen i monteringshallar som gissningsvis byggs inom områden med lagom avstånd till tillräckligt många verksamheter som bedrivs i tillräckligt stor omfattning. Inom tillfartslederna till städer och storstäder med många stora villaområden, så blir det sannolikt även många fler än bönderna som passar på att samtidigt och samordnat beställa från samma leverantörer och sedan hyra in sig i monteringshallarna.
De flesta av de boende runt böndernas gårdsbutiker, golfbanor och annan myllrande mångfald av fysiskt aktivt hälsobringande upplevelseverksamheter, utnyttjar förstås de nya hyressystemen för alla möjliga sorts utrustningar för att minska sina levnads- och aktivitetskostnader så långt som möjligt.

Industriepokens och varumärkesleverantörernas efterföljare behöver basalt knappast mer än globala oem- och legoföretag som ”spårbundet”, förarlöst och dygnet runt levererar direkt till närskaliga monterings-/uthyrnings-/underhålls-/demonterings- och sorteringshallar (och vidare för återvinning, reproduktion och recirkulation i kretslopp). Legoföretag, förarlösa direktleveranser och monteringshallar i direkt närhet till varje användare, är alltså allt som behövs för att tillgodose allas fysiska basbehov! Utgifterna och levnadskostnaderna kan rimligen reduceras till en bråkdel, om vi bara samarbetar effektivt och optimalt.

IKEA skulle möjligen kunna utveckla sig till något som liknar det skissade ”paraplyorganet” men det är knappast troligt. Konsument- och bondekooperationen urartade ju totalt, genom att försöka sätta sig på två stolar samtidigt! De övergav ju helt sina uppdragsgivare genom att inte nöja sig med att vara et strikt och renodlat upphandlingsorgan, med absolut enda intresse att sänka alla sort kostnader så långt som möjligt; och då även för driften av den egna konsultverksamheten genom att så mycket som möjligt sköts ”virtuellt”.

Hur löses dilemmat med de sociotekniska systemens moment 22?

2008-10-23T15:33:00.000-07:00

I ett demokratiskt rättssamhälle, så uppstår det egentligen bara en enda sorts oundvikliga kostnader, och det är arbetskostnaderna. Med återanvändning, återvinning, reproduktion och recirkulation i kretslopp av gamla arbetskostnader, så går det i många fall att undvika en hel del nya arbetskostnader. Sedan länge betalda arbetskostnader kan i viss mån återanvändas, för att om och om igen ge nya inkomster!

Ett citat: ”… ingenting styr utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur…”. Infrasystemen är då inte enbart de befintliga vägarna, biltrafiken, tågen och flyget, som nästan helt avgör hur vi själva och allt som vi använder förflyttas när det gäller lite längre sträckor. Det är även alla de övriga sociotekniska systemen som redan – och då ofta sedan länge och ständigt – finns i beredskap för att användas.

Penningsystemet, bankerna, finansmarknaden och den ständigt pågående inflationen, är sådana ensidigt, evolutionärt och symbiost utvecklade system, där det sedan mycket länge knappast finns några valfria alternativ. Finansmarknadens hopkoppling med människornas ovillkorliga behov av bostäder och fastigheter, visar ju med all önskvärd tydlighet hela den allomfattande sårbarhet som uppstår när alla äggen ligger i samma korg! Det är väldigt sällan som det politisk-ekonomiska etablissemanget eller massmedia uppmärksammar oss om att det skulle kunna vara på andra sätt, eller kanske på ännu flera valfria sätt samtidigt.

Även om nya arbetsinsatser med användande av nyupptäckta kombinationsmöjligheter och nya uppfinningar skulle kunna skapa avsevärt mycket bättre system, så är det oftast svårt att kortsiktigt konkurrera med de fortfarande återanvändbara systemen. Det finns inget nämnvärt gehör och förståelse för att utveckla, datorsimulera och använda andra alternativ. Alternativen avfärdas förakt- och hånfullt som utopiska eftersom de bara i sådan pytteliten skala har prövats i praktiken, kanske ofta utan att de har marknadsförts och vuxit sig större.

I ett demokratiskt rättssamhälle, så uppstår det egentligen bara en enda sorts oundvikliga kostnader, och det är arbetskostnaderna. Med återanvändning, återvinning, reproduktion och recirkulation i kretslopp av gamla arbetskostnader, så går det i många fall att undvika en del nya arbetskostnader. Sedan länge betalda arbetskostnader kan i viss mån återanvändas, för att om och om igen ge nya inkomster!
Mycket attraktiva geografiska områden som någon för länge sedan har arbetat med att inmuta och i vanlig ordning har betalt stämplingsavgift för att äga och sälja vidare och vidare och vidare, är väl exempel på att de föregående och de nuvarande ägarna råkat göra mycket lyckade återanvändbara investeringar i gamla arbetskostnader.

Att det sedan med facit i hand kanske hade varit bättre om kommunerna konsekvent hade mutat in marken, och sedan arrenderat ut marken, så att det kanske bara funnits rådighet över marken – men det är historiskt sett en annan historia. Och någon liknande historisk asymmetri när det gäller vad som är rättvist eller inte, finns i så fall även när det gäller patent, design, upphovsrätt och sådant.

Dessutom finns det ju arbetskostnader som bara utgör fragment eller delar av användbara produkter, och som kanske betalas ut långt innan de färdiga produkterna ger några inkomster. Men under den tiden så uppstår det troligen räntekostnader. Då en del av de utbetalda arbetskostnaderna aldrig kommer att ge några inkomster, så kan de förstås kallas riskkostnader. Men då kan det ju även ses som risktagarens arbetskostnader.

Jag tror inte att Marx bara var en dumbom som ingenting begrep, men han hade nog svårt att förutse den framtida utvecklingen när han började snacka om mervärde. Den bubblan har väl för länge, länge sedan spruckit eller då och då dykt upp på andra ställen! När skall även alla vänstervridna, äntligen börja leta på mer realistiska ställen än där just Marx råkade placera gatlyktan? Eller har jag missförstått vad han egentligen menade?

Däremot ser jag ingen nämnvärd anledning att kalla räntekostnader, svinn, felinvesteringar, spekulationsförluster osv. för arbetskostnader. Därför bör dessa kostnader direkt eller successivt kunna elimineras genom förändringar och förnyelse av en del av de traditionella systemen. Detta bör rimligtvis kunna ske med strategisk och långsiktig samverkan mellan alla olika sorts användare och konsumenter som vill ha rätt saker, på rätt plats, vid rätt tid,

Enligt detta resonemang så medför hittillsvarande sociotekniska system mm., att en hel del utgifter rimligtvis inte kan eller bör härledas till arbetskostnader. Dessa utgifter innebär då att skillnaden mellan de allra flesta inkomster och utgifter, bör bli avsevärt större om alla dessa onödiga kostnader eliminerades eller åtminstone reducerades så långt som möjligt.

En hel del asymmetriberoende riskkostnader och kanske även en del av det spekulativa riskkapitalet bör rimligtvis även kunna reduceras mer och mer. De flesta människor bör då kunna enas om att långsiktigt samverka för att gemensamt utveckla nya sociotekniska system som inte dras med några helt onödiga kostnader. Dessutom bör förstås fortsatt ökad produktivitet genom automation, processutveckling, logistikoptimering osv. leda till allt lägre och lägre kostnader för vars och ens basala försörjning.

Då allt detta förstås inte kan göras så att det samtidigt och direkt gynnar alla eller kanske ens de flesta omedelbart får lägre utgifter, så kan politikerna med sitt beroende av en rigid och konservativ väljarmajoritet, kanske inte göra så särskilt mycket. Det som behövs är alltså istället att så många som möjligt kan enas för att göra något gemensamt. En fördel och kanske en avgörande förutsättning är förstås att Internet bör kunna användas som gemensamt IKT-nav (kommunikationsnav), och att det i så fall inte finns några geografiska begränsningar, utan bör i vissa fall kunna omfatta hela cyberrymden.

Global kontra lokal ekonomi

2008-10-23T15:26:00.000-07:00

Blandekonomi bör innebära att det finns alternativa och parallellt fungerande penningsystem med olika förutsättningar. Inte att det finns demokratiska stater, som med klåfingriga och oöverskådliga beslut inför restriktioner, som sätter käppar i hjulen på den fria och öppna marknadsarenan!

Inom en global värld med demokratiska stater och federationer, som domineras av helt fria, öppna och transparenta marknadsarenor så bör ekonomin valfritt kunna blandas till en myllrande mångfald. Men det motiverar inte att statens komparativa fördelar – när det gäller makt, hot om våld eller våldsutövning – används för att åstadkomma någon sorts tvingande kontaminering. En kortlek kan blandas hur som helst och hur länge som helst, men ruter dam är fortfarande ruter dam, och hjärter kung har inte alls förändrats.

En nattväktarstat med en frihetsliberal konstitution, en oberoende författningsdomstol, en globalt växlingsbar valuta och negativ föreningsrätt, kan konsekvent tillämpa subsidiaritetsprincipen fullt ut. Inom denna nattväktarstat kan det ju då finnas medlemsbaserade direktdemokratiska ”välfärdsregioner”, där alla som vill kan välja att använda en regional valuta som ett parallellt alternativ till den nationella valutan. Dessa regionala valutor kan då vara helt kontobaserade – det finns alltså inga sedlar och mynt.

De regionala skatterna, försäkringsavgifterna osv. dras då automatiskt direkt från varje medlemskonto. Detta kan exempelvis automatiskt ske varje natt kl. 4. En viss del förs över till samma medlems medborgarkonto (välfärdskonto), och resten går sedan till den gemensamma fattigdomsförsäkringen mm. Dessa konton reduceras då inte förrän de börjar användas för vård, skola, omsorg, arbetslöshet osv. Det som vid pensioneringen finns kvar på medborgarkontona kan användas helt fritt av resp. pensionärer.

Politiskt konfliktlösa medlemsbaserade direktdemokratiska regioner som har Internet som gemensamt IKT-nav, bör då kunna inspirera innovatörer, kreatörer, entreprenörer m.fl., till att åstadkomma något som mer och mer reducerar de direkta behoven av andra människors medverkan för att tillgodose varje människas basala fysiska behov. IKT, automativa tillverkningar och leveranser ersätter på så sätt industriepoken lika naturligt som industriepoken reducerade antalet mänskliga arbetsinsatser inom lant- och skogsbruket.

Citat, Amartya Sen: ”… Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar…”.

Att så långt som möjligt reducera de enskilda hushållens behov av andra människors direkta medverkan för att alltid ha access till rätt saker, på rätt plats, vid rätt tid är rimligen det enklaste, hållbaraste och rättvisaste sättet att kvalitetssäkra positiv frihet, och därmed optimala möjligheter för alla människor!

Det finns konkreta och enkla exempel på hur mycket kostnaderna reduceras när de enskilda hushållen inte längre är beroende av andras direkta medverkan vid beställningen, flödena, beredningen, leveransadressen och leveransen direkt till varje användares närbelägna hämtställe.

Dygnet runt så har vi ju sedan länge access till vatten (och avlopp) i kök och badrum. För detta så betalar vi bara enstaka ören per liter vatten och avlopp. Om däremot några andras direkta arbetsinsatser skall förse oss med vatten på returflaska – och is till punschen – så kostar det ca tusen ggr mera!!! Och då måste vi i alla fall hämta det från butikshyllan, och återlämna returglasen!

Trots internet, IKT, automation, processreglering, receptstyrda materialflöden och maskinella enheter och förarlösa transportsystem, så är det fortfarande en avsevärd skillnad mellan integrationen och effektiviteten hos olika sociotekniska system. Det är alltså en väsentlig skillnad mellan infrasystemen och logistiken för vatten, gas, el och signaler i det ena fallet, och logistiken mm. för solida och direkt monterbara och ytbehandlade materialdelar, OEM-enheter och standardiserade fästelement i det andra fallet.

Fattas det kanske någon sorts ”användarnas paraplyorgan” på den globala och kvarters- och villaområdesnära monteringshallar på den lokala marknadsarenan?

Det ”enda” som egentligen behövs är ju då ”bara” internetaccess, så att beställning via musen kan göras direkt via digitaliserade ”recept” och algoritmer som sedan styr materialflödena och verktygsmaskinerna automatiskt.
Analogt med att kökskranen styr den beställda vattenmängden och regleringen av nivån i vattentornet, så styr musen och tangentbordet beställningen, deponeringen av betalningen och ”recepten” för materialflödena, bearbetningen, leveransadressen och leveransen.

Bearbetningen av standardmaterialen sker då nära nog autonomt. De direkt monterbara och ytbehandlade delarna levereras sedan ”spårbundet” direkt till beställarens adress. Och detta bör då kunna ske, helt utan andras arbetsinsatser än vid behov av övervakning, underhåll och förnyelse av olika delar av systemen.

Hittillsvarande skillnader mellan leveranserna av vatten, gas, el och signaler i ena fallet och solida material i det andra, beror rimligen på att struktur, logistik och processystemen är hela vägen avsevärt mycket bättre anpassade och integrerade med naturens kretslopp. Dessutom återanvänds i möjligaste mån om och om igen tidigare (generationers) uppfinningar, innovationer, experiment, utvecklingsarbete och inte minst arbetsinsatser!

Citat: ”… antalet anställda minskar. 2018 har automationen lett till att enbart ett fåtal arbetar med tillverkning och då främst med övervakning och liknande...”http://computersweden.idg.se/2.2683/1.182186

Sysselsättning och arbetsdelning vs återanvändning

2008-10-08T22:23:00.000-07:00

Varför skall någon av nödtvång behöva sälja sin arbetsförmåga, sin tid och sin ork, om det istället finns återanvändbart arbete som inte utnyttjas, på grund av att det inte finns enkelt tillgängligt för alla, trots att möjligheterna finns? Det gäller då återanvändbart arbete som (gratis) kan användas i obegränsad omfattning!

Nog vill väl de allra flesta av oss uppleva optimal hälsa och välbefinnande, med så lite av nödtvunget arbete som möjligt. De fysiska försörjnings- och aktivitetsbehoven uppfylls oftast genom att ha enklast möjliga tillgänglighet (access) till rätt saker, på rätt plats vid rätt tid.
Enklast möjliga tillgänglighet gäller även till bostaden och till boendets tekniska system, och då inte minst när det finns andra inom samma hushåll.

Optimal hälsa har den som med råge kan tillgodose sina behov av en viss mängd och intensitet av fysisk och mental aktivitet, trygghet, beskydd, kreativitet, avkoppling, förståelse, tillgivenhet, valfrihet, mening, identitet och engagemang.

Bertrand Russell skriver i en essä från 1930-talet att arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker. Idag finns det även dem som får betalt för att "flytta på" tecken, text, ikoner, bilder och annat på datorskärmar. Orsaken är förstås fortfarande att både jag själv och andra vill ha access till rätt saker, på rätt plats, vid rätt tid.

Hitintills är det jag själv och/eller andra som flyttar på saker (arbetar) för att jag skall ha denna tillgänglighet. När andra arbetar för min tillgänglighet, så är det jag som betalar – och indirekt betalar jag hela vägen ”från jord till bord”. Pengar för att kunna göra detta – med dagens sociotekniska system och logistik – ordnar den arbetsgivare som betalar för mitt tillsvidarejobb; eller också får jag ”allmosor” eller också (vinst-) utdelning från mitt eget och/eller andras arbete.

Den nuvarande försörjningsmodellen brukar kallas för arbetsdelning, och alternativet är förstås självförsörjning. För självförsörjning så finns det sedan mycket länge inga rimliga sociotekniska system. Arbetsdelningen har av rikspolitikerbeslutade sysselsättnings- och resursfördelningsskäl, sannolikt mer och mer och mer drivits alldeles för långt. På grund av dessa sysselsättningsskäl så sker sannolikt arbetsdelning i viss omfattning helt i onödan, och detta har i så fall pågått alldeles för länge.

Någon totaloptimerad och kvalitetssäkrad återanvändningsstruktur av andras och eget arbete för min och andras tillgänglighet finns inte idag. Återanvändning av arbete (second hand mm.), utnyttjas idag inte i optimal omfattning för de flesta människors basbehov. Alldeles för många gör sannolikt alldeles för mycket nödtvunget arbete för allas våra fortlöpande och livsuppehållande behov. Kan nödtvunget arbete relativt enkelt ersättas med återanvändning; så… varför görs det inget? Denna möjlighet tycks vara tabu! Det diskuteras ju inte ens!

Varför skall någon av nödtvång behöva sälja sin arbetsförmåga, sin tid och sin ork, om det istället finns återanvändbart arbete som inte utnyttjas, på grund av att det inte har gjorts enkelt tillgängligt för alla, trots att möjligheterna finns?

De flesta kan förstås nå optimal hälsa med fysiska och mentala aktiviteter, på ett avsevärt mera valfritt, meningsfullt, fokuserat och mycket mer engagerande sätt.
Det finns sannolikt flera latenta alternativ för att begränsa behoven av nödtvunget mänskligt arbete, som ännu inte har prövats. Rimligen bör för säkerhets skull olika alternativ kunna presenteras, datorsimuleras och diskuteras ”virtuellt” innan någon variant förhoppningsvis prövas i praktiken.

Varför, varför gör marknadens aktörer fortfarande en avsevärd skillnad mellan infrasystemen och logistiken för vatten, gas, el och signaler i det ena fallet, och solida materialdelar och OEM-moduler i det andra fallet? Fattas det kanske någon sorts ”användarnas paraplyorgan” på den globala och lokala marknadsarenan?

Dygnet runt så har vi ju sedan länge access till vatten (och avlopp) i kök och badrum. För detta så betalar vi bara enstaka ören per liter vatten och avlopp. Om däremot några andras direkta arbetsinsatser skall förse oss med vatten på returflaska – och is till punschen – så kostar det ca tusen ggr mera!!! Och då måste vi i alla fall hämta det från butikshyllan, och återlämna returglasen!

De alternativa möjligheter som rimligtvis sedan decennier har funnits latent, är naturligtvis på olika sätt kopplade till internet, automation, adaptiva och autogena processer, IKT, återanvändning, återvinning, reproduktion och recirkulation i kretslopp.
Det ”enda” som egentligen behövs är ju ”bara” internetaccess, så att beställning via musen kan göras direkt via digitaliserade ”recept” och algoritmer som sedan styr materialflödena och verktygsmaskinerna automatiskt.

Analogt med att kökskranen styr den beställda vattenmängden och regleringen av nivån i vattentornet, så styr musen och tangentbordet beställningen, betalningen, materialflödena, bearbetningen, leveransadressen och leveransen.
Bearbetningen av standardmaterialen sker då nära nog autonomt. De direkt monterbara och ytbehandlade delarna levereras sedan ”spårbundet” direkt till beställarens adress. Och detta bör då kunna ske, helt utan att mänsklig arbetskraft skall behöva medverka, mer än med övervakning vid behov och underhållet av systemen.

Men… vad egentligen beror då denna skillnad mellan vatten, gas, el och signaler i det ena fallet och solida materialdelar och OEM-moduler i det andra fallet?

Det beror förstås på att vi – i det första fallet – på ett smart sätt anpassat struktur, logistik och processystemen till naturens kretslopp! Samt… i mycket stor omfattning om och om och om igen återanvänder tidigare (generationers) uppfinningar, experiment, utvecklingsarbete och inte minst arbetsinsatser!

Nutida – och kommande – generationers kostnader och behov av ständigt återkommande arbetsinsatser blir alltså mycket, mycket mindre, om vi på bästa möjliga sätt återanvänder tidigare (generationers) arbetsinsatser! Och varför tillämpas detta långt, långt ifrån fullt ut, när det gäller boendet, annat realkapital, kapitalvaror, utrustningar, anläggningar och transporter!!!

Jag vill därför efterlysa forskning, utveckling och datorsimuleringar av strukturer, sociotekniska system och logistik, som redan på utvecklingsstadiet totaloptimeras för att vi valfritt och superenkelt skall kunna hyra, leasa och återanvända som ett kostnadseffektivt och miljövänligt alternativ till att köpa. Mycket av det köpta finns ju den mesta tiden bara i förråd, eller parkeras på tomten, eller i skjul och kanske på båtplatser osv.

”Strukturarkitekter”, framtidsarkeologer och ”transaktionskockar” bör på så sätt
kunna delta i ”arkitekttävlan” med en mångfald olika genomtänkta och konkret och detaljerat hopmixade förslag som kanske visas upp som You Tube-liknande filmer. Och kanske i bästa fall visas upp som framtidsriktade visioner av typen ”Hem till gården” för den miljard som regelbundet tittar på tv.
Detta bör kanske då i sin tur kunna inspirera entreprenörer m.fl. att våga pröva inom någon större region eller kanske på utspridda små ”öar”, när och om något förslag har fått ett sådant överväldigande gensvar att det rimligen bör kunna bli en bestseller; även i verkligheten.

Arbetsdelning in absurdum!

2008-08-03T02:18:00.001-07:00

Kostnaderna och priserna för maten och boendet har inte har minskat i samma takt som den teknikbaserade produktiviteten har ökat! Jag anser att detta beror på den skatte-, avgifts- och momsbelastade arbetsdelningens alltmer absurda omfattning inom samhällsstrukturen!

De pengar som varje månad sätts in på medel- och låginkomsttagarnas lönekonto, räcker nästan bara till att betala för boendekostnaderna och för dagligvarorna. Samma sak gäller även för bidragstagarna och för en hel del av pensionärerna. Denna relativt stora heterogena grupp av människor, är alltså varje månad så gott som helt beroende av de återkopplade sambanden som innebär att inkomster och utgifter hela tiden följs åt. Men dessa samband ventileras och diskuteras nästan aldrig i den allmänna och massmediala debatten.

Massmedia och politikerna talar sällan klarspråk för att i detalj diskutera dessa samband. Det klargörs sällan massmedialt och pedagogiskt, hur inkomster och utgifter ingår i de återkopplade sociotekniska ekosystemen. Alltså återkopplade humanekologi- och blandekonomisystem som delvis är autonomt och adaptivt marknadsreglerade, och delvis – av väljarna och konsumenterna – har tillåtits bli politiker-, spekulations- och centralbankstyrt.

Med olika intervaller så hålls det centrala och samordnade löneförhandlingar för i stort sett hela arbetsmarknaden. När de lägsta inkomsterna då ökar, så ökar ju även inkomsterna för så gott som alla andra inkomsttagare. Många av de andra människornas inkomster ökar dessutom ännu mera – åtminstone i kronor räknat!

Fortfarande – och fortlöpande år efter år efter år – är det tydligen så att en alltför stor del av alla dessa olika inkomsttagare direkt eller indirekt och på något sätt, arbetar eller har andra inkomster från något som berör dagligvarorna, bostaden, dess inredningar, möbler och andra utrustningar, underhållet, förvaltningen, bostadslånen eller vad det nu är. När då alla dessa människors inkomster ökar, så driver förstås detta i sin tur upp arbetskostnaderna för tillverkningen, inpackningen, transporten, handeln osv. av alla dagligvarorna och allt som berör bostaden och boendet.

När arbetskostnaderna i sin tur ökar så driver de förstås upp priserna. Ovanpå detta så driver priserna upp momsen (infördes 1969)! På sätt och vis så ökar ju faktiskt de momsbelagda priserna flerdubbelt upp! Detta beror förstås på att löneskatterna (1947) och arbetsgivaravgifterna (1960) är inbakade i just de arbetskostnader som ökar på priserna!!!

Löneökningarna driver alltså upp löneskatterna som i sin tur driver upp arbetsgivaravgifterna och detta driver i sin tur upp priserna och priserna driver i sin tur upp momsen – och allt detta i samma procentuella grad! Och… påslagen i kronor är kanske då det som allra mest drabbar dem med de lägsta inkomsterna!

Det som sätts in på lönekontona är ju bara den gamla lönen + den lilla löneökningen. Men den relativt lilla summa som sätts in på kontot är redan då reducerad med ett kanske progressivt ökat skatteavdrag! Till sist så ”bidde det kanske inte ens en tumme” till de ökade kostnaderna för boendet och dagligvarorna!

För kommunens, regionens och statens del så leder däremot ökande löner till att löneskatten från alla medborgarna ökar och att alla arbetsgivaravgifterna ökar! Sedan ökar – i kronor räknat – kanske även svinnet, dumpningen, bonusarna, fringisarna, räntorna, reklamen, sponsringarna, vinstutdelningarna osv.; … och på toppen så ökar ju då även momsen procentuellt ovanpå alltihop!

Kläder, elektronik, datorer, mobiler, kinatillverkade småprylar, leksaker och andra sällanvaror blir oftast billigare i takt med den produktivitetsökningen som hela tiden sker på grund av ökad teknisk effektivitet, kvalitetssäkring och vertikal logistiksamordning via data och datanät. Men priserna på maten och totalkostnaderna för boendet…; tja, det fortsätter år efter år efter år med att för kanske allt fler och fler ta lika eller kanske en ännu större del av det som varje månad sätts in på lönekontona.

På 1960-talet så betalade jag och min fästmö ca trettiofemtedelen – av det som månadsvis sattes in på lönekontona – i hyra för en centralt i Göteborg belägen omodern etta med dass på gården! Idag så betalar jag som ensamboende och överbliven pensionär, mer än hälften av vad som sätts in på kontot! Visserligen i en helt annan typ av lägenhet, men idag finns det ju inte ens några särskilt mycket billigare alternativ.

Så länge som de hittillsvarande sociotekniska ekosystemen inte ersätts med kvalitetssäkrade alternativa eller modifierade system, så kommer rimligtvis det här beskrivna ”status qou”, ”moment 22” eller ytterligare försämringar när det gäller optimal hälsa och välbefinnande för olika människogrupper med relativt låga inkomster att gälla för all extrapolerad framtid.

Orsaken till att kostnaderna och därmed priserna, för maten och boendet inte har minskat i samma takt som den evolutionära ökningen av den teknikbaserade produktiviteten inom processreglering, pryltillverkning, logistik mm., anser jag bero på just… den skatte-, avgifts- och momsbelastade arbetsdelningens alltmer absurda omfattning inom samhällsstrukturen!

Mina åsikter om att arbetsdelningen av bl.a. sysselsättningsskäl och enligt de små beslutens tyranni, mer och mer har drivits upp till en absurd omfattning tänker jag försöka beskriva som en fortsättning på den här artikeln.

Upplevelseekonomi

2008-03-19T02:57:00.000-07:00

Vi är på väg mot en upplevelseekonomi. Ingen annan bransch ökar så mycket, och ingen annan bransch ger så stor omsättning med så små investeringar.

Dagens välfärd är ett alltför ensidigt materiellt överflöd, som kräver en ständig tillväxt av penningmängd och ränteskulder. Med nuvarande sociotekniska system så leder detta till en materiell produktion där summan av de enskilda utbuden är större än den totala efterfrågan. Följden blir en förödande och helt onödig skövling av naturresurser. Detta medför i sin tur en ödesdiger inverkan på klimatet och den biologiska mångfalden. Dessutom leder en ensidig risk- och spekulationsekonomi till stora inkomstskillnader, som välfärdsmässigt måste kompenseras med mycket höga skatter, transfereringar och ränteskulder.

Citat: ” … I USA ökade lanseringstakten av livsmedelsprodukter från 2700 år 1981 till runt 20 000 1996. I Sverige har antalet ölsorter ökat från 50 till 350 på drygt tio år... En livsmedelsbutik erbjuder idag ett urval på över 40 000 olika produkter… en genomsnittlig familj köper endast 150 av dessa (!) ...// … överkapacitet är numera normen i de flesta branscher. 40 procent för biltillverkning, 100 procent för bulkkemikalier, 50 procent för stål och 140 procent för datorer (!) …”

För Bertram Russell var det väl på 1930-talet bara en faktisk iakttagelse när han skriver: ”… Arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker…” Men – som jag uppfattar det – så uttrycker det också dilemmat med välfärdens hittillsvarande beroende av ständig materiell tillväxt. Den allmänna välfärden är totalt beroende av hög sysselsättningsgrad eller exportöverskott. För att till varje pris uppnå hög sysselsättning så är man idag helt beroende av hög materiell konsumtion med svinn, dumpning, enorma sophögar istället för återanvändning och recirkulation i kretslopp. Detta desperata beroende av materiell tillväxt är helt ohållbart i längden. Tjänsteandelen (i fasta priser) av produktionen har varit oförändrad under 200 år (!).

Det enda som verkar ha tillräcklig potential för att bryta dilemmat med sysselsättningens beroende av en ständigt ökande materiell konsumtion, är – vad jag förstår – en målmedveten strävan mot en kvalitetssäkrad upplevelseekonomi. Något som vi så snart som möjligt successivt måste försöka eftersträva, är att skapa en allomfattande global upplevelseekonomi (experience marketing).

Citat: ”… Upplevelseekonomins särskilda budskap är att varje konsument, varje människa, är värd särskild uppmärksamhet, den som under den industriella eran bara kom de viktigaste företagskunderna till del…” (2007–11–27)
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1338921.ab

Det är sannolikt endast ett relativt fåtal som upplever att en ensidig materiell välfärd, samtidigt leder till en känsla av optimal hälsa, välbefinnande och att man är helt nöjd, mätt och belåten. Det som ofta saknas är upplevelsen av engagemang, kreativitet, mening, identitet, förståelse, tillgivenhet, frihet osv… Känslan av upplevelse kanske uppnås som en ständig livsresa och personlig utveckling. De flesta har rimligen behov av att då och då bokstavligen eller ”virtuellt” vara väg från något och till något annat och kanske sedan tillbaka, men med ständigt nya upplevelser och erfarenheter.

Det är väl något av detta som vi gemensamt och målmedvetet bör eftersträva. Både att de nya arbetsuppgifterna som skapas och ”skräddarsys” för att människorna skall kunna välja att arbeta med det som känns och upplevs som mest meningsfullt, samtidigt som andra människor är beredda att betala för att gemensamt dela dessa upplevelser.

Ett exempel är att bygga upp exteriörer, interiörer och rekvisita som ger trovärdiga och tillräckligt engagerande ”resor i tiden” eller att familjen under kanske några dagar eller veckor, upplever ”autentiska” miljöer som återspeglar berömda litterära mästerverk. Bara att likt ”Stjärnorna på slottet” leva och bo på berömda slott eller liknande, bör väl ge mer engagerande upplevelser än att bara gå runt och titta. Samtidigt som ungdomarna leker ”Robin Hood-överlevnad” i bokskogen i närheten, genom att oupptäckta försöka knycka mat i slottsförråden, och hamna i slottsfängelset över natten om de blir upptäckta och tillfångatagna.

Citat: ”… En betydelsefull ingrediens i den här sortens tidsresa är vardagliga, ibland triviala ting. Den förment banala sidan av livet framhävs: att äta och sova, älska och hata, vara frisk eller sjuk, rik eller fattig. Dessa fenomen är inte längre bakgrund för skildringen av historiska förlopp, istället utgör de själva essensen i kraft av sin sinnliga prägel. I dag är det faktiskt möjligt att i dagar eller veckor bo och leva med sin familj i en annan tid. Familjer flyttar in i (åter)-skapade miljöer på historiskt tema. Ett välkänt exempel är järnåldersbyn i Lejre i Danmark, som i årtionden har erbjudit familjer rekreation i det förflutna. Människor möter ett lantligt vardagsliv vid härden i långhuset, går klädda i ylle och linne och befinner sig långt från den vanliga, välkända vardagen. I ett sinnligt möte med det förflutna får tankar och föreställningar om en annan livsstil möjlighet att utvecklas och prövas i omgivningar som inte bär nutidens starka prägel…”
http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=1264
Söker man på Google på ”upplevelseekonomi” så får man över 1000 svar, och ”experience marketing” ger ca 600 000 och ”experience economy” över 130 000.

Eliminera alla onödiga kostnader!

2008-02-08T15:39:00.000-08:00

Alla kostnader kan härledas till arbetskostnader, räntor och vinstutdelningar, och allt det onödiga bör kunna elimineras med autonoma tillverkningsmetoder, optimal logistik och recirkulation i kretslopp.

Nuvarande tillverkningsmetoder följer gamla mönster som gör produktionen och distributionen onödigt kostnadskrävande, energislukande och miljöförstörande. Tillverknings- och distributionsmetoderna genererar många onödiga arbets-, energi-, transport- och reklamkostnader. Det sker ett onödigt slöseri med naturresurser, en onödig belastning på miljön och onödig utarmning av den biologiska mångfalden. Onödigt arbete och onödiga transporter orsakar mängder av onödiga utsläpp av koldioxid och andra miljöförstörande ämnen. De onödiga arbetskostnaderna och företagens räntor för investeringar, gör att priserna och boendekostnaderna är så höga, så att det är praktiskt taget omöjligt för många människor att uppleva optimal hälsa och välbefinnande.

När onödigt många människor behövs för att tillverka, transportera och sälja det som tillverkas, så är det köparna, användarna och miljön som tvingas betala de onödigt höga priserna. Konsumenterna och användarna tvingas – indirekt via priserna – att betala företagens ackumulerade arbetskostnader, investeringsräntor och moms. Arbetskostnaderna är mer än dubbelt så höga som de summor som sätts in på de anställdas lönekonton (!).

Med hot om statligt sanktionerat våld så tvingas arbetsgivarna att skatte- och avgiftsbelasta arbetskostnaderna och därmed priserna. Priserna belastas dessutom med alla de medverkande företagens räntekostnader för investeringar, reklam, sponsringar, svinn, prisdumpningar mm. Mer än hälften av arbetskostnaderna är skatter och arbetsgivaravgifter, och ovanpå detta så är mer än hälften av slutpriserna moms och inverteringsräntor. Priserna och boendekostnaderna är (arbetstidssnittsrelaterat) mer än fyra gånger högre än vad som betalas ut på lönekontona (!). Upphörde hela belastningen på arbetskostnaderna, så kan alltså priserna och framför att boendekostnaderna förväntas minska till avsevärt mindre än hälften (!).

Det mesta av arbetskostnaderna (med dess skatter och avgifter) plus momsen och räntorna bör kunna elimineras. Fabrikstillverkningen av skrymmande färdigprodukter bör snarast möjligt utsättas för målmedveten konkurrens från samverkande konsumenter; som i sin tur förhoppningsvis samverkar med andra kommersiella brukare och förbrukare. Även om en hel del av arbetet numera görs i låglöneländer, så sker visst detta under usla arbetsförhållanden. Rimligen är det mycket bättre för hela mänskligheten om västländerna visar vägen; så att u-länderna så mycket som möjligt, och så snart som möjligt kan hoppa över industriepoken (frog leaps).

Under ungefär halva livet så är de flesta människor både arbetande och konsumenter. De försörjer då sig själva och de övriga hushållsmedlemmarna med mat, kläder, bostaden och allt annat. De flesta förstår säkert de enorma fördelarna med att datoragentstyrda maskinella enheter tar över så mycket som möjligt av det arbete som krävs för att alla människor alltid har access till rätt saker (!), på rätt plats (!), vid rätt tid (!). Alla skulle då ha väsentligt mycket med tid och ork för att göra det som de mest av allt är intresserade av, och att alla inom varje hushåll kan välja att leva och agera hur, när och var som de själva helst vill.

Det är rimligtvis helt upp till konsumenterna och användarna själva om vi i framtiden vill ha avsevärt mycket lägre mat- och boendekostnader. Alla intresserade bör snarast möjligt medverka till att vi skaffar oss samordnande ”elektroniska” datoragenter; som när som helst på dygnet kan skickas ut på nätet för att till lägsta pris/kvalitet beställa och adressera till närmsta ”hämtställe”. Mer än 90 % av allt som tillverkas är sammansatt av olika delar och olika material. Det gäller så även sådana sociotekniska system som bostäder, fastigheter, lokaler, utrustningar, anläggningar, transportsystem och fysiska infrasystem.
De flesta mellanleden, service- och sidofunktionerna bör då kunna elimineras om alla de direkt monterbara delarna, fästelementen och OEM-modulerna görs av helautomatiserade ”underleverantörer”; och att all sammansättning sker i monterings-/demonterings- och uthyrningshallar inom användarnas närsektorer. Transporterna bör då kunna reduceras till kompakta paket med enkelt monterbara delar i fulla järnvägscontainrar, där sedan demonterade delar från uttjänta utrustningar returneras för reproduktion och ständig recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.

Ekonomisk utveckling eller tillväxt?

2008-02-04T07:27:00.000-08:00

Är det bättre att den globala ekonomiska utvecklingen, sker med optimal begränsning av arbetsdelningen, än att tillväxten av BNP upprätthålls med penningtillväxt?

Det är ingen utbildad ekonom som skriver detta, utan det är bara något som jag har funderat på många gånger från och till och ganska länge. Jag är pensionär med 7 – årig folkskola, och har ingen ekonomisk utbildning, mer än att jag har läst det som jag hittat, verkat vara intressant och är författat på svenska. Dessutom är jag ingenjörsutbildad på kvällstid sen tidigt 1960-tal.

Vad är det som får mig ifrågasätta de ekonomer, politiker, debattörer m.fl., som sedan längre har anammat penningtillväxtens och BNP:s laissez faire?
Funderingarna beror på att jag sedan ett par decennier är övertygad om att det är nödvändigt med en ny sorts marknadsaktörer, som aktivt agerar genom att teknikupphandla och avropsavtala, för att medvetet begränsa den onödiga arbetsdelningens negativa effekter.

Från början vill jag poängtera att när det gäller rena tjänsteutbyten, så är det naturligtvis precis tvärtom! Istället för begränsningar vill jag hoppas att det bara uppstår fler och fler innovativa och engagerande upplevelseverksamheter. Så att fler och fler människor byter tjänster med varandra och tar bra betalt och betalar varandra för detta. När det gäller rena personliga tjänsteutbyten så är arbetsdelningen absolut inget som bör begränsas.

Ett stort dilemma är att ekonomerna, politikerna, statistikerna och massmedierna inte gör en mycket klargörande och distinkt åtskillnad mellan rena personliga tjänster, och den arbetsdelning som sker för att alla människor skall ha mat på bordet, tak över huvudet och kunna tillgodose alla andra fysiska behov.

Att behöva se till att man själv och familjen har mat, tak och andra basbehov tillgodosedda, är ju mycket mer av ett måste som inte kan väljas bort, i förhållande till att välja mellan många olika eller avstå när det gäller semesterresor, avkoppling och andra upplevelser.

När politikerna och de övriga debattörerna talar om att till varje pris öka sysselsättningen, så borde de å ena sidan noga skilja på behoven av arbetskraft för hantering av allt som används för människornas fysiska behov och välbefinnandet.
Och å andra sidan de sannolikt uppdämda mänskliga behoven av rena tjänste-, upplevelse- och hälsobefrämjande verksamheter som ger gedigen social gemenskap och engagemang.

Där anser i varje fall jag, att för vars och ens försörjning med mat, tak och allt annat önskvärt, så bör behoven av arbetsdelning utan vidare kunna minskas avsevärt. Och med en optimerad och kvalitetssäkrad strukturomvandling, så bör inbesparingen leda till att det friställs personella och materiella resurser.
Därmed bör arbetsdelningen, utbudet och efterfrågan inom den rena tjänstesektorn successivt kan ökas mer och mer och mer. Och då de fysiska levnadskostnaderna av allt att döma på så sätt blir försumbara; så bör alla som så vill vara med, ha ekonomiska möjligheter att efterfråga en myllrande mångfald av upplevelsetjänster. Det bör kunna bli mer och mer väldesignade tjänsteverksamheter som förhoppningsvis ger engagemang, avkoppling, tillgivenhet, identitet och meningskänsla åt alla som deltar; både dem som tar betalt och dem som betalar.

Det bör inte vara svårt hålla med om, att idag är nästan alla människor helt beroende av en global arbetsdelningsarena – och detta gäller inte minst för de rent basala behoven.
Det bör inte vara svårt att förstå att de 30 % som har de lägsta inkomsterna, inte ens för försörjningen av den egna familjen, deltar på marknadens arbetsdelningsarena på samma villkor som de 30 % som har de högsta inkomsterna.
Varje gång som någon med de lägsta lönerna och inkomsterna betalar hyran eller köper något, så betalar de indirekt en del av andra människors (ofta högre!) löner och inkomster. Att det är så i alla demokratier och rättssamhällen, är naturligtvis helt i sin ordning och inget som finns anledning att förändra.

Men det som kan göras bättre och snarast bör förändras, är motsvarande strukturomvandling som skedde när jordbruket successivt mekaniserades.
Landsbygden avfolkades då successivt och människor flyttade till tätortens och städernas fabriker och började tillverka jordbruksmaskiner, bostäder med WC på svalen, Volvobilar, kullager, textilier och så småningom kyl, frys och radio- och TV-apparater. Idag är det visst mindre än en procent av svenskarna som arbetar med jordbruk.

Tillverkningen av allahanda och direkt monterbara delar till verkstadsprodukter, byggnader och anläggningar, borde ju redan nu – och kanske redan för decennier sedan – ha varit helt automatiserad, och så gott som helt utan behov av direkt mänskliga arbetsmoment.
PBB, (produktion med begränsad bemanning) prövades för decennier sedan, men tydligen ville ledningarna för de stora verkstadsföretagen m.fl. multijättar något annat.

De flyttade istället de gamla verkstads- och verktygsmaskinerna till låglöneländerna; först söderut och sedan mer och mer österut, med Kina och Indien som de färskaste exemplen. De övergav och friställde de geografiskt och kulturellt närliggande underleverantörerna, och på den vägen är det fortfarande.

De potentiella möjligheterna finns utan tvekan för alla – alltså även de 30 % med de lägsta inkomsterna – att få uppleva att de basala levnadskostnaderna blir i det närmaste försumbara. Inga som helst behov av någon sorts bidrag om man sparat något litet, och vill ta ett sabbatsår för att pröva på något annat. Bostaden med el, bredband, mobil mm., behöver väl knappast kosta med än kanske 1000 kr/månad och maten till hushållet kanske ännu mindre, samtidigt som lönerna bör kunna vara desamma som för närvarande.

Bland det allra viktigaste är förstås att alla envist röstar så att skatten på arbetskostnaderna (arbetsdelningen) successivt tas bort helt och hållet, samt att all moms försvinner snarast möjligt. Eventuell skatt för nattväktarstatens kvalitetssäkring, tas kanske ut genom att det blir kriminellt för bankerna att själva skriva ut nya pengar. Alla nya pengar som bankerna vill låna ut utöver sina egna ärligt intjänade, måste de då låna från landets centralbank. Dessutom behövs det kanske stämpelavgifter och kanske andra avgifter, för att nattväktarstaten på ett kvalitetssäkrat sätt och med råge skall kunna sköta sina uppgifter.

Numera finns det alltså utan vidare potentiella möjligheter för att förverkliga PBB, med tillverkning – dygnet runt och med fjärrövervakning via datanäten – av enkelt monterbara delar av olika sorts material. De enkelt monterbara materialdelarna beställs direkt från ”underleverantörernas” datoragentförsedda verktygsmaskiner, genom att beställaren kryssar med musen på rätt bild på webbsidan; i samma veva som han eller hon deponerar och bekräftar betalningen. Ingenting börjar alltså tillverkas utan att det är beställt och ”potentiellt” är betalt.

Beställningar kan förstås göras dygnet runt, och så snart det finns tillräckligt med beställningar så att batch – villkoren är uppfyllda, så startar tillverkningen och ytbehandlingen i de kulörer, eventuella texter och dekorationer som har beställts. Leveranserna sker sedan med fulla järnvägscontainrar till de rangerområden som finns inom varje region. De uttjänta, demonterade och sorterade och återvunna delarna skickas förstås efterhand för reproduktion till nya standarmaterial med samma containrar.
Därifrån lastas standardpaketen över automatiskt och skickas längs de förarlösa balktrafiklederna, till de olika monteringshallar som finns inom varje beställares närområde. Beställarna är vanligen de enskilda konsumenternas och de övriga användarnas allt-i- allo- agenter och fixare. Dessa närföretag har specialiserat sig på att montera, hyra ut, byta ut delar, demontera och sortera uttjänta delar och skicka dessa tillbaka för reproduktion. Därmed är kretslopps- och den ekologiskt hållbara samhällsstrukturen successivt på väg att förverkligas! Lätt som en plätt!

Samtidigt är de fysiskt rimliga levnadsvillkoren med råge lösta, till försumbara kostnader även för de 30 % som har de lägsta inkomsterna. Och några bidrag från staten eller kommunen behövs det mycket sällan om försäkringarna är kvalitetssäkrade och i god ordning.

Arbetsdelningens verkningsgrad < 0,25

2008-02-04T07:18:00.000-08:00

Citat:” Om ett ekonomiskt system förhindras att röra sig mot paretooptimalitet så beror det på förekomsten av transaktionskostnader.”

Välfärdssamhällets behov av skatteinflöden har lösts på ett sätt som mer och mer uppenbart och ödesdigert leder till katastrof för arbetsdelningens verkningsgrad. Resultatet blir en ständigt minskad sysselsättningsgrad och en ständig ökad arbetslöshet och då en politisk benägenhet till symptomåtgärder via AMS och slutligen utbrändhet och förtidspensionering!

Visst är det väl fler som numera inser att nu har väl ändå Bismarcks ursprungliga välfärdsmodell definitivt hamnat i en återvändsgränd!

Ur återkopplingsperspektiv och med optimal arbetsdelningsgrad som (bör-värdes-) önskemål, för ett adaptivt reglerat recirkulationssystem, och kvartalsvisa (är-värdes-) svar, så är skatten och försäkringsavgifterna på arbetet och momsen och investeringsräntan som belastning på konsumtionen, en total katastrof för behoven av en avsevärd ökad sysselsättning inom tjänstesektorn!

Det representativt och demokratiskt beslutande rikstinget och centralbankernas laissez faire, har alltså helt aningslöst och slentrianmässigt infört dessa enorma ”transaktionskostnader” som utan uppföljning (kvalitetssäkrad analys av regler- och bemästringsalgoritmerna) har sanktionerats med statens våldsmonopol!
Tala om att blind leder blind!

Aningslösheten när det gäller ekonomernas, politikernas och massmediernas bristfälliga efterfrågan på kompetens och kunskaper om återkopplingssystemens dynamik och bemästringsalgoritmernas reglerfunktioner är minst sagt katastrofal. Regleringsprofessorerna m.fl. bör snarast själva ta bladet ur munnen och självmant erbjuda sina tjänster, och den enorma och väl beprövade kunskapsmassa som finns bakom kulisserna.

Citat: ”I ett samhälle råder det aldrig någon brist på kompetens, men det råder en ständig brist på förutsättningar! De som mest talar om bristen på kompetens är de som struntar i att anlita dem som har kompetensen (om att borra för järnväg rakt genom Hallandsåsen, exempelvis), och som då bara fattar beslut som ödelägger förutsättningarna.”

De viktigaste aktörerna på marknadsarenan är så gott som helt passiva när det gäller att gemensamt samordna sina behov och önskemål. Medborgarna och konsumenterna – alltså hushållen, är de viktigaste aktörerna! På marknaden agerar hushållen som yra och förvirrade höns. Många hushåll tycks ha någon sorts konstig tillit och förväntan om att alla olika välkända varumärken, ordnar allt till det bästa utan att det behövs någon som förhandlar och avtalar om villkor och smak!

Adam Smith, ”Den osynliga handen”, (1776): ”… Konsumtion är enda målet och den enda meningen med all produktion, och man bör inte ta hänsyn till producentens intresse annat än i den mån det kan behövas för att främja konsumentens intresse…”

Med den inkomstandel som sätts in på lönekontona, så betalar varje hushåll var för sig sina egna mat- och boendekostnader plus alla andra kostnader. Men det är bara lite mer än hälften av företagens kostnader för den anställda personalen som sätts in på de anställdas lönekonton. Skattemyndigheterna har getts – för transaktionsflödet – ödesdigra mandat att ta hand om och via andra myndigheter dela ut resten av pengarna enligt vissa normer.

Vad händer sedan när varje hushåll var för sig betalar priserna på allt som de köper – inklusive maten och boendekostnaderna? Jo, då betalar alla hushållens inkomsttagare minsann alla de medverkande företags totala kostnader! I priserna ingår då alla de ackumulerade arbetskostnaderna hela vägen ”från jord till bord”, antingen detta från – till sker nästgårds eller tvärs över kontinenterna.

Men det räcker ju inte med det! Dessutom finns ju den av riksdagen beslutade momsen, och alla de medagerande företagens räntekostnader (= bankskatt) som ytterligare driver upp priserna till mycket högre nivåer. Leveranskedjornas (inkl. serviceorganens) ackumulerade räntekostnader, gör att av hushållens utgifter (inkl. boendekostnaderna) så är 50 % ränta (= bankskatter)

Löneskatter, arbetsgivaravgifter, moms, företagens investeringsräntor (=bankskatt), direktörsbonusar, reklam, sponsring och svinn, prisdumpning, konkurser osv., gör att snittpriserna är mer än 4 – 5 gånger högre än de inkomster som hamnar på hushållens lönekonton. Har du själv en medelinkomst så arbetar du i snitt minst 4 timmar för att köpa något som totalt har krävt 1 timmes arbetstid – omräknat till medelinkomst! Låginkomsthushållen måste kanske då arbeta 6 timmar eller mer – trots att den totala arbetsinsatsen omräknat till snittlön uppenbarligen bara är 1 timme!